10 Cloverfield Lane (2016)
När Michell (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp är hon både förvirrad och chockad. Det sista hon minns var den kraftiga smällen och hur bilen snurrade runt på motorvägen. Michell har varit med om en trafikolycka och uppenbarligen överlevt, men förvirringen är total eftersom hon är fastkedjad i vad som närmast kan beskrivas som en fängelsecell, insmetad i sitt eget koagulerade blod.
Det visar sig att hon blivit omhändertagen av den förre detta marinofficern Howard (John Goodman) och de befinner sig under hans gård i en hemmabyggd bunker. Tydligen har det skett ett kemiskt angrepp som orsakat en enorm förödelse. Om det är ryssarna eller utomjordiska krafter som ligger bakom angreppet, kan inte Howard svara på. Men med åren i armen och med satellitforskning som expertisområde, vet Howard vad han pratar om. Undergången är här. Kanske kan de gå upp till jordytan igen om ett år eller två när all strålning försvunnit.
Efter den omtumlande information träffar Michell Emmett (John Gallagher Jr), den tredje och sista personen i bunkern. Han bekräftar Howards historia.
Är Michell fånge eller den mest lyckligt lottade personen i världen?
Något oväntat kom det alltså en fortsättning på Matt Reeves omtyckta Cloverfield (2008), men uppföljaren skiljer sig markant åt. Främst eftersom att den större delen av filmen utspelar sig i en och samma miljö men också att den första filmens signum, filmtekniken med illusionen av en handkamera (som Blair Witch Project också bygger på) är borta. Dessutom kan filmens genre mer beskrivas som en rysare. Spänningen påminner lite om den i klassikern Lida (1990). Vi vet nämligen inte om filmens ena huvudperson, Howard, är en hjälte eller en galning. Den ständiga ovissheten runt honom blir stundtals blir riktigt spännande och John Goodman gör en finfin tolkning av sin karaktär.
Vad som också bidrar till 10 Cloverfield Lane rysliga stämning är själva mystiken om vad som händer utanför bunkern. Genom filmen matas vi av små ledtrådar.
En svårighet med att en film utspelar sig till stora delar i en och samma miljö är att behålla greppet om tittarens uppmärksamhet och det lyckas Cloverfield sådär med. Det som funkar mindre bra är egentligen scenerna mellan Michell och Emmett. Själva dialogen i deras ensamma möten är rätt tråkig och känns enbart som en platt utfyllnad för vad som komma skall. Detta försämrar helhetsintrycket. Dessutom är John Gallagher Jr:s karaktär irriterande att lyssna på. Om det beror på rolltolkning eller manusinstruktionerna spelar ingen roll, för han passar inte in.
Vad som lyckosammare för handlingen framåt är den finurliga användningen av bunkerns jukebox. Ur den spelas det flitigt med motown och sextiotalsmusik vilket blir som en slug markör för några av filmens scenbyten.
Avslutningen sker i samma tempo som den svettiga inledningen och kan nästan delas upp i två akter, där akt två har filmens enda egentliga koppling till originalfilmen.
Cloverfield har idag 8 år på nacken vilket syns lite väl tydligt i filmens effekter, som inte åldrats med värdighet. Kanske är det därför 10 Cloverfield Lane är något så ovanligt som en bättre film än originalet?
Bäst: Den ständiga ovissheten runt Howard.
Sämst: John Gallagher Jr osar av spansk dokusåpa-klass i sitt agerande.
Fotnot: JJ Abrams, som är medproducent för 10 Cloverfield Lane, menar att filmen inte skall ses som en renodlad uppföljare till Cloverfileld, utan istället som en slags "blood relative".