Uppföljarna som hedrar och toppar originalen – Uppdaterad lista!
Vi har sammanställt hela listan över grymma uppföljare som hedrar och toppar originalen!
Uppföljare till kassakor är ett nästan obligatoriskt fenomen i dagens högbudget-landskap. Filmskapare får frågor om eventuella efterföljare under originalets promotion-cykel. Ibland kan det nästintill serielika format blockbusters idag intagit kännas tröttsamt., men tack och lov finns det guldkorn att finna om du orkar gräva en smula.
Inspirerade uppföljare är måhända en smula sällsynta men i allra högsta grad verkliga. Uppföljare som bygger vidare på originalets styrkor såväl kreativt som monetärt är sannerligen mumma. På Filmtopp har vi tidigare listat en handfull uppföljare som både hedrar och toppar originalen och nu har vi flätat samman samtliga av våra tidigare listor samt tillfört några nytillskott.
OBS: Listan är en sammanfogning av två skribenters åsikter (Fredrik Edströms och Filips Kruses)
Uppföljarna som hedrar originalen:
Gudfadern del 2 (1974)
Om du orkar ta dig igenom den nästan tre och en halv timme långa filmen lovar vi att du inte kommer att bli besviken. Allt stämmer; skådespelarinsatserna, manuset, fotot, regin.
Speciellt rörande är Michaels relation till sin storebror Fredo (John Cazale), jag tänker särskilt på en scen som utspelar sig på Kuba under nyår.
Dawn of the dead (1978)
Zombie-kingen George A Romeros uppföljare till sin kulturella milstolpe är ett måste för alla skräckfantaster. Romero håller sig fortsatt socialt relevant och försätter sin apokalyps i ett köpcentrum där våra överlevare lever det goda livet. Dawn of the Dead har rent visuellt vissnat med tiden med Romeros skojfriska historia om klass och politik visar att zombiegenren handlar sällan om monster - utan om oss.
Aliens (1986)
James Cameron adderar mer action till serien och tar bort lite av skräckfaktorn från den första filmen. Samtidigt introduceras nya intressanta karaktärer, exempelvis roboten Bishop samt den lilla flickan Newt.
Det är få amerikanska actionrullar från 80-talet vi uppskattar, de flesta har alldeles för många löjliga one-liners, men Aliens är svårslagen, trots (eller kanske på grund av) citatet: "Get away from her you bitch!".
A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)
Vår allas favorit-vaktmästare Freddy Krueger gör återvänder i sin ljuvligt mordiska gestalt. Efter tvåans kyliga bemötande och tonala U-sväng gör Freddy comeback för att terrorisera ännu fler stackars ungdomar.
Serien flirtar nu än mer med svart humor och fantasyn ges än mer utrymme. Det blir en smula flamsigt på sina ställen men slutresultatet är ändå "a bloody good time".
Dödligt Vapen 2 (1989)
Radarparets återkomst vart en bragd! Kemin mellan Danny Glover och Mel Gibson är återigen smörjmedlet som får motorn att prestera! Tonen är en smula darrigare än originalet dock så riktigt lika högflygande resultat blir det inte, men en väldigt värdig uppföljare är det likväl!
Gremlins 2 (1990)
Gremlins 2 är en klassisk vattendelare. Regissören Joe Dante tillsätter höga doser satir, djävulskap och absurditeter till sitt lyckade Gremlins-recept. Originalet ligger mig varmast om hjärtat, så jag kan förstå den ilskna grupp fans som anser att tvåan ballade ur, men jag är störtförtjust.
Gremlins 2 tar stora kliv från de skräck-ursprung som präglade stora delar av ettan, och tar istället vara på det absurda. En halv armé av dessa enerverande små kräk tar över Amerikas mest högteknologiska och avancerade skyskrapa där möjligheterna är oändliga. Resultatet? Tokskoj!
Die Hard: With A Vengeance (1995)
Vad får du om du blandar Bruce Willis, Samuel L. Jackson och Jeremy Irons? Jo, den solklart bästa uppföljaren till actionklassikern Die Hard!
Visst, du behöver ge ditt logiska tänk en time-out under actionrökarens speltid, men samspelet mellan skådespelarna och John McTiernans adrenalinstinna regi gör Die Hard 3 till en mustig action-uppföljare som inte bör missas!
With Blood on my Hands: Pusher 2 (2004)
Pusher 2 gör, i vårt ödmjuka tycke, i princip allt en uppföljare ska göra. Frågetecknet kring ettans protagonist, Frank, lämnas åt vår fantasi och istället får vi följa odugligen Tony och hans kriminella eskapader. En karaktärsstudie som inte sparar på krutet.
Mads Mikkelsen förvandlar en ganska platt birollsfigur från första filmen till en fullfjädrad karaktär laddad till bredden av demoner. Pusher 2 är en en mumsig blandning av faderskomplex, snedsteg och ljuvt, smutsigt våld i regi av Nicolas Winding Refn (Drive, The Neon Demon).
Hellboy 2: The Golden Army (2008)
Hellboy 2 är ett hantverk gjort med kärlek. Praktiska effekter från himmelriket och sprudlande humor. Tvåan går dock miste om originalets gotiska, sotsvarta estetik och stämning och jag kan ibland sakna ett ordentligt allvar. I övrigt är Hellboy 2 en värdig uppföljare!
The Raid 2: Retaliation (2014)
Regissören Gareth Edwards andra Raid-film är en smärtsamt vacker våldsuppvisning som pulveriserar fler knäskålar än Jackie Chan på tjack. En 2 och 30 min lång actionfest där det enda som smäller högre än alla brutala knogmackor är hur hårt våra hakor slår i bordet.
Det görs till och med ett ärligt och hyfsat lyckat försök till en engagerande historia. Ett vansinnigt imponerade bråkparty, även om vi är två av få som föredrar den första delen, så går det inte att förneka hur oerhört kompetent utförd The Raid 2 faktiskt är.
The Conjuring 2 (2016)
The Conjuring 2 är uppföljaren till James Wan moderna spökskräckis är en oerhört kompetens skräckfest. Atmosfären är på topp, kameraarbetet läckert och det mänskliga hjärtat mellan Ed och Lorraine Warren bultar starkt och håller mitt känsloliv investerat hela vägen. Uppföljaren är en smula lång och en del scares blir till slut lite larviga, men sammantaget är Conjuring 2 en uppföljare som hedrar originalet!
Blade Runner 2049 (2017)
Ännu en uppföljare som i teorin gav upphov till sura uppstötningar men som i praktiken levererade över allas förväntningar. Blade Runner 2049 är en lugn, metodisk och urläcker noir-deckare som ofta snuddar vid originalets storhet. 2049 gör precis det en uppföljare ska: förvaltar originalets arv men bygger samtidigt nya broar. Perfekt!
John Wick: Chapter 2 (2017)
Första filmen tillhör en av mina moderna actionfavoriter. Simpel, personlig och knivskarpt regisserad.
Tvåan ökar, sin vana trogen, skalan och insatserna och stundtals flänger berättandet lite väl. Dock ordnar detta upp sig när actionrökaren sätter plattan i mattan och storyn tillåts lämna startgroparna. Underhållande och trollbindande vackert även om jag saknar originalets enkelhet.
Sicario: Day of the Soldado (2018)
Thrillern Sicario (2015) fick den stora äran att få en uppföljare - en tanke mången filmfans äkclades av. Farhågorna var tack och lov overdrivna och helt omotiverade.
Sicario 2 må sakna originalets fokuserade narrativ, men väger upp med att berätta en mer komplex historia. Actionsekvenserna är bestraffande hårda och fotot är återigen strålande (trots en annan fotograf). Sicario 2 håller thriller-fanan högt!
Doctor Sleep (2019)
Som den bakåtsträvande filmnörd jag är lät idén med en uppföljare till Kubricks odödliga klassiker ungefär lika aptitretande som en grogg salpetersyra. Fallgroparna var helt enkelt för många, ansåg jag. Men icke!
Doctor Sleep är en unik och fantasy-inriktad uppföljare som verkligen vågar göra sin egen grej. Ewan McGregor är sylvass som Danny Torrence och Rebecca Ferguson är ljuvligt diabolisk som antagonist. Tyvärr kapas den originella vägen mot filmens tredje akt som doppar sig lite väl djupt i nostalgins badtunna.
Uppföljarna som toppar originalen:
The Bride of Frankenstein (1935)
Frankensteins monster behöver knappast någon introduktion; karaktären är sammanvävd med berättarkonstens kraft. Vem hade kunnat ana att en uppföljare skulle djupdyka och utveckla konceptet i grunden?
Bride of Frankenstein vandrar lite närmare komedins linje och fördjupar tematiken från del ett. Vad är egentligen mänskligt och vad är egentligen monstruöst? The Bride of Frankenstein är en mäktig klassiker med foto att dö för med mästaren James Whale bakom kameran.
För några få dollar mer (1965)
Spagettikungen Sergio Leones andra film i The Man With no Namne-trilogin bjuder på mer av allt utan att bli övergödd. Fler dubbelspel, dueller och givetvis en hel del prärier.
För några få dollar mer är en mer komplex film på alla vis och förbättrar det starka originalet på samtliga punkter!
Rymdimperiet slår tillbaka (1980)
Den klart bästa filmen i Star Wars-serien enligt mig och en fantastiskt bra uppföljare. Scenerna när Yoda lär ut "the force" till "Luke" känns nästan spirituella. Inte nog med det, en ny skön karaktär i form av Lando Calrissian introduceras. Och som pricken över i:et, det chockerande avslöjandet (som inte kräver någon spoiler-varning): "Luke, I am your father!".
Mad Max 2: The Road Warrior (1981)
George Millers "The RoadWarrior" är urtypen av en överlägsen action-uppföljare. Efter en fullt godkänd thriller-bagatell debut med Mad Max (1979) satt Miller på ett oemotståndligt ess i rockärmen.
LÄS VIDARE: Original mot Remake: Mad Max (1979) vs Mad Max: Fury Road (2015)
Miller skriver om sin egen regelbok med The Road Warrior. Han skriver om den, bränner upp den och dansar kaxigt på graven. Ingen lämnas oberörd av Millers adrenalin-överdos och actiongenren själv som kippat efter andan i ren häpnad.
Evil Dead 2 (1987)
Ja, vi råkar tillhöra den minoritet som håller "Evil Dead 2" högre än originalet. Splatterfesten sågar effektivt genom originalets demon-ryggrad med en bisarr, blodig och hysterisk motorsåg.
LÄS OCKSÅ: Original mot Remake: Evil Dead (1981) vs Evil Dead (2013)
I Sam Raimis uppföljare till kultfilmen Evil Dead anser jag att regissören lyckas pricka in tonen. Raimi navigerar en humoristisk och skrämmande terräng i denna fullkomliga ångvält till skräckkomedi. Evil Dead 2 överträffar originalet för att det en mer kompetent sammansvetsad hybrid av genre och slutresultatet är en än mer unik upplevelse än det kultförklarade originalet.
Indiana Jones and the Last Crusade (1989)
De undertecknades favorit av filmerna om vår rappkäftade favoritarkeolog. Mycket tack vare att den emotionella kärna som driver vår historia: relationen mellan Indiana och Henry Jones. Karisman ur dessa två huvudpersoner angränsar total överdosering och smaken från flamstramsiga Temple of Doom spolas effektivt bort.
När lammen tystnar (1991)
Tekniskt sett räknas filmen som en uppföljare till Manhunter från 1986. Man bytte ut Brian Cox mot Anthony Hopkins i rollen som "Hannibal Lecter", och det visade sig vara ett genidrag. Filmen sopade hem Oscarsgalan och blev den första skräckfilm att kamma hem de fem största kategorierna. En perfekt utförd film, som än idag är kuslig.
Terminator 2: Domedagen (1991)
Givetvis kniper uppföljarnas uppföljare Terminator 2 en plats på listan. James Cameron odödliga actionepos är en del av den filmiska allmänbildningen. T2 må sakna originalets brutala simplicitet men väger upp med en mer komplex historia och djupare tematik. Lägg dessutom till att ILM:s fantastiska effekter fortfarande håller, snart 30 år senare.
Batman: Återkomsten (1992)
Jag vet. I Batman-frågan tillhör jag en minoritet som ser Tim Burtons original som rätt sömnig. Uppföljaren, Batman: Returns, är uran tvivel kronan på läderlappens gotiska verk. 1991 var Burtons stil fortfarande fylld av liv och han blandade härligt bäcksvart mörker med tramsigheter (pingviner med raketer på ryggen, någon?). Jag är stormförtjust i Batman: Återkomsten!
Castingen i uppföljaren är så gott som perfekt. Michelle Pfieffer greppar rollen som Catwoman perfekt med sina läderprydda handskar och Danny DeVito lägger i högsta växeln som ärkesvinet Pingvinen. Michael Keaton känns fortfarande mystiskt oberäknelig som läderlappen och bildrutorna är proppade med karisma och en härligt lustfylld tolkning av Gotham City.
Kill Bill: vol. 2 (2003)
Egentligen räknar Quentin Tarantino båda volymerna som en film, men eftersom det blev två olika får del två räknas som en uppföljare. Vi håller Kill Bill: vol. 2 högre än sin föregångare, dels på grund av att vi får upplösningen, men kanske främst på grund av sekvensen när "The Bride" (otroligt bra spelad av Uma Thurman) tränas av den skoningslöse "Master Pai Mei". Tarantino har lyckats göra den biten väldigt inspirerande.
X-men 2 (2003)
Bryan Singer är tillbaka i regissörsstolen och han har satt varenda bildruta av föregångaren under lupp för att pressa på förbättringspunkter. Uppföljaren är ett skickligare hantverk på alla vis. Actionscenerna har genomgått ett par ordentliga ansiktslyft och karaktärernas interaktioner är underhållande och fyllda av pathos!
Spider-man 2 (2004)
Sam Raimi håller sin vana trogen med att överträffa sitt första försök. Berättandet håller ett skarpare fokus och Raimi lyckas förmedla ett superhjälteäventyr med robust patos sprängfylld av ren och skär underhållning.
Actionscenerna gifter sig utmärkt med känsloladdade scener där Raimi anammar ett avslappnat kameraarbete. Aktörerna ges tid och tålamod att visa omfång och talang. En för mig otroligt attraktiv mix. Spider-man 2 lyckas skörda de frukter som ettan planterade och de smakar mumma!
Harry Potter och fången från Azkaban (2004)
Med regissören till Gravity är denna film betydligt mer visuell, atmosfärisk och mörk än de andra, och är också därför många fans favoritfilm i serien. Dessutom har den lite Tillbaka till framtiden-liknande sekvenser som är spännande att bevittna. Harry Potter och fången från Azkaban är en bra uppföljare av råge!
The Dark Knight (2008)
Ett nytt hot mot Gotham yttrar sig i form av Jokern och Batman tvingas till svåra moraliska beslut för att kunna ta sig an honom.
Det mesta som går att säga om den här filmen har redan sagts. De flesta känner till den och de flesta kommer att tänka på Heath Ledger som briljerar som "Jokern" och dessvärre avled innan filmen släpptes. Förutom Ledgers ofattbart effektiva rolltolkning lyckas regissör Christopher Nolan göra en komplex och vuxen superhjältefilm. The Dark Knight är tveklöst en av de bästa uppföljare Hollywood har frambringat.
Captain America: The Winter Soldier (2014)
The Winter Soldier markerar Russo-brödernas entré i Marvels cinematiska universum och inget skulle längre bli sig likt. Kaptenens debut, The First Avenger, var en ljummen skål mellanmjölk och uppföljaren blåste den fullständigt ur stolen. Med jordnära, brutal fighting och en härligt konspiratorisk spion-historia placerar sig The Winter Soldier som ett av Marvels absolut starkaste kort.
Dawn of the Planet of The Apes (2014)
Att den positiva överraskningen "Planet of the Apes: (R)evolution" skulle överträffas av en ännu mer positiv överraskning trodde nog ingen. Tvåan i denna reboot-serie drabbades av ett regissörsbyte tidigt, och snart stod det fast att Matt Reeves (Cloverfield) skulle axla ansvaret bakom kameran.
En oro som ströps av ett par rejäla primat-händer signerade Andy Serkis och den övriga magnifika ensemblen. Storyn visade sig vara en ganska potent historia om ledarskap och gruppsykologi och Koba som skurk är en ljuvlig blandning pathos och trasighet. Dawn överträffar föregångaren!
Håller ni med om listan kära läsare?