Camorrans barn (2019)

Camorrans barn (2019)

  • 1 tim 45 min
  • Drama, Thriller
Filmtopp Admin | Recension
07 december 2019
Filmtopp Admin | Recension
07 december 2019

Ont om beröringspunkter i det italienska dramat "Camorrans barn".

“Camorrans barn” skildrar ett trångt och kriminellt Neapel utifrån ett ungdomligt perspektiv, och deras farofyllda jakt på pengar och makt. Med en skakig handkamera, och några nervösa vapenscener, får vi en mörk insyn till en italiensk vardag. Men det uppvisas också en smärtsam avsaknad på viktiga beröringspunkter, vilket tynger ner filmens slutgiltiga betyg mot lägre nivåer.

  • Regi:
    Claudio Giovannesi
  • Manus:
    Claudio Giovannesi, Roberto Saviano, Maurizio Braucci
  • I rollerna:
    Francesco Di Napoli, Viviana Aprea m.fl.
Stillbild ur Camorrans Barn (2019).
Foto: Edge Entertainment. 

Filmens inledande minuter placerar oss i ett köpcenter, med ett centrerat och stillsamt fokus riktat mot en väldekorerad julgran. Två unga pojkar kliver in i bild, med bestämda steg mot det färggranna trädet. Det visar sig att de kommit för att stjäla den. Snart kommer ytterligare några ungdomar, som försöker med detsamma. Situationen utvecklar sig likt en löpeld, och plötsligt förstår vi att det är två olika ungdomsgäng som egentligen försöker få kontroll över ett specifikt område i staden.

Därifrån får vi följa Nicola och hans fem kompisar på deras farofyllda väg framåt i en kriminell bana när de försöker ta makten över de trånga kvarteren i Neapel.

När berättelsen börjar ta form, och vi som tittar får ett tydligare ramverk gällande filmens helhet, känner jag att den inledande sekvensen vilselett mig med sitt statiska foto. För här bjuds det istället på en majoritet av scener med skakig handkamera, som antingen tar rygg på huvudkaraktären Nicola eller mångfalden av mopedturer, båda med svepande och långa tagningar. Först är det ett spännande filmgrepp, som förhöjer den realistiska känslan. Men därefter blir det repetitivt, i alldeles för många scener.

En spännande aspekt som Camorrans barn lyckas förmedla starkt, är den nerviga relationen till vapen – från ett barns perspektiv. Med nyfikna fingrar berörs olika typer av laddade pistoler, som hastigt skickas runt inom kompiskretsen, där den otäcka känslan väcks att vapnet närsomhelst kan avfyras, och skada någon runt omkring.

Filmens största problem är inte det visuella stilgreppet, utan den stora avsaknaden på viktiga beröringspunkter. Jag känner nästan ingenting, alls. Det är svårt att helt sätta fingret på vad det är som triggar denna problematik, men delvis beror den på kombinationen mellan en ambivalent ljudbild och bristen på naturlig kemi mellan karaktärerna. Det hela känns alltför regisserat. Att huvudkaraktären Nicola dessutom använder ett ihållande och svårtolkat ansiktsuttryck filmen till ända lägger bara större grund för betygets sviktande dom.

Rickard Karlsson