Aurora (2019)

Aurora (2019)

  • 1 tim 45 min
  • Drama, Komedi
Eric Diedrichs | Recension
26 januari 2019
Eric Diedrichs | Recension
26 januari 2019

"Aurora är en virvelvind som blåser åt alla håll."

Den finska regissören Miia Tervos nya film "Aurora" hade igår världspremiär på filmfestivalen i Göteborg. Tänk dig en typisk romantisk dramakomedi överkörd av en feel-good-långtradare på speed med frenetiskt dragspelande i stereoanläggningen, så har du ett hum om vad publiken möttes av.

  • Regi:
    Miia Tervo
  • Manus:
    Miia Tervo
  • I rollerna:
    Mimosa Willamo, Amir Escandari m.fl.
Huvudrollerna i Aurora åker i en bil.
Amir Escandari (Darian) och Mimosa Willamo (Aurora) i den finska filmen Aurora. Foto: Göteborg Film Festival.

 

 

Likt sin titelkaraktär är Aurora en virvelvind som drar åt alla håll. Flippad Svar Katt/Vit Katt-humor varvas med klassiska klichéer á la romantisk dramedy. Mitt i detta finns också en regelrätt feelgood-historia inbakad, där den finländska vardagsrasistiska tjejen Aurora ska bekanta sig med den iranska flyktingen Darian.

Det tar inte lång tid innan vi förstår att Aurora (Mimosa Willamo) är en trasig själ med trasslig uppväxt. Den gamla farsgubben har en uppsjö medaljer från rehab men super likt förbannat och Aurora festar sig medvetslös.

På jakt efter fyllekäk stöter hon på den iranska flyktingen Darian (Amir Escandari), som har två alternativ för att garantera sin 9-åriga dotters asyl. Antingen begår han självmord, eller gifter han sig med en finska. Aurora är inte sugen på att ha någon make, inte ens på pappret, och tror att alla muslimer är misogyna. Men för en fet “hittelön” går hon slutligen med på att hjälpa honom i sitt sökande.

Hur det går därefter kan nog de flesta lista ut, vilket också är filmens problem. I en regelrätt romantisk komedi spelar det ingen större roll att vi vet varenda steg som ska bockas av, men här blir det problematiskt. Aurora följer nämligen spelplanen samtidigt som den vill bryta sig fri från dess regler. Att vilja blåsa nytt liv i en utstakad genre är inte fel, men i så fall måste det göras med en tydligare vision. Här blir istället avstegen kliv längs andra minst lika upptrampade stigar.

Filmens regissör, Miia Tervo, lyckas få fram ett par träffsäkra scener, åtminstone sekvenser, och mer ofta än sällan är jag road, fast i sin helhet är det helt enkelt inte särskilt bra. Som öppningsfilm på festivalen är det ett svagt kort och som film i sig är det knappt att den klättrar upp till en trea i betyg.

För tips på nya filmer, se istället vår lista över de bästa filmerna 2019.