Topp 5 guilty pleasure-filmer del 2
Ännu fler guilty pleasure-filmer!
Vi har alla filmerna som vi älskar, men som vi vet kanske inte håller högsta kvalitet. Det är filmerna vi vänder oss till när vi är sjuka eller bara vill andas ut en liten stund – det är guilty pleasure-filmerna!
Vadan detta, kanske du tänker nu, högt ärade läsare? Skämde stollen inte ut sig tillräckligt med sin förra lista? Jo – men alla gamla ärr kan rivas upp och hällas salt i, och tro mig, den här listan är proppad med högoktanigt salt - redo att fräta igenom den lilla trovärdighet jag byggt upp här på Filmtopp! Alla har hemligheter. I synnerhet pretentiösa filmrecensenter. Välkommen att beskåda mina. Skräpfilmerna som får mitt hjärta att bulta i extra komplicerade rytmer. Skamfläckarna på min annars ytterst kultiverade filmsmak (eller?). Detta är Topp 5 guilty pleasures del 2.
LÄS OCKSÅ: Topp 5 guilty pleasure-filmer - del 1
5: Teenage Mutant Ninja Turtles 3 (1993)
Precis som mitt förra, smärtsamma krypande till korset får tonårssköldpaddorna inleda slakten. Den här gången är det den klart sämsta filmen i serien som får glänsa. Att jag lyckades förneka denna sist är givetvis inget annat än ren och skär skandal!
Regissören från del två, Michael Pressman, har lagt benen på ryggen och flytt från allt vad humanoida sköldpaddor heter. Detta visade vara ett genidrag av Pressman - Turtles 3 lider av en kraftigt nedgraderad budget och detta riktigt andas varje bildruta av. Kostymerna känns sunkiga, och om möjligt mer klumpiga. För att inte tala om det dåraktiga manuset. Turtles 3 lägger alla fjantiga ägg i samma korg - och korgen är både ful, klumpig och tramsig.
LÄS OCKSÅ: Vår recension av Teenage Mutant Ninja Turtles 2: Out of the Shadows
Men kärleken är ju som bekant blind. Trots detta undermåligt utförda potpurri av pålagda ljudeffekter och fjanterier sitter jag alltid storögt och pojkaktigt förtjust. De nostalgiska kugghjulen arbetar för full kraft och lille Fredrik vill alltid skutta hemma i filmsoffan när Raphael kör sin knaggliga Arnold Schwarzenegger-imitation. Vad är det för fel på mig?
4: Ghostbusters 2 (1989)
Hur fångar en åter magin som sammanflätade komedi och en skvätt av skräck i en lustfylld tornado ledd av en ypperligt charmig ensemble? Fråga inte regissören Ivan Reitman. Han har ingen aning.
Ghostbusters 2 är på inget vis en dålig film. Den är t.o.m bra under väl valda stunder. Reitmans uppföljare lider dock av ett klassiskt fall av uppföljar-sjuka. Reitman återberättar i stort sett originalets premiss med en spökliga som underdogs. New York har av någon anledning totalt glömt bort att de paranormala herrarna var stadens sista, tunna livlina för endast fem år sedan och blir idiotförklarade i varenda hörn de besöker. Ghostbusters 2 är inte på något vis en dålig film - bara oinspirerad och onödig.
LÄS OCKSÅ: Vår recension av Ghostbusters (2016)
Men nog slår Ghostbuster 2 an på ordentligt nostagiska strängar - och vissa isolerade scener är både tokigt lustfyllda och originella. Fredrik som 9-åring drömde ljuva drömmar om en vandrande frihetsgudinna och fantiserade om feberlikt ångestladdade scenarion där antagonisten Viggo figuerade. När en slemfylld brödrost till slut dansar efter ett ösregn av skällsord visar min glädjemätare omänskligt höga värden. Ghostbusters 2 är trött och en oinspirerad komedi - men det skiter jag i.
3: Alien vs. Predator (2004)
Om inte ens Danny Glover kunde mörda Predator-franchisens trovärdighet, vem kan göra det då? Märkligt nog utomjordingens filmiska kumpan: Xenomorphen!
Att filmiska vs-projekt är en svårbemästrad konst för filmskapare är knappast någon nyhet. Freddy vs Jason (2003) är högoktanigt kräkmedel samt otaliga mängder monster-rullar bevisar denna tes med bravur. AvP är inget undantag. Regissören Paul W.S Anderson bemästrar utav tvivel en stilistisk och visuell snärt i sitt handlag - men berättandet och saknaden av en mustig story i denna sprakande monster-fest lyser med mäktig frånvaro. När Anderson avslutningsvis gör ett putslustigt radarpar av filmens Predator och mänskliga protagonist så känner jag magsyran närma sig min strupe med raketfart. Dessutom är blodfesten PG-13!
Men nog är blotta åsynen av en Predator ståendes brevid en Alien en syn för film-gudarna! Ibland lyckas t.o.m mina nackhår ställa sig i en stadig givakt första gången monster-duon delar filmruta. Alien vs. Predator är en på tok för undermålig skräpfilm som äger rum i en pyramid (varför!) - men varenda populärkulturella ådra i min kropp närmar sig på bristningsgränsen stora delar av åkturen. AvP är urtypen av ett guilty pleasure!
2: The Hulk (2003)
Mästerregissören Ang Lee tar sig en superhjältefilm! En god tanke - men explosivt trasig slutprodukt. Hulk strålar av goda idéer och filosofiska utflykter, men dessvärre tar dessa utflykter vid i ett totalt kluster av riktingslöshet. Hulk är en artistiskt imponerande smörja.
Ang Lee spänner sina visuella muskler i fantastiskt visuellt berättande. Dock är Hulk helt fel forum att flexa sina artistiska muskler. Eric Banas Bruce Banner framstår främst som gnällig och Nick Noltes antagonist agerar efter sedvanlig, stollig serietidningslogik. Detta är smått tragiskt. När Hulk är som bäst är den väldigt intressant - dessvärre lyckas inte Lee konsturera en häftmassa åt de spretiga, artistiska delarna.
Dock bultar mitt hjärta ljudligt över Lees uppvisning. Lee lyckas twista mina förväntingar på en Hulk-film. Regissören lyckas ta en filosofisk djupdykning i något så infantilt som ett grönt, argt monster. Bara den intentionen är beundransvärd och Hulk är en film mina sunkiga smaklökar ofta återkommer till.
1: Super Mario Bros. (1993)
Jag har ett dagboksinlägg signerat Fredrik anno 1995 som lyder "Jag har sett den riktiga Super Mario. Den var bättre än Jurassic Park". Hädelse, givetvis. Mina filmiska smaklökar har utvecklats sen dess - men det är knappt.
Super Mario Bros. tar sig tokiga friheter från källmaterialet. Varför någon överhuvudtaget anser att det är en fräsch idé från första början att filmatisera rörmokare som räddar prinsessor från fruktansvärda drakar övergår mitt förstånd fullkomligt. Regissör-duon Annabel Jankel och Rocky Morton vill hemskt gärna cementera denna urlöjliga premiss i en semi-realistisk kontext men villar bort sig fullkomligt i myllret av parallella dimensioner och en överspelande Dennis Hopper som inte givits någon regi.
Dock har jag sett Super Mario Bros. ca 25 gånger. Jag älskar den modiga mixen av infantilt trams och försöket till att grunda realistiska stöttepelare. Slutprodukten är genuint defekt - men underhållningsvärdet går på högvarv. Jag älskar att hata Super Mario Bros och min larviga filmsmak visar inga tecken på att koppla loss sitt strypgrepp.