Assault on Precinct 13 (1976)
Ödesmättat, klaustrofobiskt och intensivt när John Carpenter presenterar en ny version av Rio Bravo.
John Carpenter är min idol. Denna och The Thing är två av mina absoluta favoritfilmer. Carpenters styrka ligger i att skapa spänning med hjälp av miljö, musik och isolering. Även i filmer som egentligen utspelar sig bland andra människor (exempelvis Halloween) lyckas regissören få dig att känna dig lämnad till ditt öde i total ensamhet. Så är även fallet här!
Polisstation 13 skall stängas ner och kvar finns endast ett fåtal anställda som mer eller mindre är där för att packa ihop sina saker samt skicka vidare besökare till en annan närliggande polisstation. Ett antal händelser runt omkring detta, så som historian kring en hämndlysten fader och en uppgörelse mellan två kriminella krafter, leder snabbt till att polisstationen snart är omringad av ett hänsynslöst, kriminellt gäng som inte har för avsikt att ge sig förrän alla i byggnaden är döda.
Premissen är enkel och därigenom också underbar. Gänget som attackerar polisstationen för tankarna till zombies i sitt tillvägagångssätt, det vill säga att marschera framåt och inte stanna förrän de antingen blivit dödade eller nått sitt mål. Detta gör att vi inte alltid kan förlita oss på att gänget skall agera mänskligt, och därmed höjs oförutsägbarheten. Carpenter, som också står för manus, har lyckats skriva ihop en samling sköna karaktärer som är enkla att tycka om och även välja favoriter bland. Gängets totala avsaknad av mänsklighet gör dessutom att jag hejar ännu mer på de goda.
Carpenter är känd för att komponera egna låtar till sina filmer och har här skrivit sin bästa låt någonsin. Halloween-låten är måhända mer känd, men det episka introt i Assault on Precinct 13 där några i det ovannämnda gänget kör runt i en bil och siktar ett maskingevär mot diverse förbipasserande på trottoaerna, klår i min mening genombrottsfilmens melodi två år senare.
För mig är det kombinationen av att känna sig helt isolerad på polisstationen och att protagonisterna nästan aldrig ser sina motståndare trots att de nästan ständigt blir beskjutna från buskagen utanför det som gör filmen så bra. Du ser inte fienden men vet samtidigt att om du går fem meter utanför ingången på polisstationen så kommer du att bli ihjälskjuten. Det mer eller mindre osynliga hotet och för de belägrade på polisstationen totalt okända motivet höjer spänningen.
För att verkligen förstå hur bra filmen är inom thriller-genren, se gärna nyinspelningen från 2005 med Ethan Hawke. Hälften av Carpenters spänning är borta och istället för ett zombielikt ungdomsgäng består nu antagonisternas team av vältränade supersoldater och istället för de sköna karaktärerna i originalversionen fick vi nu gapiga karaktärer som ständigt försöker leverera one-liners utan varken finess eller humor. Se den nya och direkt därefter den gamla!
Bäst: Hur ska jag kunna svara på detta? Måste jag välja säger jag spänningsuppbyggandet som saknas i så många nya filmer.
Sämst: Att filmen inte är femton till trettio minuter längre.