Alexandra Rapaport glänser i Martina Haags regidebut – nu går den upp på bio
Recension: Det är något som inte stämmer (2025)
Efter flera års väntan ska Martina Haags skilsmässodrama ”Det är något som inte stämmer” nu möta biopubliken. Tittarna som kan känna igen sig i berättelsen lär bli berörda – och Alexandra Rapaport glänser i rollen som sviken hustru.
Författaren Martina Haags djupt personliga och ångestfyllda berättelse om en trasslig skilsmässa röstades fram till Årets bok av Bonniers Bokklubb hösten 2016. Nu, nästan tio år senare, är det dags för filmatiseringen av Det är något som inte stämmer att gå brett på svenska biografer.
Filmen, som regisserats av Haag själv, bjuder varken på nervkittlande spänning, action eller superhjältar – utan istället ett renodlat drama om en kvinnas kamp under två olika skeenden av hennes liv. Även om filmen i sig inte är en originalberättelse så är det ett uppfriskande initiativ av ett stort bolag som SF Studios att våga satsa på en mindre berättelse.
Två olika tidslinjer om smärtsam kärlek
Handlingen i ”Det är något som inte stämmer” följer Petra (Alexandra Rapaport) när hon efter sin femtioårsdag börjar misstänka att maken Anders (Shanti Roney) är otrogen. Att konfrontera honom är svårt och sanningen skräckinjagande. Med två barn i bilden är det dessutom extra mycket som står på spel. När Petras farhåga väl visar sig vara sann brakar allt samman för henne.
Parallellt följer vi den unga Petra (spelad av Ella Hammarsten Liedberg) som tar sig genom högstadiet, sökandes efter sin första riktiga kärlek. Den här delen av filmen bygger istället på boken Livet går så fort. Och så långsamt – även den inspirerad av Haags egna upplevelser.
Alexandra Rapaport borde göra mer film
Filmens solklara stjärna Alexandra Rapaport är främst förknippad med sina många lyckade TV-serier, men här visar hon att hon borde göra mer film. Hon tillåts att spela på hela känsloregistret, och i varje scen går hon in med full övertygelse och dedikation. Det här är en av få gånger som jag sett henne på bioduken, vilket är synd eftersom hon verkligen skiner.
Rapaports insats, och skådespeleriet generellt, är det klart bästa med filmen. Jag träffade produktionen på inspelningen av filmen och det var tydligt på den korta tid vi hade med varandra att Martina Haag bygger trygga miljöer för sina skådespelare att jobba i.
Berättarstrukturen är filmens akilleshäl
Där jag ser brister med filmen är i hur man valt att berätta den. Hoppen mellan de två tidslinjerna fungerar sådär. Det är en svår konst att få till överlag, men här blir upplevelsen extra lidande eftersom tyngden i de två berättelserna sällan tillåts att landa. Vi får aldrig stanna särskilt länge där det verkligen gör ont. Och just den där smärtan behöver man känna för att verkligen kunna ta in vad karaktärerna går igenom.
Det finns också en sentimental ådra i filmen som inte är för mig. Ständigt hänger det en ett dystert och ömkande pianospel över scenerna som smetar ut det som annars skulle kunna vara rått och nära verkligheten.
Det är också värt att betona att jag tillhör spannet som håller sig långt utanför filmens primära målgrupper. I ett tidigare eller senare skede av livet hade den här bioupplevelsen säkert påverkat mig mer, men just nu når den inte fram så som jag hoppats. Däremot är jag övertygad om att många kommer att tycka betydligt bättre om den än jag. Lyckas man nå rätt publik kan detta bli starten på en framgångsrik filmkarriär för Martina Haag.
”Det är något som inte stämmer” går upp på bio den 29 augusti.