12 Angry Men

12 edsvurna män (1957)

  • 1 tim 36 min
  • Drama
Andreas Ziegler | Recension
01 december 2016
Andreas Ziegler | Recension
01 december 2016

Rättegångsdramat är en etablerad undergenre, som resulterat i många bra filmer och TV-serier. Vill du se det bästa genren har att erbjuda ska du se denna pärla från 1957 som, för ovanlighetens skull, utspelar sig under juryöverläggningarna.

  • Regi:
    Sidney Lumet
  • Manus:
    Reginald Rose
  • I rollerna:
    Henry Fonda, Lee J. Cobb, Joseph Sweeney, Martin Balsam m fl.

12-angry-men-poster

En ung man från ett slumområde står anklagad för att ha mördat sin far. När rättegången är över återvänder juryn, bestående av tolv män, till ett litet rum för att överlägga. Det är ett stort ansvar de har, då en skyldig dom skulle resultera i att den unge mannen får dödsstraffet. Det verkar solklart för juryn att mannen är skyldig. En av jurymedlemmarna, som endast kallas jurymedlem nummer åtta under större delen av filmen (Fonda), tycker dock att de borde gå igenom fallet en gång till innan de fattar ett slutgiltigt beslut. Och när de tolv männen går igenom allt bevismaterial upptäcker de att det kanske inte är så självklart att den unge mannen är skyldig.

Förutom någon minut i början och i slutet av filmen utspelar sig hela filmen i ett litet rum där juryöverläggningarna äger rum. Trots det lilla formatet är detta en mycket spännande och mångfacetterad film. Vi får inte se några återblickar till brottet eller rättegången, utan har endast de tolv männens diskussion att gå på. De går igenom alla bevisen, som alltså alla pekar på att den unge mannen är skyldig. Till skillnad från ett traditionellt rättegångsdrama är det juryn som finner brister i den, till synes, solklara bevisningen. Vittnesmålen och de materiella bevisen börjar snart se alltmer opålitliga ut.

12-angry-men-juryn

Filmen handlar, i grund och botten, om gruppdynamik och rimligt tvivel, vilket är den mest grundläggande principen i det amerikanska rättssystemet. Det enda jag kan hålla mot den här filmen är att alla i juryn är män och, för det mesta, vita. Samtidigt är det en viktig del av handlingen, eftersom de tolv vita männen ska fatta ett beslut som kommer avgöra ödet för en ung latinamerikansk man från slummen. Rasism och fördomar kommer snart till ytan och blir en viktig del av diskussionen, vilket är rätt märkvärdigt med tanke på att filmen kom ut 1957, alltså innan medborgarrättsrörelsen hade kommit igång på allvar.

LÄS OCKSÅ: 5 regissörer som debuterade med mästerverk

En annan aspekt av filmen är den rationella människan mot den emotionella människan. Jurymedlem nummer åtta säger inledningsvis inte att han är säker på att den unge mannen är oskyldig. Det enda han säger är att han har rimligt tvivel och tycker därför att de ska gå genom allt åtminstone en gång innan de fattar ett slutgiltigt beslut. Hans mest envisa motståndare är jurymedlem nummer tre (Cobb). Till skillnad från exempelvis jurymedlem nummer tio, som är en rasist, handlar jurymedlem nummer tres fördomar inte om den unge mannens ras eller ursprung, utan om relationen han hade med sin far, mordoffret.

Jurymedlem nummer tre är högljudd, arg och till synes orubblig i sin övertygelse. Även om detta kanske inte gör honom sympatisk, kan man, i slutändan, ändå inte göra annat än att sympatisera med honom. Mellan dessa två män, en rationell och en emotionell, finns tio män som har olika bakgrund, mentaliteter och synsätt. I början är de alla lika säkra som jurymedlem nummer tre, men snart är de alla inblandade i diskussionen, som präglas lika mycket av rationalitet som av känslor.

12-angry-men-juror-3

Regissören, Sidney Lumet, kunde konsten att blåsa liv i sina karaktärer, som alla var mångsidiga, med styrkor och brister som vilken människa som helst. Och här är han som bäst. Rollistan är inte lång, men alla tolv männen har en hel del dialog, och i slutet känns det som att man känner dem. Skådespelarinsatserna är över lag stabila. Vissa skiner lite mer än andra. Bäst tycker jag är Cobb, eftersom han både är filmens antagonist och den som jag i slutändan sympatiserar mest med. Fonda är inte långt bakom som den rationelle jurymedlemmen, som leder samtalet, men bara när det behövs. En annan favorit är jurymedlem nummer nio (Sweeney), en äldre vis herre som är en av de första att ändra sin röst.

12 edsvurna män är ett mästerverk som känns lika relevant idag som när den gjordes (om man bortser från den homogena juryn). Dess budskap, om att man inte ska vara så snabb att döma någon och inte låta sig styras av sina fördomar, är något som jag tror alltid kommer vara relevant.

Bäst: Lee J. Cobbs jurymedlem.

Sämst: Tolv vita män.