Nya ”Spider-Noir” är en hårdkokt pärla som vågar vara annorlunda

Det finns en sorts hjältar vi sett tusen gånger och så finns det Ben Reilly. Glöm den pigga tonåringen som svingar sig mellan skyskrapor till poppig orkestermusik. Här får vi en sliten privatdetektiv i ett 1930-talets New York där dimman ligger tjock över gatstenarna och varje neonskylt blinkar som ett dåligt samvete. 

Nicolas Cage bär trenchcoaten och en livströtthet som sitter ända in i märgen. Och ja – han beställer en Old Fashioned, inte en simpel whisky. Det säger allt du behöver veta om vilken sorts man det här är.

En spindel som hellre vill glömma

Premissen är härligt motsägelsefull. Vår hjälte vill inte vara hjälte. Spindeln – som han kallas här – grävde Reilly ner i det förflutna för länge sedan tillsammans med allt den kostade honom. För fem år sedan dog kvinnan han älskade och med henne mannen han en gång var. Kvar är en sliten detektiv.

Sorgen sitter i väggarna, i flaskan, i blicken. Men det förflutna knackar alltid på till slut och då tvingas Reilly möta både staden, dess maktspelare och den del av sig själv han trodde var död.

Det för tankarna till en viss gåtfull, kostymklädd charmör från en helt annan tv-serie – Raymond Reddington i Blacklist. Samma magnetiska elegans, samma förmåga att äga ett rum bara genom att kliva in i det. Men där den figuren var torr martini rakt igenom har Reilly mer jazz i sig. Cage spelar sin Ben Reilly som en änkling i trenchcoat som skämtar för att slippa känna.

LÄS OCKSÅ: Sevärda nya filmer och serier med premiär i veckan – bästa tipsen

Välj din egen film – svartvitt eller färg

Det som verkligen sticker ut är att du som tittare väljer själv om du vill se serien i ”authentic black & white” eller i full färg. Det är ett djärvt, nästan provocerande grepp.

För min inre cineast tycker egentligen att det borde vara ett bestämt konstnärligt val från skaparna och inte en meny man bläddrar i. En riktig regissör pekar med hela handen och säger ”så här ska det se ut”. Att lämna över ett så grundläggande estetiskt beslut till tittaren känns nästan som att smita från ansvar, som att man inte vågat bestämma sig.

Men det intressanta är att serien faktiskt är filmad och ljussatt för båda versionerna samtidigt, inte bara avfärgad i efterhand. Så valet är genuint.

Jag valde svartvitt och häftigt var det. Skuggorna blir djupare, regnet glittrar som silver, Cages ansikte blir ett landskap av raviner och ånger. Färgversionen är vacker på sitt sätt men svartvitt är där serien hittar sin själ.

Sedan har vi musiken. Sorgsen jazz som luktar cigarettrök och regnvåt asfalt med tidsenliga låtar som ”Dream a Little Dream of Me” insmugna som ett vemodigt minne. Det är ett soundtrack som inte bara ackompanjerar staden, det blir staden.

Ett galleri av briljant leverans

Cage svingar sig inte ensam genom dimman. Seriens stora upptäckt är Li Jun Li som nattklubbssångerskan Cat Hardy, en femme fatale som sitter mitt i berättelsens spindelnät, där alla trådar löper samman. Hon spelar henne med en känslomässig botten som lyfter rollen långt bortom arketypen och varje scen hon delar med Cage knastrar av kemi.

Lamorne Morris ger reportern Robbie Robertson en världstrött värme och vid sidan av de härliga Cage-imitationerna får han bära seriens kanske mest gripande tråd: vad det faktiskt innebar att vara svart yrkesman i 1930-talets New York.

Brendan Gleeson gör maffiabossen Silvermane med sitt sedvanliga hotfulla lugn, även om det är en roll han kan i sömnen. Synd bara att skurkarna omkring honom mest är yta. Jack Hustons sandhudade Flint Marko ser läcker ut men saknar djup. 

Bitvis stil framför substans

Serien är inte perfekt. Det stora problemet är att det här egentligen är en strålande 100-minutersfilm utdragen till åtta avsnitt. De första avsnitten är ren elektricitet, men någonstans i mitten tappar serien luften. Plötsligt staplas subplots på varandra och andra lager skurkar introduceras innan det första hunnit betala av sig. Själva mysteriet, som borde vara motorn, visar sig dessutom vara förvånansvärt tunt. En hel del av upplösningen levereras via tillbakablickar snarare än genom det detektivarbete vi lockats att investera i.

Det är en serie som drömmer om att vara stämning men ibland glömmer att den också måste vara berättelse.

Få serier har däremot en sån orädd, distinkt egen identitet. Det är svårt att vara sur på något som är så vackert, så självsäkert udda och så uppenbart skapat av människor som älskar det de gör.

”Spider-Noir” finns att streama på Prime Video den 27 maj.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Spider-Noir