Accidental Love

Accidental Love (2015)

  • 1 tim 40 min
  • Komedi
Axel Diedrichs | Recension
25 januari 2016
Axel Diedrichs | Recension
25 januari 2016

Med Accidental Love har Russell (Silver Linings Playbook) jobbat med en skicklig skådespelarensamble, men som inte lyckas rädda hans slarviga verk.

  • Regi:
    David O. Russell
  • Manus:
    Kristin Gore, Matthew Silverstein
  • I rollerna:
    James Brolin, Jessica Biel, James Marsden, Jake Gyllenhaal m.fl.
Recension: Accidental Love
Foto: Millennium Entertainment

 

Det går inte som planerat när polisen Scott (James Marsden) bjuder ut sin flickvän, servitrisen Alice (Jessica Biel), till deras favoritställe för att fria. Ett renoveringsarbete pågår vid deras bord och otursamt snubblar en byggarbetare på Alice och råkar skjuta in en spik i hennes huvud. Alice har inte råd att operera bort spiken och läkarna förvarnar henne om att situationen kan få henne att göra oförutsägbara saker.

Scott står inte ut med situationen och lämnar Alice som desperat vill få ut spiken. På sin färd att bli återställd träffar Alice den unge och förvirrade senatorn Howard (Jake Gyllanhaal) som vill hjälpa henne, men Alice kan inte få pengarna direkt. Hon måste först hjälpa Howard att överleva i sin tuffa bransch.

Filmen har tillräckligt med karaktärs-och berättelsepotential att bli en riktig höjdare, men Russell förlöjligar allt och alla till den gräns att ingenting känns trovärdigt. Föräldrar är idioter, poliser är idioter, politiker är idioter, präster är idioter och så vidare... Accidental Love känns som en parodi på en Russellfilm - alla hans element finns där men allt är överdrivet och ingenting imponerar.

Många av skämten bygger på situationer när Alice gör det oväntade - börjar plötsligt prata portugisiska, slå sönder saker runtomkring henne, kasta sig över män, brister ut i gråt - och ofta känns det hastigt ihopkastade, en känsla jag hade genom hela filmen.

Jag skulle förstå ifall Russell vill radera filmen och låtsas att den aldrig blivit gjord, men jag skulle råda honom att ha kvar den, hänga upp affischen i sitt skrivrum och titta på den som en påminnelse om det misstag han inte vill göra om.

Bäst: James Marsden är den enda skådespelaren som passar filmens stil och är stundtals rolig.

Sämst: Filmens speltid är 100 minuter, vilket är plågsamt långt för en sån här rörig film.