”Maktens ringar” säsong 3 är seriens bästa – men något skaver fortfarande

De två första säsongerna av Sagan om ringen: Maktens ringar har fått motstå en hel del kritik från fans av såväl J.R.R. Tolkiens källmaterial som Peter Jacksons filmer. Till viss del kan jag förstå invändningarna. Avvikelserna från mytologin i Tolkens universum, rollbesättningen som skiljer sig kraftigt från Jacksons succéer och fallhöjden som kommer med den dyraste prislappen någonsin för en tv-serie, gör jämförelserna med tidigare böcker och filmer oundvikliga – och känslan av fan fiction svår att tvätta bort.

Lyckas man undvika komparativ är Maktens ringar däremot en bra serie. För det mesta. Produktionen är högklassig och det är ett imponerande rikt Midgård som Prime Video har lyckats bygga. Med den nya säsongen känns det som att serien börjat gå sin egen väg med större självsäkerhet än tidigare. Det känns som att handlingen börjar hetta till på allvar och röra sig framåt med en tydlighet som saknats. Tempot känns mer stabilt och ju längre serien lider desto färre blir anledningarna till jämförelser. 

Baserat på de första fyra avsnitten (av totalt åtta) är Maktens ringar säsong tre den starkaste hittills. Ändå har jag svårt att slukas helt och hållet av den mäktiga fantasyvärlden.

Sauron trappar upp försöken att smida den enda ringen

Dvärgarna fick sina sju, alverna sina tre och Sauron själv portionerar ut de nio till människorna. Nu är det bara en ring som saknas. Härskarringen. Den enda ringen. Så att Mörkrets herre ska kunna styra dem alla. Men efter fem år utan Celebrimbor har det visat sig lättare sagt än gjort, så Sauron inleder en jakt på alvernas ringar, eller åtminstone en av dem, för att kunna förstå hemligheten i Celebrimbors arbete. Samtidigt forsätter han att korrumpera människor och värva sina nio Nazgnagôl. 

Parallellt utspelar sig en maktkamp i Númenor – som fortsatt står utanför kriget i Midgård – mellan den nya kungen Pharazôn och de som fortfarande är trogna den avsatta drottningen Míriel. I Khazad-dûm står Durin och dvärgarna än så länge pall mot påtryckningarna från Mordor, men läget blir känsligt när Durins äldre bror Thrain dyker upp. Gandalf försöker i sin tur stoppa Rhûn från att ansluta till kriget på Saurons sida.

Jag letar fortfarande efter en karaktär jag vill umgås med i timmar

Som jag nämnde i inledningen finns det mycket att gilla med den nya säsongen av Maktens ringar och jag tycker dessutom att den börjar hitta sitt fotfäste på allvar med tydligare politiska intriger och moraliska dilemman för karaktärerna. Det blir en rätt härlig kombination tillsammans med all action. Orchen Marnûkh finner jag också vara ett ganska uppfriskande tillskott i serien.

Däremot tycker jag fortfarande att produktionen misslyckas med det kanske viktigaste av allt – att fylla sin svindyra och pampiga värld med karaktärer som engagerar. Jag lyckas inte helt sätta fingret på varför jag har så svårt att känna för centralfigurerna i Maktens ringar. Kanske är det de där jämförelserna som spökar, kanske är det att det finns så många av dem att de inte hunnit hitta en plats i mitt hjärta än. 

I de nya avsnitten börjar vissa av dem ge mig skäl att titta lite extra noga, men att det sker först i den tredje säsongen är ett extremt underbetyg och det är inte tillräckligt för att jag ska längta efter att få veta vad som händer dem härnäst eller kunna peka ut några tydliga favoriter. 

Mina förhoppningar om säsongens andra halva är höga – kanske kan helhetsbetyget till och med nå upp till en fyra? Än så länge är mycket bra, men jag ställer mig fortfarande frågande till varför serien inte engagerar mig mer. På pappret är den ju allt jag kan drömma om.

De fyra första avsnitten av ”Sagan om ringen: Maktens ringar” säsong 3 finns nu att streama på Prime Video.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Sagan om ringen: Maktens ringar