Recension: “Murderbot” (2025) – Skarsgård briljerar som självtänkande robot

I en TV-marknad där sci-fi ofta klär sig i storslagna koncept och överdriven action, kommer Murderbot som en kontrast – lågmäld, personlig och oväntat rolig. Serien, baserad på Martha Wells prisbelönta romanserie The Murderbot Diaries, följer en säkerhetsandroid (SecUnit) som hackar sitt eget system och därmed vinner självmedvetenhet. Men istället för att revolutionera, vill den mest... streama såpoperor i fred.

Alexander Skarsgård spelar huvudrollen som den namnlösa SecUnit (Murderbot) som hackat sitt eget system och därmed vunnit fri vilja – men inte syfte. Trots att den fritt kan ignorera sitt uppdrag, väljer den att skydda sitt forskarteam från faror på en outforskad planet.

Såpor speglar den inre resan

Ett av Murderbots mest briljanta berättargrepp är användningen av en påhittad såpopera – The Rise and Fall of Sanctuary Moon – som Murderbot ständigt streamar i bakgrunden. Men det är mer än en rolig detalj. Serien klipper medvetet in scener ur såpan som metaforer för Murderbots inre resa – som om robotens undermedvetna processar känslor genom dramaturgin i ett löjligt rymddrama.

Fotot må vara nedtonat, men det säger mycket med små medel. Istället för bombastiska effekter får vi ödemarkscener, kala forskningsstationer och nedtonad färgskala som matchar Murderbots emotionella distans. Särskilt imponerande är hur serien lyckas hålla sig på liten skala utan att kännas billig. Allt känns genomtänkt.

En stark ensemble med träffsäker humor

Förutom Skarsgård är det en stark ensemble som verkligen bär serien. Noma Dumezweni som Mensah ger sin karaktär ett lugn och en moralisk auktoritet som matchar Murderbots inåtvända kaos. 

Akshay Khanna som Ratthi får seriens kanske roligaste replikskifte när han försöker rädda vetenskaplig utrustning mitt i en livshotande situation. Mensah försöker hindra honom “No! For fuck’s sake, Ratthi, the equipment doesn’t matter! It’s not worth your life!”. Ratthi svarar “Yep. Shit. Sorry. My bad.” och återvänder.

Det som kunde blivit ett klyschigt hjältemoment vänds till torr, modern humor – och det är i sådana ögonblick serien briljerar.

Träffsäker ton men bitvis ojämnt

Serien börjar starkt. De första avsnitten sätter tonen perfekt: en blandning av grubblande sci-fi, kontorshumor i rymdmiljö och intern robotångest. Det är snabbt, vasst och ovanligt känsligt för karaktärernas inre liv.

Men i vissa avsnitt försvinner delar av denna tonalitet. Voice-overn blir mer sällsynt, och därmed också en stor del av seriens identitet. Tempot dras upp, mer fokus läggs på den externa konflikten, och vissa avsnitt lutar sig något för mycket på genrens standardelement. Det är fortfarande välgjort – men saknar den lekfullhet som gav början sådan charm.

Vad vill Murderbot egentligen säga?

Serien rör vid flera stora teman – identitet, fri vilja, och vårt behov av att förstå (eller undvika) mänsklig interaktion. Murderbot är inte en rebellisk hjälte, utan snarare en figur som hellre drar sig undan – men ändå gör det rätta. Den skildrar en slags pliktkänsla bortom programmering och etik, vilket gör huvudkaraktären ovanligt komplex för genren.

Att använda såpoperor som spegel för en robots psyke låter kanske som något ploj, men det är i själva verket ett genialt sätt att skapa inre dramatik utan att Murderbot någonsin behöver "bli mänsklig".

Murderbot är en originell, rolig och bitvis briljant sci-fi-serie som lyckas med att göra grubblande ångest både underhållande och gripande. Den tappar ibland sin humoristiska ton – men det är lätt att förlåta när serien är så välskriven.

Första avsnittet av ”Murderbot” släpps på Apple TV+ den 16 maj.