American Pastoral (2016)
Seymour "Swede" Lelove var bäst på de flesta sporter i Highschool. Med en före detta skönhetsdrottning till fru och som ägare av ett framgångsrikt företag lever han den amerikanska drömmen. Hans perfekta liv tar en mörk vändning då hans rebelliska tonårsdotter Merry misstänks ligga bakom ett dödligt politisk terrordåd. Samtidigt som hela omgivningen fördömer Merry vägrar Seymour släppa taget och ge upp hoppet om sin dotter.
American Pastoral är Ewan McGregors regidebut baserad på Philip Roths bok med samma namn. En stor del av filmen utspelas under den amerikanska medborgarrättsrörelsen och det är intressant att följa en huvudroll som, mot sin dotters vilja, egentligen inte tar någon större ställning till den politiska debatt som pågår precis framför ögonen på honom. Det är också intressant att se McGregors tolknings av USA under denna tid med tanke på att han är född och uppvuxen i Skottland.
LÄS OCKSÅ: Så bra är biofilmerna nära dig!
Första akten i filmen är väldigt ljus och positiv och fokuset ligger på familjens gruppdynamik. Vi får se hur Merry växer upp och hur hennes relation med föräldrarna under tid utvecklas. In på andra akten ändras detta och plötsligt känns filmen mycket mer som en thriller i David Fincher-anda. McGregor har här i vissa scener lyckats bygga upp en olidlig stämning där jag som tittare sitter som på nålar. Tyvärr stagnerar berättelsen totalt i tredje akten där allting känns utdraget, obesvarat och otillfredsställande. Det är också med det i minnet som jag lämnar filmen.
Samtliga skådespelare är bra men bäst är McGregor själv, som tvingar sin karaktär att gå genom många jobbiga hinder. Fanning som hamnat helt utanför radarn under de senaste åren är väldigt övertygande som dottern Merry. Conelly som spelar mamman Dawn ger som vanligt en prestation av hög klass.
Som summering är American Pastoral en ambitiös film som tyvärr faller lite på målsnöret. Jag ger McGregor ett helt klart godkänt för sin adaption och det ska bli spännande att se vad han hittar på härnäst.
Bäst: Skådespelarinsatserna.
Sämst: En utdragen och seg tredje akt.