Recension: Blue Beetle (2023)
Ytterligare en slätstruken superhjältefilm
DC dammar av ytterligare en relativt okänd superhjälte i Blue Beetle, som inte bjuder på något nytt. Den vandrar längs en söndertrampad stig med klyschiga karaktärer och ett manus som bitvis får en att sträcka sig efter skämskudden.
Jaime (Xolo Maridueña) har precis återvänt till sin familj i Palmera City efter att ha tagit examen från college. När Jaime ska söka jobb slutar det hela med att Scarab, som är en utomjordisk kombination av en AI och ett vapen, väljer honom som sin värd. Jaime är snart jagad av den hänsynslöse Victoria Kord (Susan Sarandon), som har letat efter Scaraben i många år.
Vi har sett det här förut
Jag hade aldrig hört talas om Blue Beetle innan James Gunn presenterade filmen i en YouTube-video för någon månad sedan. Nu, när jag har sett den, vet jag vem Blue Beetle är, men jag kan inte påstå att jag bryr mig särskilt mycket.
Blue Beetle kanske är en populär superhjälte bland serietidningsfantaster, men själv ser jag mest en dålig sammanslagning av Iron Man och Venom. Jaime är en helt vanlig kille som bara råkar bli utvald av den här teknologin. Han motiveras inte av en tragisk backstory eller ett starkt rättspatos, utan av… ja, den biten verkar filmmakarna ha hoppat över.
Familjen får mig att sträcka efter skämskudden
Nu för tiden anstränger sig filmbolagen en hel del för att göra sina filmer mer inkluderande. De flesta på rollistan har spanskklingande namn, då mycket av handlingen kretsar kring Jaimes högljudda familj. Problemet är att det är den klyschigaste mexikanska familj jag har sett. När hela familjen följer med för att släppa av Jaime när han ska ha sin anställningsintervju, och alla ropar högljutt efter honom vill jag sträcka mig efter skämskudden.
Familjen är dock även filmens största styrka. De bästa scenerna är inte de extremt slätstrukna actionsekvenserna, som jag nog kommer ha glömt om typ tio minuter, utan de där regissören, Angel Manuel Soto, faktiskt lyckas slå på de emotionella strängarna. Jaimes familj må vara klyschig, men värmen som finns där känns genuin.
Susan betalar av sitt huslån?
Fast nu ska vi inte ta i så vi spricker; de där fina scenerna höjer endast betyget till en tvåa. Detta är ett betyg jag delar ut till slätstrukna filmer. Och Blue Beetle är sannerligen slätstruken så det står härliga till. Manuset, kameraspråket och den stundtals riktigt taffliga regin gör att filmen inledningsvis påminner om en dansfilm från tidigt 2000-tal. Och då menar jag en sån där riktigt dassig uppföljare med undertitlar som ”The Streets” eller ”Turn It Up”. Regissören må kunna slå på de där emotionella strängarna, men han har behövt kämpa med ett manus som är så klyschigt att jag nästan undrar om det är skrivet av en AI. Och inte en bra AI, utan en riktigt billig som du får tag på en sida där villkoren är skrivna på ryska.
En gång i tiden medverkade Susan Sarandon i filmer som den otroligt underhållande Häxorna i Eastwick, den tunga Dead Man Walking och klassikern Thelma & Louise. Hon är en av sin generations bästa skådespelerskor. Det smärtar mig att se henne i Blue Beetle, där hon har klyschiga skurkrepliker som: ”The Scarab chose you. But it belongs to me.”
Sarandon har säkerligen huslån att betala av som alla andra. Jag bara önskar att jag slapp se hur hon betalar av det.