47 meter

47 Meters Down (2017)

  • 1 tim 29 min
  • Skräck
Axel Diedrichs | Recension
07 oktober 2017
Axel Diedrichs | Recension
07 oktober 2017

Årets hajskräckis "47 Meters Down" visades på Monsters of Film 2017

  • Regi:
    Johannes Roberts
  • Manus:
    Johannes Roberts, Ernest Riera
  • I rollerna:
    Mandy Moore, Claire Holt, Chris Johnson m.fl.

När det kommer till fulkultur kan jag inte komma på något bättre än just hajfilm. Det är film för den som uppskattar att kastas in i en så enkel situation att även den mest bakfulla kan ligga steget före och känna sig klyftig nog att vilja slänga sig upp ur misären och göra högskoleprovet. Ja, 47 Meters Down är en film för grottmänniskan. Och det är mer än okej, för den låtsas inte heller vara något annat. Och inte vi i publiken heller väl?

LÄS OCKSÅ: Recension: "Leatherface" (2017)

Mandy Moore spelar Lisa, som nyligen blivit dumpad av sin kille och tas med på en semesterresa av vännen Kate (Claire Holt). Lisa vill bevisa för sig själv och sitt ex att hon kan vara rolig, och vad finns det för bättre sätt än att åka på hajsafari?

Med en liten besättning åker kvinnorna ut till en plats där vithajar svärmar. Men sikten från ytan räcker inte, så Lisa och Kate kliver ner i en vattenbur för att hissas ner under ytan. Plötsligt får något fasansfullt buren att lossna från båten och sjunka ned på botten – 47 meter under ytan. Syret i deras dykarutrustning är begränsat, och de måste snabbt hitta ett sätt att ta sig upp, förbi det läbbiga haj-territoriet.

Som många andra monsterfilmer är 47 Meters Down bäst om du inte ställer en massa frågor. Här finns berättarmissar, onödigt trams mellan huvudkaraktärerna och dialog som ger intryck av att författarna googlat upp varenda skön klyscha som finns där ute. Men om du lägger dina kritikerglasögon åt sidan kan du acceptera att filmen, trots sina brister, faktiskt är jäkligt kul.

"Glad att speltiden kändes lång"

Berättelsen är typiskt amerikansk i sitt sätt att vara idédriven och sälja in sig med ett starkt "tänk om?". Och i den här meningen är det positivt, den sortens enkelhet gör sig bäst i skräckgenren. Regimässigt har Johannes Roberts och hans kamera-kompani lyckats arbeta med en knepig spelplan (det är väldigt mörkt så långt under ytan), och skapat ett skickligt foto. Varenda bild är obehaglig när Lisa och Kate beger sig ut i det mörka blå djupet, där sikten är väldigt kort. Och vattnet, som indirekt blir en huvudkaraktär i såna här filmer, har de använt på precis rätt sätt. De låter det bära mystiken filmen genom.

Som helhet är 47 Meters Down en intensiv upplevelse där skaparna pressat in många svängar och svettiga scenarion. För en gångs skull är jag glad över att den korta speltiden därför upplevdes som lång. Det här är popcornfilm i sitt esse, trots sina brister.