Cell

Cell (2016)

  • 1 tim 38 min
  • Skräck
Andreas Ziegler | Recension
26 juli 2016
Andreas Ziegler | Recension
26 juli 2016

Halvdåligt när Cusack och Jackson återförenas i ny Stephen King-filmatisering

John Cusack och Samuel L. Jackson spelar återigen huvudrollerna i en Stephen King-filmatisering. Förra gången, i 1408, gick det ju rätt bra. Och det börjar bra även här, men dessvärre tappar filmen rejält under andra halvan.

  • Regi:
    Tod Williams
  • Manus:
    Adam Alleca & Stephen King (även roman)
  • I rollerna:
    John Cusack, Samuel L. Jackson, Isabell Fuhrman, Owen Teague, Stacy Keach m fl.

Clay Riddell (Cusack) har precis fått ett genombrott med sin serietidning och står på flygplatsen för att åka hem till sin familj. Plötsligt utbryter kaos när folk förvandlas till galningar genom en signal i sina mobiltelefoner. Han lyckas undkomma det mordiska kaoset och slår sig snart samman med Tom McCourt (Jackson), en tunnelbaneförare och Alice (Fuhrman), en av sina grannar. Clay bestämmer sig för att fortsätta hemåt och rädda sin son. Detta visar sig inte vara det lättaste när vägen kantas av zombieliknande människor.

LÄS OCKSÅ: 7 riktigt bra Zombiefilmer

Det börjar hyfsat. Cusack och Jackson utgör en duo som är lätt att tycka om. Det blir spännande både en och två gånger när de tar sig an de galna horderna. En gång i tiden spelade Cusack huvudrollerna i feelgood-komedier som High Fidelity och Snacka går ju…. På senare år har han dock mest fått roller i halvsunkiga produktioner. 2012 var i och för sig en storfilm, men likväl en sunkig sådan. Han är aldrig dålig, men det känns lite som när Michael Jordan bestämde sig för att ge sig på golf; det är fel element. Här funkar Cusack bättre, främst tack vare att han är uppbackad av Jackson, som alltid bjuder på stabilt skådespel även när han medverkar i skitfilmer, som den senaste versionen av Robocop.

Cell
Foto: Benaroya Pictures.

Året var 2007 när jag bestämde mig för att ge Stephen Kings böcker en chans. Min enda tidigare kontakt med världens nu levande bästsäljande författare var genom många av de heldassiga filmatiseringarna av hans böcker. Jag tänker på sunkiga rullar som Graveyard Shift, The Mangler och Firestarter. Att hans böcker även har resulterat i högkvalitativa filmer som Stand by Me, Den gröna milen och Nyckeln till frihet är lätt att glömma. Efter att ha läst Cell var jag helfrälst i King; idag är han min absoluta favoritförfattare. Nyheten om att Eli Roth, regissören bakom Hostel, skulle filmatisera boken var ett glädjebesked. Men efter ett tag lämnade han projektet, och nu, ett antal år senare, fick vi det här halvhaveriet.

LÄS MER: De 7 bästa Stephen King-filmerna

Jag säger halvhaveri eftersom första halvan av filmen är helt okej. Sedan tappar den rejält. Regissören Tod Williams har fullständigt misslyckats med att överföra Kings psykologiska skräck. De mordiska och galna människornas utveckling funkar inte alls eftersom den varken förklaras eller utforskas på ett tillfredsställande vis. Sedan har det kastats in en koppling till Clays serietidning, som vi inte heller får någon förklaring till. Summan av kardemumman blir att man inte alls hänger med. Regissören tappar oss alltså i andra hälften av filmen.

Men värst är slutet. Trots att man kanske inte hänger med på vad det är som händer med "zombierna", hänger man fortfarande med på att Clay vill rädda sin son. Något som schabblas bort totalt i filmens upplösning, som dessutom verkar ha tre olika slut. Det håller inte ihop. Det känns lite som att man gjorde några olika avslutningar och sedan inte kunde bestämma sig för vilken man skulle använda – så man använde alla tre.

Det enda som gör att filmen inte slinker ner till ett lägre betyg är samspelet mellan Cusack och Jackson. Egentligen är detta främst Jacksons förtjänst; utan honom misstänker jag att Cusacks insats hade varit i nivå med den i 2012, som kan sammanfattas med ett ord: ”va?”.

Bäst: Samspelet mellan Cusack och Jackson.

Sämst: De tre sluten.