Capone (2020)

Capone (2020)

  • 1 tim 43 min
  • Drama
August Klittmar | Recension
21 augusti 2020
August Klittmar | Recension
21 augusti 2020

Visuellt snygg men misslyckad skildring av Capones sista år.

Josh Trank och Tom Hardy har slagit ihop sina krafter och levererat en skildring av den ökände gangstern Al Capones sista år som dement man. Filmen innehåller visuellt snygga sekvenser, men i grunden misslyckas duon med att gestalta den känslokalla patriarken.

  • Regi:
    Josh Trank
  • Manus:
    Josh Trank
  • I rollerna:
    Tom Hardy, Linda Cardellini, Matt Dillon, Al Sapienza, Kathrine Narducci, Kyle MacLachlan m.fl.

Josh Tranks "Capone", en dramatisering av den verklige gangstern Al Capones sista år i livet, rör sig lika mycket i minnenas och hallucinationernas värld som i verkligheten. När den ökända patriarken vandrar omkring i sin lyxiga bostad i Florida, där filmen i huvudsak utspelar sig, och tampas med de drömska minnena från sitt förflutna, följer vi som tittare hur han blir mer och mer dement. Minnen visualiseras och bitvis uppslukas han totalt av dem för att liksom transporteras tillbaka i tiden.

Minnessekvenserna är visuellt snygga, som när han i ena stunden får dela scen med Louis Armstrong för att i andra vandra rakt in i ett undanskymt rum och återuppleva hur hans män brutalt knivmördar en illojal undersåte. Men de tillför inte särskilt mycket substans till gestaltningen av Capone. 

Karaktärsskådisen Tom Hardy har tagit på sig den svåra uppgiften att axla huvudrollen. Med en ruskigt hes röst och tom blick, går han runt och grymtar och skäller. Lite sång bjuder han lustigt nog också på. Fotografen Peter Deming jobbar mycket med närbilder, där Hardys ansikte ständigt är i fokus. Men trots (eller kanske just på grund av?) att filmen tillåter oss följa Capone i hans mest hjälplösa tillstånd, är det svårt att känna vare sig sympati eller avsky för mannen som porträtteras. Han är helt enkelt i ett sådant skick att han själv inte tycks ha någon uppfattning om tid och rum. Han kan därför inte hållas fullt ansvarig för sitt skoningslösa beteende, och hos mig infinner sig endast en känsla av likgiltighet inför hela hans situation. 

Saknar konkreta tillbakablickar från Al Capones storhetstid.

Capone (2020)
Foto: Noble Entertainment.

Om jag tillåter mig själv att spekulera, så tror jag att filmen hade gynnats av konkreta tillbakablickar som skildrar Al Capones storhetstid. De flesta tittare har såklart ett hum om vem denna man är och han har redan gestaltats som den smarta kriminella mogul han en gång var, exempelvis av Robert De Niro i gedigna De omutbara (1987). Därför är det möjligt att Josh Trank ansåg att scener av det här slaget som överflödiga och istället såg det som mer lockande att satsa på fragmentariska och drömska återblickar.

Men jag tror ändå att sekvenser där vi fått följa en klartänkt Capone hade bidragit med välbehövlig kontext genom att skildra hur han var i sina glansdagar jämfört med hans sista år av senilitet. Mot slutet av Martin Scorseses kolossala mästerverk The Irishman (2019), blir det plågsamt smärtsamt att bevittna lika känslokyliga Frank Sheerans sista år av ensamhet efter ett helt liv i den kriminella världen. Varför har jag överväldigade känslor inför den skildringen, men inte Tom Hardys och Josh Tranks? Dels för att De Niro är en bättre skådespelare än Hardy, men också för att Scorsese till skillnad från Trank erbjuder gedigen, föregående substans till sin karaktärs öde. 

Hur mycket som är sant och fiktion i "Capone" vågar jag inte ens spekulera kring. Det är möjligt att de som är riktigt intresserade av mannen kommer att finna filmen mer givande än vad jag gör. Min främsta kritik landar ändå i att porträttet av den kylige patriarkens sista år misslyckas med att engagera.

För tips på årets bästa filmer, läs här.