Bröderna Marx

Bröderna Marx: Fyra Fula Fiskar (1933)

  • 1 tim 8 min
  • Komedi
Andreas Ziegler | Recension
09 februari 2017
Andreas Ziegler | Recension
09 februari 2017

När ljudfilmen kom i slutet på 20-talet öppnade det upp möjligheter för en helt ny sorts filmer. Stumfilmsstjärnor som Charlie Chaplin och Buster Keaton fick lämna plats åt komiska talanger som bröderna Marx, som från början var vaudeville-artister och blev omåttligt populära med sina rappa och kaotiska filmer. Denna film, som är 68 minuter kort, är nog den bästa av dem alla.

  • Regi:
    Bert Kalmar, Harry Ruby, Arthur Sheekman & Nat Perrin
  • Manus:
    Leo McCarey
  • I rollerna:
    Groucho, Chico, Harpo & Zeppo Marx, Margaret Dumont, Louis Calhern, Edgar Kennedy m.fl.
Foto: Paramount Pictures
Foto: Paramount Pictures

Som med alla bröderna Marx’ filmer, finns här en mycket svag röd tråd. Det fiktiva landet Freedonia befinner sig i en ekonomisk kris och behöver låna pengar av den rika Mrs. Teasdale (Dumont), som endast går med på det om de sätter Rufus T. Firefly (Groucho) som nytt statshuvud. Samtidigt smider ambassadören Trentino (Calhern) planer på att ta över Freedonia. Till sin hjälp har han de knasiga spionerna Chicolino (Chico) och Pinky (Harpo).

Handlingen är inte vidare viktig i bröderna Marx verk. Jag är ofta hård med att filmer ska ha en stark röd tråd, men i en sån här film är det inte relevant. Bröderna Marx var kända för sin anarkistiska humor som här är i högform.

LÄS OCKSÅ: Recension: 12 edsvurna män (1957)

Groucho drar oneliner efter oneliner som Freedonias tokiga diktator, som förolämpar alla i sin närhet. Efter att han har förolämpat Trentino och gett denne örfilar vid tre separata tillfällen, nalkas det krig. Gillar du göteborgshumorns ordlekar, kommer du definitivt att älska Groucho. Ibland är han så rapp att det kan vara svårt att hänga med, vilket är filmens enda nackdel.

Chicos humor går mer ut på att han missförstår allt alla säger hela tiden på grund av en språkbarriär; Chicos persona var en italiensk invandrare vars grepp om språket kanske inte var det bästa (som alla de andra bröderna var han dock egentligen född och uppvuxen i New York). Min favoritscen med honom är nog när han missförstår orden ”Taxes” och ”Dollars” och börjar prata om en kusin som bor i Dallas, Texas.

Harpo pratar inte, något som kan låta lite flummigt, vilket det också är. Han är nog min favorit bland bröderna, då hans fysiska humor ofta är klockren. I den här filmen använder han en sax till att klippa av cigarrer, hjälmplymer, en frack och fickor. Som med alla komiska talanger är det inte bara vad han gör som är roligt, utan hur. Och han gör det som en sann mästare.

Foto: Paramount Pictures
Foto: Paramount Pictures

Filmen är, som sagt, 68 minuter kort. Men bröderna håller ett så högt tempo att de hinner med mer än vad Zac Efron gjort i alla sina ”komedier” hittills. I en sekvens driver Chico och Harpo en stackars saftförsäljare (Kennedy) till vanvett. I en annan sekvens blir det förvirrat värre för stackars Mrs. Teasdale när hon har att göra med tre olika män, som ser exakt likadana ut. Margaret Dumont, som spelar Mrs. Teasdale, var en så kallad ”straight woman” (en allvarlig person som fungerade som en sorts norm i förhållande till de knasiga bröderna) i många Marx-filmer, trots att hon aldrig förstod brödernas humor. Och det är antagligen därför hon funkar så bra.

Man kan säga vad man vill om vår samtids komedier. De måste ju vara omtyckta av några i alla fall, annars hade Hollywood ändrat receptet. Oftast känns det som att det bara finns två typer av komedier nu för tiden. Antingen är de romantiska i stil med The Proposal, och inte roliga, eller vulgära i stil med Mike and Dave Need Wedding Dates, som tror att ju mer vulgärt desto bättre. Då är det bra att man kan plocka fram den gammal klassiker från 1933, som är rolig från början till slut.

Bäst: Harpos upptåg med sin sax

Sämst: Groucho är så rapp att man knappt hänger med ibland