Café Society

Café Society (2016)

  • 1tim 36min
  • Komedi, Drama
Rasmus Torstensson | Recension
04 oktober 2016
Rasmus Torstensson | Recension
04 oktober 2016
  • Regi:
    Woody Allen
  • Manus:
    Woody Allen
  • I rollerna:
    Jesse Eisenberg, Kristen Stewart, Steve Carell, Corey Stoll, Blake Lively, Ken Scott m.fl.

cafe

Den unge, naive Bobby (Jesse Eisenberg) har tröttnat på livet i 30-talets New York City och reser till Hollywood – platsen där drömmar slår in. Efter några oklara dagar börjar han arbeta som springpojke åt sin morbror, den framgångsrike skådespelaragenten Phill Stern (Steve Carell). I samma veva träffar han sin morbrors sekreterare, Vonnie (Kristen Stewart), och gnistor slår mellan dem. Problemet är bara att Vonnie redan har en affär med någon annan. Bobby blir således indragen i ett romantiskt triangeldrama som spänner sig över flera år och från kust till kust.

Handlingen i Café Society innehåller mer djup och komplexitet än vad jag på förhand kan yttra för att inte förstöra filmens premiss. Det är en väldigt spännande kärleksintrig som byggs upp. Ett stort bidrag till detta är Allens välskrivna manus, som både innehåller komik och melankoli. Dialogen är bitvis briljant och flera scener lyfter högt tack vare dialogens rapphet, eftertanke och tajming. Stundtals sitter jag med ett fast leende på läpparna och filmen flyter på i ett riktigt behagligt tempo. Det är först framåt slutet som tempot vacklar något och Allen verkar ha lite svårt att bestämma sig för vilken riktning filmen skall ta. Men i några scener, i synnerhet där Bobby får ett nervöst sammanbrott under ett möte med en prostituerad, cementerar Woody vilken fantastiskt manusförfattare han fortfarande är.

Därtill målar Allen upp en rad intressanta karaktärsporträtt. Som ofta i regissörens filmer är huvudkaraktären Bobby en neurotisk man med kärleksproblem. Här ges dock Eisenberg chansen att balansera det neurotiska med en underliggande självsäkerhet, vilket passar honom som handen i handsken. Hans resa från osäker grabb till en storpamp i Manhattans Café Society – det lilla microsamhället för stadens elit – är en fröjd att skåda. Vissa tycker att skådesparen upprepar liknande roller för ofta, men efter att ha sett först The End of the Tour och nu Café Society bevisar Eisenberg att han är en skådespelare att räkna med. En annan som har fått sig ett rejält karriärlyft är Kristen Stewart, som är riktigt bra som Vonnie. Hon framför ömhet och osäkerhet som nästan känns genom den vita duken, det känns helt naturligt.

Hur som helst finns det andra rollfigurer som inte är lika fängslande. Det läggs för mycket fokus på Sidospåret med Bobbys gangsterbrorsa Ben (Corey Stoll). Jag menar inte att karaktären borde blivit avskriven. Däremot känns det som om Allen hade kunnat tona ner det något eftersom varken karaktären eller Stolls skådespel är speciell. Dessutom använder Allen sig själv som berättarröst under vissa delar av filmen, något som känns opassande och lite irriterande. Vad som däremot inte känns irriterande är sättet filmen sätter tidsandan; 30-talkänslan sitter som en smäck. Med hjälp av riktigt bra kostym, produktion och set designers – tillsammans med ett svängigt jazz-soundtrack – känner jag mest att jag borde ha varit född under ett annat årtionde.

Sammantaget lämnar jag biosalongen riktigt belåten. Säga vad man vill om Woody Allen på senare år, hans filmer har minst sagt varit ojämna, men här tycker jag att han visar på fin form. Berättelsen är uppbyggd likt många andra Allen rullar: Den grubblande mannen, komplikationer med kärleken och en gnutta melankolisk humor. Det finns också nyanser av religionskonfrontation, filosofi och drömmar vilket också får ses som ett signifikativt kännetecken. Trots sina brister tycker jag ändå att Café Society skiljer sig från mängden Allen-draman. Han omfamnar historien och tidsperioden med en stor värme, kanske för att själv är 30-talist, och resultatet blir därefter. En stark avslutande scen förmedlar drömskt att livet är en historia som inte alltid går i den riktning man tänkt sig.

Bäst: Den överlag briljanta dialogen och Eisenberg och Stewarts insatser.

Sämst: Några onödiga sidospår.