Anomalisa (2016)
I den tragikomiska Oscarsnominerade stop-motion-filmen Anamolisa står självhjälpsbokförfattaren Michael Stone (David Thewlis) och hans inre demoner i centrum. Michael har precis anlänt till Cincinnati där han ska hålla ett föredrag om kundtjänstarbete. Det står tidigt klart för oss att vi har en splittrad och förvirrad protagonist att göra med. Han är förlorad i en depression och alla personer han möter är i hans ögon lika ointressanta. Detta skildrar Kaufman genialt genom att låta alla karaktärer runt Michael ha likadant ansikte och likadan röst (Tom Noonan).
Så fort Michael kommer fram till hotellet ringer han upp en gammal flamma, som han elva år tidigare dumpade, för att charma till sig ett ligg. Detta trots att hon fortfarande är märkbart splittrad efter deras separation. Inget är värt något för Michael förrän han av en slump stöter på blyga Lisa, som både har ett unikt ansikte och en egen röst (Jennifer Jason Leigh). En slöja dras bort från Michaels dunkla sinne och snart börjar de känslor, som har varit frånvarande i flera år, att komma fram igen.
Med filmer som Eternal Sunshine of the Spotless Mind, I huvudet på John Malkovich och Adaptation på meritlistan är det alltid spännande att se vad Hollywood mest originella manusförfattare, Charlie Kaufman, har snickrat ihop. Denna gången är det kanske inte lika flippat som det tidigare har varit, om man inte ser utdragna sexscener med svärande och deprimerade dockor som en anomalitet förstås. Det som istället utmärker Anomalisa är den starka medmänskligheten som genomsyrar den Kafkaliknande atmosfären.
För om det är något Anomalisa lyckas göra, så är det att beröra. Ensamhet skildras så enkelt, så greppbart. Det är inte ofta jag säger detta, men tyvärr var filmen alldeles för kort för sitt eget bästa. Den slutade för tidigt och det känns som om att jag väntade på en slutkläm som inte fanns där. Kanske är jag skadad av mina tidigare erfarenheter av Kaufmans filmer, kanske var mina förväntningar för höga? Trots min nätta besvikelse är Anomalisa en mycket bra film och det skulle förvåna mig om den inte till och med är ännu bättre när jag så småningom ser om den.
Bäst: Tom Noonan ska ha en ordentlig klapp på axeln för sin skådespelarinsats.
Sämst: Att Anomalisa inte var mästerverket jag hade hoppats på.