Recension: Argylle (2024) – ett brott mot Henry Cavills frisyr
Ett sömnpiller – fram till sista fjärdedelen
Den stjärnspäckade actionrullen "Argylle" imponerar inte på Filmtopps Nathalie Leth, som tycker att filmen levererar först i den sista fjärdedelen.
Ett brott har begåtts. Ett brott mot Henry Cavills frisyr. En frippa som doftar tidigt 90-tal är facklan som symbolistiskt brinner genom filmens tematik. Jag trodde nämligen aldrig att Cavill skulle kunna göra mig avtänd, precis som att jag aldrig trodde att Hollywood skulle kasta in den flera decennier gamla dängan att använda sig av ängsliga kvinnor som komisk rekvisita.
Bryce Dallas Howard gör nämligen bara slappt om sin platta roll från den måttligt populära Jurassic World-serien, en syn lika välkommen som Cavills mojo-lösa hår. Har Oscarsvinnaren Sam Rockwell mer att komma med? Tyvärr känns även hans karaktär väldigt torrt kex utan någonting på med sin trötta, hårda och coola yta som blandas med banala skämt för att maskera hur vansinnigt beige och utnött hans karaktär är.
Och precis som att jag trodde att fåniga missförstånd hade gjort sitt för åratal sedan så trodde jag fel. Överanvända ”plot twists”? Det står överst på listan av de gamla ostar som Hollywood av förvånansvärd anledning har bestämt sig för att hyvla igen. Jag känner mig varken överraskad eller imponerad, vilket bara lämnar ännu mer utrymme för frustration att ta över mitt känslospektra.
"Det är inte förrän den sista fjärdedel som filmen märker att jag håller på att somna"
Det lilla extra som jag hade hoppats på skulle ge filmen sitt extra fyllning, lite bokstavlig spark i magen-känsla som vi annars är så vana vid att serveras av Matthew Vaughn, är ju förstås fräsiga actionscener. Tyvärr står Argylle även här relativt tomhänt på spännande idéer. Det är inte förrän den sista fjärdedel som filmen märker att jag håller på att somna och därför bjuder på hejdundrande action av sällan skådat slag! Det är först här som hakan hamnar nere i golvet och gör sällskap med biosalongens popcornrester. Detta är ju vad jag ville se, så varför vänta så länge?
Som en DJ en gång sa till mig, "det är den sista låten som folk kommer ihåg innan de går hem". Men om den sista låten är spektakulär, även om resten av låtarna var som knivar i öronen, hade man verkligen en trevlig kväll då? Ska jag verkligen känna mig glad och tacksam för den lilla heta action jag fick som inte kom i mer än två härliga stötar? För mig och resten av världen känns svaret väldigt självklart – ett rungande "nej".
"Argylle" har svensk biopremiär den 2 februari.