Almodóvars ”Autofiktion” är sevärd men gör inte något större avtryck

Det finns något med Pedro Almodóvars filmer som är svårt att värja sig mot. Något uppslukande som är svårt att sätta fingret på men som håller en trollbunden i två timmar. Den känslan finns även i Almodóvars nya drama Autofiktion, men samtidigt känns det som att filmen aldrig riktigt vågar djupdyka på allvar i tematiken som den utforskar.

LÄS OCKSÅ: Nya ”Resident Evil” är nära perfekt – tittarna har en fröjd framför sig

När fiktion och verklighet flyter samman

Det är år 2004 och reklamfilmsregissören Elsa har begravt sig själv i arbete sedan hennes mamma dog, men det hårda arbetet börjar ta ut sin rätt. Migränanfallen kommer tätare och med större styrka, och till råga på det får hon sin första panikångestattack. Situationen tvingar henne till ett miljöombyte som öppnar dörren för att börja utforska det kreativa skrivandet igen, men när hon inspireras av sina vänners personliga lidanden skapar det friktion.

Parallellt med Elsas berättelse får vi i nutid följa filmskaparen Raúls tillvaro. Det är Raúl som ligger bakom berättelsen om Elsa, som är en version av honom själv. Raúl inspireras också friskt av människorna i hans närhet när han skriver sin nya film om Elsa. Pojkvännen Santi är en av inspirationerna, men framför allt är det Raúls mångåriga assistent Mónica som ger honom stoff att dramatisera. Precis som för Elsa sker det dock inte utan att konflikt uppstår.

Ställer många intressanta frågor – men ger få svar

Den här meta-berättelsen som Autofiktion är fascinerar på många plan. Den ställer intressanta frågor om det kreativa skapandet och hur hämningslöst man kan hämta inspiration från verkligheten. Är det ett inkräktande på privatlivet? Eller snarare något positivt?

Det snuddas också vid frågan om huruvida konst och den kreativa processen är en legitim källa för att bearbeta sorg och fylla de mörka hålen i oss som förluster i livet har skapat. 

Jag gillar med andra ord världarna som Autofiktion rör sig i och jag gillar inramningen och karaktärerna. Problemet blir bara att filmen endast doppar tårna i de här frågorna, den dansar runt dem och vågar aldrig dyka ned i dem på allvar eller ta ställning. 

I slutändan lämnad jag därför med känslan av att Autofiktion inte har särskilt mycket att säga. När eftertexterna rullar vill jag ha mer, mycket mer, men inte på grund av att jag inte kan få nog av det goda, utan för att jag känner mig ha blivit berövad på något. 

Vilket är synd, för det finns väldigt mycket att gilla med Autofiktion. Den är vacker, den har karaktärer som är lätta att knyta an till och den utforskar som sagt spännande områden. Och den är absolut sevärd, men jag har svårt att motivera ett betyg bortom det godkända.

”Autofiktion” har svensk biopremiär den 18 september.

LÄS OCKSÅ: Nya krigsfilmen ”Pressure” engagerar – unik historia om Andra världskriget

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.

Info om: Autofiktion