Tidsresande på film – 5 favoriter

Tidsresande på film – fem favoriter

Fredrik Edström | Lista
20 juli 2020
Fredrik Edström | Lista
20 juli 2020

Res genom tiden med dessa filmer.

Drabbas du också av regelbundna känslostormar av att du är född i fel epok? Är samtiden för jäktig, krävande och för bångstyrig att manövrera? Då är det ultimata plåstret på dina ömmande sår en mustig filmupplevelse i tidsresandets tecken!

Foto: TriStar Pictures
Foto: TriStar Pictures

Tidsresande är nämligen ett ypperligt grepp för filmskapare att fullkomligt slunga oss filmentusiaster in i vilt annorlunda förutsättningar än vår gråa vardag. Måhända får vi lite välbehövd distans till våra samtida trassligheter av en hisnande utflykt bakåt eller framåt i tiden. På den här listan radar jag upp mina favoritutflykter på tidens utsträckta gummiband. Mina enda regler: endast en film per franchise (detta inkluderar uppföljare och remakes). Mycket nöje!

5: Midnatt i Paris (2011)

Foto: Sony Pictures Classic
Foto: Sony Pictures Classic

Resans första hållplats är i Woody Allens überomantiska tolkning av den Franska huvudstaden. Givetvis är det Midnatt i Paris jag talar om.

Gil (Owen Wilson) är en filmförfattare som lever ett otillfredsställande liv. Större delen av hans energi går åt till att alternera mellan att spy galla över hur blek samtiden är och att romantisera Paris "gyllene ålder". Gil är övertygad om att han är född i fel epok – att hans talanger och romantiska livvssyn hade skördat större framgångar på 20-talet. Se upp med vad du önskar, Gil, risken finns att det går i uppfyllelse.

Midnatt i Paris är en varsamt berättad komedi som aldrig förlitar sig på plumpa vitsar eller dråpligheter. Allens penna är i sedvanlig ordning vass och styrkan ligger i den piffiga dialogen och karaktärsporträtten. Gils självförtroende och neurotiska natur är att likna vid en mellanstadieelev sekunderna innan en historieredovisning och undertecknad känner igen mer än han kanske vågar erkänna i detta självkritiska malande .

"Midnatt i Paris" är en urmysig, varm komedi som är ogenerat naiv och gullig i sitt framförande. En film jag varmt rekommenderar, oavsett privata åsikter om Woody Allen som regissör eller person.

4: Tillbaka till framtiden (1985)

Foto: Universal Pictures
Foto: Universal Pictures

Dags för första helgerånet på min lista! Jag tar det smutsiga bladet från munnen omedelbums: jag älskar inte Tillbaka till framtiden. Har du vaknat ur ditt chockartade komatillstånd än? Bra! Jag lovar, det är fullt möjligt att bära på denna åsikt utan att dela världsbild med Jack The Ripper.

Tillbaka till framtiden är gedigen familjeunderhållning stöpt ur Steven Spielbergs lika gedigna form. Spielberg agerar producent för filmen och bakom kameran finner vi Robert Zemeckis.

Filmens kvalitéer är dock oförnekbara. En barnslig energi och lust sipprar ur varenda bildruta av Tillbaka till framtiden. Det är inte svårt att förstå att filmen trollband generationer och satte fantasier i fullskalig brand när den nådde biografernas ljus. Casting, specialeffekter och foto är likaså fullpoängare och flertalet scener är ikoniska självklarheter i Hollywoods lexikon.

Problemet är att jag inte besitter någon relation till filmen från barnsben. Jag såg Tillbaka till framtiden sent i min filmnörd-karriär och även om jag inte kan ta ifrån filmen dess oförnekliga, ikoniska kvalitéer så blev jag inte heller totalt knockad. Tillbaka till framtiden är ett beundransvärt, otroligt kompetent hantverk som förtjänat sin plats i historieböckerna - men den kniper inte medaljplats på min lista.

3: De 12 apornas armé (1992)

Foto: Universal Pictures
Foto: Universal Pictures

Här presenterade sig ett knivigt val. Jag har överlagt med mig själv, jag har frustat, spottat och drämt huvudet i en massiv och obarmhärtigt solid vägg tills ögonlocken fyllts upp av blodröd, skamsen beslutsångest. Valet: La Jetée eller remaken De 12 apornas armé.

Efter vad som upplevdes som en evighetslång beslutsprocess landade jag på Terry Gilliams remake, De 12 apornas armé. La Jetée är ett konstnärlig uppvisning som får min filmiska radar att löpa fullkomligt amok. De 12 apornas armé är måhända ett mer konventionellt val, men är samtidigt en mer komplett filmupplevelse.

I De 12 apornas armé är det Bruce Willis tur att ställa till med tidsparadoxer och jäklas med tidens röda tråd. I Gillians bleka och karga värld har mänskligheten mött sin överman i form av ett obarmhärtigt virus. Willis iklär sig rollen som Cole, en fånge som ges det prominenta uppdraget att gå till botten med vad som egentligen utlöste epidemin. Givetvis stöter Cole på patrull.

De 12 apornas armé undviker skickligt genrens konventioner och spelregler och slår sällan knut på sig själv. Gilliam bygger en upp en värld som är likadelar trovärdig som stilistiskt bisarr i en fantastiskt charmerande cocktail. Mysteriet kryper sig innanför skinnet på dig och när upplösningen slår ner rakt i ditt emotionella solar-plexus står det självklart – filmen förtjänar en medaljplats på den här listan.

2: Apornas Planet (1968)

Apornas planet
Foto: 20th Century Fox

"Take your stinking paws off me you damn, dirty filmnörd" tänker du kanske nu? Det är faktiskt lätt att glömma att tidsresande faktiskt sker, å det grövsta, i Apornas Planet.

Jag älskar de förbannade, stinkande aporna. Filmen satte igång hjärnkontoret på allvar hos mig som osnyten parvel en sen sommarkväll i Åtvidaberg, av alla platser. Klockan var på tok för mycket för en ung Fredrik, men vad glad jag är att jag trotsade bingen och njöt av Franklin J. Schaffners legendariska rulle.

Det vilar en naiv, nästan dumdristig kvalité över "Apornas Planet". Den är liksom insvept i skimret från ett Hollywood som förvånat utbrister: "Kommer vi verkligen undan med det här?". På pappret borde konceptet resultera i högoktanigt trams men förvaltas här helt rätt! Vi bjuds på svidande satir och science fiction när den är som bäst. Laddad till bristningsgränsen med fantasi och undersöker det mänskliga tillståndet med ett osmickrande mikroskåp.

Glöm bekväm CGI och beskåda plågade skådespelare svettas i klumpiga gummidräkter. Jag kommer alltid värdera fysiska objekt högre än ettor och nollor och Apornas Planet är ett praktexempel. Addera den kanske mest ikoniska sci-fi filmscenen någonsin i filmens avslutande minuter och du har en sann klassiker!

1: Terminator 2: Domedagen (1992)

Foto: TriStar Pictures
Foto: TriStar Pictures

Någonstans finns det ett grynigt hemmavideo-klipp min granne filmade en midsommarafton. Fredrik, 10 år, sitter paralyserad framför tv:n och skriker sedan till kameran, pekandes: "Filma det! Filma Tehminatöh!". Terminator 2 vann mitt actionhjärta den dagen och vår romans visar inga tecken på att svalna.

Regissören James Cameron ökar insatserna på precis varenda punkt i denna ultraköttiga uppföljare. Grandiosa actionsekvenser avlöser varandra i perfekt avvägt tempo, men med ett stabilt pathos som håller uppe spektaklet. Linda Hamilton håller fanan högt, precis som Arnold Schwarzenegger, Robert Patrick och Edward Furlong. ILM:s specialeffekter är fortfarande sött ögongodis och används när det gynnar berättelsen – istället för dekadenta teknikuppvisningar.

"Terminator 2" bearbetar varenda nerv i mitt känslospektrum. Ena stunden flödar mitt adrenalin, i andra slår hjärncellerna knut på sig själv och i slutet fäller jag alltid en tår eller 22. Terminator 2 är tidsresande filmmagi!