Carmen & Lola (2019)
Olycklig kärlek i romsk hederskultur.
Med "Carmen & Lola" har regissör Arantxa Echavarría gjort en sevärd film om olycklig kärlek. Titelpersonerna är två unga förälskade kvinnor, uppvuxna i en kultur där homosexualitet inte bara är en synd utan också en vanära.
I en spansk förort växer de romska tonåringarna Carmen och Lola upp under traditionella förhållanden. Där kvinnan, med ett slags sjätte sinne, skall laga mat, tvätta och städa innan behovet ens har uttalats och mannen står för ekonomin. Att utbilda sig bland "vitingarna" i skolan är bara att drömma om. En kvinna skall gifta sig så fort som möjligt och stöpa en ny generation i samma traditionsform.
Medan denna syn, i viss utsträckning, delas av förlovade Carmen (Rosy Rodriguez), imponerar den föga på Lola (Zaira Romero). Hon vill bli självständig och försörja sig själv. När de träffas på marknaden, där de hjälper sina föräldrar i varsitt stånd, utvecklas en djup vänskap som sedan skall bli något mer.
En gammal saga i ny skrud.
"Carmen och Lola" är en stillsam film, skriven och regisserad av Arantxa Echavarría. Hon tillägnar den till "Max och Alex", och förmodligen påminner deras historia påminner om Carmen och Lolas. Båda huvudrollsinnehavarna, Rosy Rodriguez och Zaria Romero, gör här sina filmdebuter. Romero känns väl något varmare i kläderna, men även Rodriguez är klart godkänd. Tillsammans lyckas det förmedla en, som oftast, trovärdig kemi.
Filmens grundhistoria är minst lika gammal som traditionerna Carmen och Lola kämpar mot, men genom att placera den i en relativt annorlunda kontext – en romsk förort i Spanien präglad av grannövervakning och hederskultur – lyckas Echavarría hålla den förhållandevis intressant.
Syftet är uppenbarligen att upplysa om den konservativa syn som många brottas med i en modern värld. Det råder heller ingen tvekan om att hon brinner starkt för konflikten. Problemet är bara att hon riktar sina nävar åt alla möjliga håll utan att få in ett riktigt knytnävsslag.
Lika säkert som en pistol måste avfyras enligt Tjechovs princip, måste alla historier som kretsar kring en hemlighet ha ett avslöjande. När Echavarría byter ut det lågmälda berättandet för att slå på stora trumman, bjuds det också på ett rejält emotionellt trumsolo. Alla strängar om religiöst och kulturellt förtryck slås an på en och samma gång och ackordet som ljuder är obehagligt, men det klingar också lite falskt.