Antonio Banderas i Black Butterfly.

Black Butterfly (2017)

  • 1 tim 33 min
  • Thriller
Fredrik Edström | Recension
22 augusti 2017
Fredrik Edström | Recension
22 augusti 2017

Antonio Banderas gästfrihet slår totalt bakut när han plockar upp en tillsynes välmenande främling. Snart är hans hem en fängelsecell där fysisk och psykologisk krigsföring förs mellan de två männen. "Black Butterfly" siktar högt med hyfsad mängd krut, men skjuter sig själv i benet.

  • Regi:
    Brian Goodman
  • Manus:
    Marc Frydman & Justin Stanley
  • I rollerna:
    Antonio Banderas, Jonathan Rhys Meyers, Piper Perabo m.fl.

Paul är en författare vars glansdagar sedan länge är förbi. Det enda han gillar mer än botten på diverse alkoholhaltiga drycker är ensamheten och isoleringen i sitt ödsliga hem. Han vill skriva ännu en home-run, men skrivkrampen har ett stadigt grepp och tvingat ner honom i en håla av självömkan och kemiska känslorus.

Pauls dagar ska dock ges en ordentlig injektion av spänning. Efter ett snällt ingripande av en hjälpsam främling (Jonathan Rhys Meyers) vill författaren återgälda gesten. Paul låter sin gästfrihet tala och bjuder hem främlingen och det tycks som att han lyckats skaffa sig en ny polare med hjärtat på rätta stället. Skenet bedrar dock. Den främmande herren tar sig allt mer plats i Pauls hem och det dröjer inte länge innan han har ett finger med i så gott som alla hans vardagliga sysslor, inklusive hans skrivande. Under gästfriheten bubblar snart fientlighet och bägge männen rustar för kamp på liv och död.

Banderas siktar på Meyers med ett hagelgevär
Antonio Banderas: när du får oväntat besök

"Black Butterfly" är baserad på den franska thrillern "Papillon Noir" (2008), en film som dessvärre gått undertecknad förbi, men influenserna från liknande filmer är ändå uppenbara. Släng i Rob Reiners mästerverk "Misery" (huvudpersonen har t.o.m samma namn!) i mixern tillsammans med en gnutta "The Guest" och toppa av med en smula slätstruken detektiv-story och resultatet blir "Black Butterfly". Dessvärre ser denna mix betydligt bättre ut på pappret.

Regissören Brian Goodman lovar stort men håller lite. Filmens två första akter håller mitt intresse, mycket tack vare en hyfsad uppbyggnad av mystik, men även våra två huvudpersoners karisma och samspel. Banderas kan förmedla självömkan och pathos i sömnen och Rhys Meyers lätt undernärda och bleka uppsyn är perfekt för en exotisk främling. Brian Goodman håller skutan stadig med ett väl avvägt tempo, men som tyvärr tappar fattningen totalt under sina sista 15 minuter. Som publik känner jag mig snuvad på konfekten och lätt kränkt, ett ord jag sällan tar till.

Rhys Meyers är upprörd

Goodman kämpar i motvind med ett manus som envisas med att slå upprepade knutar på sig själv. Hade "Black Butterfly" fått förbli en relativt tajt thriller så hade en rekommendation utan tvivel legat i luften, nu anser jag att du bör investera dina 90 minuter i någon annan film. Styrkorna finns där, och ibland glimmar de till, men dessvärre är det för sällan och när skiten träffar fläkten faller dessvärre bygget ihop.