Uppföljarna som överträffar originalen

Uppföljarna som överträffar originalen

Fredrik Edström | Lista
23 juli 2020
Fredrik Edström | Lista
23 juli 2020

Det är inte ofta det händer men ibland överträffar uppföljaren alla förväntningar.

Plötsligt händer det! Trisslotten visar sig bära på miljonvinsten, den svenska sommaren är regnfri och det produceras en uppföljare som sprintar förbi originalet och lämnar den med skamsen blick i startgropen. Det är ett sällsynt fenomen, men inte på något vis en myt eller vandringssägen.

Foto: Warner Bros.
Foto: Warner Bros.

Uppföljaren är ett fenomen som delar mitt filmhjärta ner på molekyl-nivå. Givetvis är det mysigt att återse favoritkaraktärer och dela deras fortsatta resa, men ofta dras detta återseende med blytunga fotbojor som överskuggar trivsamheten. Återträffen är ofta en krystad, ansträngd och rostig historia. Dock är detta inte skrivet i sten. Fantastiska uppföljare existerar -  på riktigt! Detta är mina fem favoriter. Detta är fem uppföljare som överträffar originalen.

PS: missa inte vår liknande lista betitlad 7 uppföljare som faktiskt är bra. Således utesluter jag de bidragen och försöker hålla mig pigg och fräsch.

5. Evil Dead 2 (1987)

Evil Dead 2
Foto: De Laurentiis Entertainment Group.

Jag tänkte inleda listan med att häda. En ordentlig loska mitt mellan ögonen på alla splatter-puritaner. Ja, jag råkar tillhöra den minoritet som håller Evil Dead 2 högre än originalet. Splatterfesten sågar effektivt genom originalets demon-ryggrad med en bisarr, blodig och hysterisk motorsåg.

I Sam Raimis uppföljare på kultfilmen Evil Dead anser jag att regissören lyckas pricka in tonen med sylvass precision. Den smått ofrivilliga komiken från originalet är här ersatt med ypperlig surrealism i form av bisarra humorinslag signerat en sann dåres fantasier. Raimi lyckas självsäkert navigera en humoristisk och skrämmande terräng i denna fullkomliga ångvält till skräckkomedi. Bredvid honom i passagerarsätet sitter den plikttroget charmanta kartläsaren Bruce Campbell som visar vägen. Evil Dead 2 överträffar originalet för att det en mer kompetent sammansvetsad hybrid av genre och slutresultatet är en än mer unik upplevelse än det kultförklarade originalet.

4. Captain America: The Winter Soldier (2014)

Foto: Marvel Studios
Foto: Marvel Studios.

Joe Johnston lämnade regissörsstolen till förmån för två bröder som jag i ärlighetens namn aldrig hade hört talas om. Nervositeten spred sig. Kaptenens debut, Captain America: The First Avenger, var en milslångt mycket gemytligare upplevelse än premissen lovade, och med ett regissörsbyte var jag orolig för att kaptenens trikåer skulle sitta mer osmickrande än någonsin. Jag blev motbevisad å det grövsta!

Russo-bröderna har satt den amerikanska kaptenen under lupp och stuvat om ordentligt i mina orubbliga förväntningar. De har skalat av karaktärens fåniga, rättskaffens attribut och tar avstamp i något helt nytt och fräscht. Steve Rogers blir placerad i en mångbottnad position som tvingar honom att ifrågasätta och överge de myspys-ideal han innan hållit nära sitt korruptionsfria hjärta. Plötsligt blir vi serverade den utan tvivel mest laddade intrig Marvels universum har att erbjuda – med en Captain America kämpandes för identitet och en roll i sin omvärld.

Bröderna introducerar köttig slagsmålskoeografi med förkärlek för praktiska effekter. Varje slag som landar på mörbulta stuntmäns käkpartier ger ett härligt tryck hemma i filmsoffan. Det är en mer personlig superhjälte-tolkning med mer mänsklig närvaro och CGI-kalset når aldrig de bisarra höjder som i föregående Marvel-filmer. Captain America: The Winter Soldier överträffar originalet på precis varenda brännande punkt och är utan tvivel en överlägsen uppföljare.

3. Spider-Man 2 (2004)

Spider-Man 2
Foto: Columbia Pictures.

Spindelmannen är min favorithjälte. På en galge i min garderob hängde en fullfjädrad maskeradkostym föreställande Spindelmannen upp till en pinsamt hög ålder. Jag älskade första filmen, som tillsammans med X-men innebar startskottet för Marvels dominans. Uppföljaren gav svar på tal och svingade sig obekymrat förbi originalet fäst i en löjligt starkt spunnen spindel-tråd.

Sam Raimi håller sin vana trogen med att överträffa sitt första försök. Berättandet håller ett skarpare fokus och Raimi lyckas förmedla ett superhjälteäventyr med robust patos sprängfylld av ren och skär underhållning. De degiga actionsekvenserna från första filmen har genomgått en total make-over och är strålande! Actionscenerna gifter sig utmärkt med känsloladdade scener där Raimi anammar ett avslappnat kameraarbete som lyfter skådespelarnas insatser. Aktörerna ges tid och tålamod att visa omfång och talang. Detta är en för mig otroligt attraktiv mix. Spider-man 2 lyckas skörda de frukter som ettan planterade och de smakar mumma!

2. Mad Max 2: The Road Warrior (1981)

Foto:
Foto: Warner Bros.

George Millers "The Road Warrior" är urtypen av en överlägsen actionuppföljare. Efter en fullt godkänd thriller-bagatell debut med Mad Max (1979) satt Miller på ett oemotståndligt ess i rockärmen: en sann revolution i actiongenren vars tryckvågor fortfarande vibrerar inom dess bärande väggar.

Miller kastar ur originalpremissen genom fönstret. Australiens sunkiga, skurkfyllda vägar är nu utbytt mot ett kargt ökenlandskap där det enda som är mer vanligt förekommande än sinnessjuka stunts är färgsprakande galningar. The Road Warriors antagonister kan liknas vid vilda köttätare vars genpool är fullkomligt nerkissad. Miller skapar bisarra karaktärer som jag aldrig vet exakt hur tokiga de faktiskt är.

Miller skriver om sin egen regelbok med "The Road Warrior". Han skriver om den, bränner upp den och dansar på graven. När The Road Warrior finner momentum och rotation plöjer den genom det populärkulturella landskapet och lämnar tittarna i lättare chock. Ingen lämnas oberörd av Millers adrenalin-överdos än actiongenren själv som kippat efter andan i ren häpnad. Mad Max 2: The Road Warrior lämnar originalet cementerat i startgropen och överträffar den på alla vis.

1. Terminator 2: Judgement Day (1991)

Foto: TriStar Pictures
Foto: TriStar Pictures.

Nu har vi kommit fram till en av de filmer som betytt mest för mig i utvecklingen av mina filmiska smaklökar: "Terminator 2 – Domedagen".

James Cameron återvänder till sin älskade cybernetiska organism tillsammans med vapendragaren Arnold Schwarzenegger. Den här gången går österrikaren upp i ringen mot en annan mördarrobot - av modell styggast. Robert Patricks T-1000 står på tur.

Vilken återkomst till dystopins ljuva kyrkogård! Cameron lyckas i sitt andra alster flippa originalets premiss. Plötsligt tvingas vi slå följe med ärkeskurken från ettan och Camerons tjuvtrick fungerar galant. Regissören lyckas dessutom med ädel uppföljar-konst: att öka insatsen men höja den mänskliga förbindelsen. Puffrorna har blivit fler och större och actionsekvenserna är bland det absolut mest bombastiska du kan massera dina ögon med. Lägg dessutom till revolutionerande effekter och du borde ha en högljudd, tekniskt briljant film utan tillstymmelse för patos. Så är icke fallet.

Jag gråter precis varenda gång i slutet. Karaktärerna tillåts utvecklas med överraskande kast – utan att det någonsin upplevs forcerat eller krystat. Terminator 2 är något så unikt som en gigantisk rulle med robusta, mänskliga stöttepelare i varje ände och tillika en av mina favoritfilmer genom alla tider.

That's all, folks!