45 år

45 år (2015)

  • 1 tim 31 min
  • Drama
Eric Diedrichs | Recension
27 november 2015
Eric Diedrichs | Recension
27 november 2015
  • Regi:
    Andrew Haigh
  • Manus:
    Andrew Haigh, David Constantine (novell)
  • I rollerna:
    Charlotte Rampling, Tom Courtenay, Geraldine James m.fl.

Vi befinner oss på den brittiska landsbygden. Före detta skollärarinnan Kate (Charlotte Rampling) är ute och går sin morgonrunda med sin schäfer, Max. Väl hemma, läser maken Geoff (Tom Courtenay) ett brev som kommer att ställa deras relation på sin spets.

Trots att Geoffs tyskkunskaper är en aning förlegade kan han utläsa att det står att liket till hans forna flickvän, Katya, har hittats. Hon försvann i de Schweiziska alperna för femtio år sedan och har nu funnits nedfryst i en glaciär. Intakt och ung.

Det står snart klart för oss att Geoff har undanhållit väsentliga detaljer om sin relation med Katya för sin hustru. Förvirrad över vad hon har fått veta försöker Kate luska fram sanningen kring sin Makes tidigare förhållande. Problemet är bara att ju mer hon får veta, desto mer svartsjuk blir hon. Om några dagar har de planerat att ställa till fest för att fira sitt fyrtiofemårsjubileum som äkta makar, men hur kommer de att gå om de inte längre vet var de har varandra?

Stillbild ur 45 år.

Andrew Haigh, som står för både regi och manus, har utformat en tvärsäker och stark film om ett vacklande par på ålderns höst. Han vågar vara dramatisk såväl som humoristisk och allt förefaller högst naturligt; det tekniska arbetet såväl som de starka skådespelarprestationerna och de välskrivna dialogerna. Detta är helt klart en av årets bästa filmer.

Tålmodigt låter Andrew sin publik famla fram igenom filmen, precis som Kate gör, för att snappa upp små ledtrådar om sanningen bakom Geoffs tidigare relation. Charlotte Rampling gör en exemplarisk insatts och trots sitt egoistiska svartsjukebeteende lyckas hon väcka sympati. Vi förstår hennes rädsla för att inte vara mer än en andra klassens ersättare.

Men inget är ensidigt. Samtidigt som uppluckrandet av Geoffs hemlighet försätter paret i en kris, får situationen dem att blicka tillbaka på sin ungdoms dagar. Vilket tänder en livsgnista som länge verkar ha varit släckt. Denna emotionella motstridighet skildras briljant av de båda huvudrollsinnehavarna.

45 års lågmälda tempa kan testa ovana åskådares tålamod, men tro mig, det är värt resan. Utan att säga för mycket kan jag säga att filmens slutklipp kommer att eka hos mig en tid framöver.

Bäst: Som Lee Hazlewood-fan var det kul att höra att paret spelade "My Autumn's Done Come". Ett klockrent låtval till filmens melankoliska, men samtidigt varma ton.