Aquarius (2016)

Aquarius (2016)

  • 2 tim 22 min
  • Drama
August Klittmar | Recension
12 januari 2017
August Klittmar | Recension
12 januari 2017

I den brasilianske regissören Kleber Mendonça Filhos senaste film tvingas en pensionerad medelålders kvinna, Clara (Braga), att ensam ta upp kampen mot ett aggressivt byggnadsföretag.

  • Regi:
    Kleber Mendonca Filho
  • Manus:
    Kleber Mendonca Filho
  • I rollerna:
    Sonia Braga, Maeve Jinkings, Irandhir Santos, Humberto Carrao m.fl.
Foto: Victor Jucá / CinemaScópi
Foto: Victor Jucá / CinemaScópi
Det hela inleds stillsamt med en tillbakablick. Året är 1980 i Brasilien och vi befinner oss mitt i kärnan av Claras familj. Det är ett härligt sjuttioårskalas för en av släktingarna, och med scenen lyckas regissör Mendonca förmedla ett tydligt budskap om vikten av att ha någon att älska som älskar en tillbaks. Vad Mendonça sedan utforskar i större delen av filmen är hur en medelålderskvinna får mening i vardagen ifall källan till ens kärlek har gått förlorad.
 
Vi hoppar framåt drygt trettio år i tiden. Clara, som är inne på ålderns höst, lever ett lugnt liv som pensionär. Maken är sedan länge död och Clara gör vad hon kan för att hitta ljusglimtar i vardagen. När två herrar knackar på och berättar att företaget de representerar har köpt alla lägenheter i byggnaden förutom Claras bestämmer hon sig direkt – hennes är inte till salu. Snart börjar en kamp mellan den bestämda kvinnan, som inte tillåter att någon kör med henne, och det giriga företag som gör allt för att få sin vilja igenom.
 
 
Kleber Mendonça Filho debuterade 2012 med det händelselösa dramat Neighboring Sounds – en film som fokuserade på vardagsångesten hos en grupp inneboende i en lägenhetsbyggnad i Brasilien. Han använde sig skickligt av foto och musik för att skildra paranoian som kan uppstå för vanliga människor i ett av världens mest brottstäta länder. Liknande stilistiska drag återfinns i Aquarius. Särskilt tydligt blir det i filmens bästa scen när ett gäng från företaget bestämmer sig för att ha fest i den ödelagda våningen över Claras. Musiken dånar i väggarna och det infinner sig en olustig känsla hos Clara som jag som tittare sympatiserar med. Med vetskapen om att hon inte har några grannar att ta hjälp av blir situationen näst intill hotfull. Dagen efter ligger det avföring i trappan och man förstår att företaget tar till vilka knep som helst för att få Clara att sälja.
 
Detta är dock ett av få dramatiska moment i filmen och det verkar som att det har varit regissörens vision att göra en så lågmäld och realistisk gestaltning av pensionärslivet som möjligt. Visionen hade kanske fungerat om filmen hade varit kortare och mer dialogdriven, för när eftertexterna börjar rulla känns det som att jag har suttit i biosalongen en smärre evighet. Det är aldrig ett gott tecken.
 
Sonia Braga gör en bra roll som Clara. Utöver påtryckningar från företaget tvingas hon tampas med sina barn som också vill att hon ska flytta till ett säkrare område. De tror inte att hon som sextiofemåring har styrkan att både ta hand om sin hälsa och mota bort det aggressiva företaget. Och vad är det egentligen som gör att Clara är så mån om att få bo kvar i lägenheten? Delvis tror jag att hon njuter av kampen.
 
Hennes liv som pensionär är inte särskilt händelserikt och när hon inte verkar ha något annat att lägga tiden på, ter sig lägenhetskonflikten som en krydda i tillvaron. Istället för att skildra Claras kamp med humor och allvar väljer Mendonça att enbart ge filmen en socialrealistisk ton (utöver sitt karaktärsporträtt hintar han subtilt om klassklyftorna i Brasilien). Dock blir resultatet föga intresseväckande och jag hade önskat att Clara inte enbart tillåtits visa sin hårdhudade sida, utan även sårbarhet och reflektering kring situationen.
 
För mig innebär en lyckad karaktärsstudie att vi får komma tätt inpå och både ta del av personens starka och svaga sidor. Ur det avseendet lyckas inte regissör Mendonça, och betyget blir lågt.