Beats (2019)
Mer än bara en underhållande festfilm.
"Beats" (inte att förväxla med Netflix-filmen av samma namn som också kom ut i år) lyckas med något otroligt. Dess kraft liksom smyger sig på under speltidens gång, och en på ytan lättsam festfilm blir istället något betydligt mer potent.
Skottland, 1994. Hemliga radiostationer ylar om en ny lag som gör det olagligt för människor att ha sammanslutningar där musik med repeterande beat spelas. Ett uppenbart slag mot de underground-rave, som äger rum runt om i landet. Bästa vännerna Johnno (Cristian Ortega) och Spanner (Lorn Macdonald), båda i tonåren, får nys om just en sådan tillställning, och gör allt för att ta sig dit.
Johnno kommer från en välbärgad familj, hans nya styvfar är polis. Spanner har det avsevärt jobbigare hemma. Han bor i en skitig lägenhet med sin yrkeskriminella och kriminellt o-broderliga storebror. Johnno ska snart flytta, så den stundande festen kan bli den sista kvällen vännerna har tillsammans.
Trovärdigt och kraftfullt.
Brian Welsh, vars tidigare verk inkluderar ett av de bättre avsnitten av Black Mirror, har gjort en film som för tankarna till Sista natten med gänget, Dazed and Confused och Supersugen. En berättelse, som utspelar sig under en galen kväll och natt, där allt står på spel. Här är insatserna ännu högre än i de nämnda exemplen, drogerna tyngre och konsekvenserna potentiellt farligare. Samma härliga "hangout"-känsla finns där, och det finns en del humoristiska instick, men den här svartvita upplevelsen är också dystrare på många sätt.
Ravet är filmens motor, men vad man långsamt inser är att det egentligen är Johnnos och Spanners vänskap som står i centrum. Vetskapen om deras olika bakgrunder ligger som ett tungt moln över dem, och även om de försöker att inte låta det komma emellan, gör den sig alltid påmind. Men kanske finns det en plats, en stund, en natt där allt det kan ignoreras. Där de kan sammansmälta till en gemensam enhet.
Huvudrollsinnehavarna Cristian Ortega och Lorn Macdonald hjälper till att gestalta det mycket välskrivna manuset på ett autentiskt och trovärdigt sätt. De är inga karikatyrer. Johnno är inte bara den välbärgade guldgossen, Spanner är inte bara bråkstaken. De känns som riktiga personer, med både goda och sämre sidor, men också med en gemensam kärlek för varandra.
Rave-scenerna i sig är visuellt grandiosa, och Welsh försöker sig till och med på en abstrakt sektion där inspiration hämtats från 2001: ett rymdäventyr. Men hur gärna de än önskar att det inte vore så, måste ju festen ta slut. De jagas från alla håll och kanter, och tiden kommer ikapp.