Recension: Aftersun (2022)
Dotter minns tillbaka till resa med sin pappa
Ett av dragplåstren till Göteborg Filmfestival i år är Oscarsnominerade dramafilmen "Aftersun". Paul Mescal är i huvudrollen på en varm film om en gammal far- och dotterrelation under en sommarresa.
En sommar tog pappa Calum (Paul Mescal) med sig sin dotter Sophie (Frankie Corio) på en solsemester i Turkiet. En resa där far och dotter försökte komma närmare varandra, då dottern sedan en tid tillbaka bott hos sin mamma. Calum och Sophie gjorde allt det där man brukar göra på solsemester. De badade, solade, åt gott och åkte på utflykter. Trots att det inte låter som en särskilt speciell sommarsemester så är det en resa som lever kvar hos Sophie.
20 år senare tänker hon nämligen tillbaka på resan och vad som hände. Hon kan inte riktigt släppa resan och relationen till sin pappa där och då. Samtidigt försöker hon förstå vem han pappa var på resan och hur deras semester kom att påverka henne senare i livet. Till sin hjälp för att minnas har hon massor av filmat material från den handkamera som hon gick runt med under den minnesvärda solsemestern.
En film som berör på djupet när den landat
Vissa filmer känns direkt och öppnar tårkanalerna som på kommando. Men ibland halkar man över filmer som man inte riktigt blir berörd av förrän eftertexterna har börjat rulla och du får tid att reflektera över vad det är du faktiskt har sett. Aftersun är en film som behövde tid för att landa ordentligt hos mig. Väl när eftertexterna rullade och filmen landade började tårarna komma och filmen lyfte på riktigt. Väl värd alla hyllningskörer som den fått sedan premiärvisningen förra året.
Med det sagt så är det ingen film somär tråkig eller som inte får en att känna innan den är slut. Verkligen inte. Aftersun är en varm och rörande film som verkligen går på djupet. Detta far-och-dotter-drama lyckas gripa tag i tittaren utan att vara intensiv, utan lever till stor del på sin lågmäldhet. En sorts coming-of-age som inte ropar på uppmärksamhet eller med övertydlighet. Istället ber den tittaren vara uppmärksam och gömmer en hel del i mindre detaljer. Troligtvis var det vissa av dessa detaljer som jag missade som gjorde att jag inte riktigt fattade allt innan eftertexten.
Lyfter i det stilla
Vissa kan tycka att det är en långsam och relativt händelselös film. Men det är just i det stilla som filmen verkligen lyfter. I filmens sista del blir den dessutom intensiv, nästan explosiv, med en avslutande scen som knyter ihop det hela på ett fenomenalt vis. Fram tills dess är det bara att hänga med på den soliga resan och alla utsökta bilder som Charlotte Wells bjuder på i sin utmärkta debut som regissör.
Något som också är utmärkt i Aftersun är filmens skådespelare. Mycket om skriverierna om filmen har, med all rätt, handlat om Paul Mescals otroligt känslosamma insats i filmen. Att han skulle Oscarsnomineras för sin insats känns verkligen självklart när man sett filmen. Frankie Corio har inte fått lika många spaltmeter, men gör det minst lika bra som Mescal. En mycket imponerande debut även för henne i en krävande roll.
Innan eftertexten och den avslutande delen av filmen var jag beredd på att såga vad jag sett. Stundtals kändes den nästan tråkig. Men när filmen väl landat och jag hunnit reflektera över alla detaljer i filmen förstod jag vad hyllningskörerna sjungit om. Det är verkligen en film som berör och som utan att skrika med övertydlighet med knivskarp precision visar skörheten mellan en far och en dotter. Mescal väl värd nomineringen.