Spider-Man - från sämst till bäst!

Det dags att rota djupt i garderoben och damma av våra blåröda kroppsstrumpor. Det är ranking på g och det är självaste Spindelmannen ska få sina fiskar varma i en brutal bedömning där endast en kan stå som segrare!

Innan du får tillåtelse att avnjuta detta spektakel ska jag höja ett varningens ord till de eventuellt lättkränkta läsarna. Undertecknad tillhör nämligen en av de makabra avarter som uppriktigt gillar samtliga av Spideys sju äventyr. Givetvis ska dessa högt kontroversiella åsikter benas ut, förklaras, och försvaras. Mycket nöje!

8. The Amazing Spider-Man 2 (2014)

Tada! Jag antar att ingen läsare hamnar i chocktillstånd av att läsa att franchise-mördaren TASM2 kniper bottenplacering. "The Amazing Spider-Man 2" lider av ett hopkok av för många komponenter och ett fullständigt ofokuserat narrativ utan övergripande teman.

I fallet TASM2 känns det uppenbart att regissör och studio inte hittar någon gyllene medelväg mellan olika viljor. Webb tappar ibland fotfästet mellan det sprakande rumpsmiskandet och första filmens tonårsupproriska svärta. Resultatet blir ett tonalt snedsteg. Lägg till ett produktionsbolag som vill ha en språngbräda till ett cinematiskt universum och det blir uppenbart att Webb stod inför en omöjlig uppgift. Synd, eftersom vissa sekvenser är Spider-Man i sitt absoluta esse.

7. Spider-man 3 (2007)

Jag vill bekänna färg och klargöra att jag inte tycker att "Spider-Man 3" är en dålig film. Inte på långa vägar. Det är dock en ytterst ofokuserad svängom med toppar och djupa dalar. Den största käppen i hjulet är mängden ingredienser som vårdlöst slängts i en och samma gryta.

Spider-Man 3 lider av att Sam Raimi blir kreativt inmålad i ett hörn. Regissören vill tilltala publik, fans och studio samtidigt och resultatet blir kompetenta delar som spretar. Raimi vill ta sig an den tragiska skurken Sandman, symbiotdräkten, det sedvanliga kärleksgnabbet, Harry Osbourns Goblin Jr, Gwen Stacy och till råga på allt fanfavoriten Venom. Denna vingliga balansgång gör att Spider-Man 3 hamnar på sista plats.

6. Spider-man: Far From Home (2019)

Spideys utlandssemester i "Spider-man: Far From Home" bjuder på en blandad kompott. Jake Gyllenhaals Mysterio är ljuvlig och konceptet att lura nätspinnaren med psykadeliska illusioner istället för ren muskelkraft är skoj men humorn landar ofta helt snett och drönar-skurkarna är ofattbart tråkiga. 

Tack och lov är Tom Holland fortfarande en fantastisk Spider-man och det är roligt att se hur han försöker bearbeta Avengers: Endgames kataklysmiska final. Tyvärr dränerar humorn allvaret och till slut orkar jag inte investera mig i fler konflikter som snoppas av av en kitchig one-liner. En kalorifattig måltid som i slutändan inte lyckades hålla det löfte som Homecoming påbörjade.

5. Spider-Man (2002)

Det smärtar mig att placera Sam Raimis första film så här lågt på min lista! 2002-års första sving med Spidey var min absoluta favoritfilm under min finniga pubertet och markerade den första rullen som jag såg fem gånger på bio. Så, vad har hänt? Har tidens tand varit oschysst mot Tobey Maguires storögda übernörd?

Svaret är ja. Ålderstecknen på första filmen börjar bli osmickrande uppenbara och stundtals når ostigheten tramsigt höga höjder. Willem Dafoe är påtvingad en halloween-maskering i äkta plast och datoreffekterna känns idag ordentligt själlösa. Dessutom är romantiken mellan Kirsten Dunst och Tobey Maguire under all kritik.

Tack och lov har filmen något som ovanstående saknar: Fokus. Ursprungshistorien är fortfarande klockren och tematiken håller hela vägen. Dessutom retar mordet på farbror Ben fortfarande mina tårkanaler.

4. Spider-man: Homecoming (2017)

Med "Spider-Man: Homecoming" höjs kvalitén på den här listan med några ordentliga snäpp. Homecoming är trogen sin serieförlaga och lyckas ofta med den snudd på omöjliga balansgången mellan att kännas personlig och samtidigt lättillgänglig.

Regissören Jon Watts inriktning på High School-genren visade sig vara ett snilledrag, och en karaktär som lätt kunde tolkats trist igenkännande känns med Homecoming sprudlande fräsch. Humorn sitter som handen i handsken och Parker är minst lika stora delar nervös tonåring som snabbt svingande superhjälte.  Dock tar komedin överhanden lite för ofta och jag saknar reella konsekvenser och en gnutta svärta. 

3. Spider-man: No Way Home (2022)

Tom Hollands trilogiavslutare No Way Home är utan tvivel den bästa. Watts laddar nu nätskjutarna med multiversums bästa patroner: fan-service som verkligen fungerar.

Vi bjuds på hela tre spindel-män, från superhjältens tidigare tolkningar, och en hel drös med skurkar från samma universum. Tack och lov vävs såväl skurkar som hjältar in i storyn på ett organiskt vis och blir en vital del av Hollands egen Spidey och vips står det klart för mig att hela home-trilogin var en enda lång origin-story. Far From Home är underhållande, emotionell och ruskigt snygg!

2. The Amazing Spider-Man (2012)

Det är dags för den stora vattendelaren: Marc Webbs "The Amazing Spider-Man". Rebooten delade upp publiken i två läger: ett som hävdade att filmen var en trött och onödig upprepning och ett annat, där undertecknad satt sin flagga, som suktade efter en modern och mer edgy tappning av nätsvingaren.

Jag kan absolut kapitulera för en del av kritiken som riktats mot Webbs reboot. Amazing hamrar på välbekanta och lite trötta spikar ibland. Ja, vi har redan sett Peter experimentera med sina nyvunna spindel-krafter och vi har redan sett hans farbror Ben hänsynslöst skjutas ner, men The Amazing Spider-man presenterar detta med ett brinnande tonårsuppror som är befriande att skåda. Andrew Garfield är fullständigt älskvärd och Emma Stone magnifik. Den må sakna originalets fokus och ibland tar manuset några tramsiga genvägar, men styrkorna överväger utan tvivel svagheterna.

1. Spider-man 2 (2004)

"Spider-Man 2" är arketypen av en uppföljare som gör allt rätt. Vi får mer, helt makalös, action varvat med mycket starkare karaktärsporträtt. Sam Raimi lyckas här koncentrera och balansera den ljuvligt medvetna serietidningslökigheten med brutala kärleksbrev till sitt Evil Dead-ursprung. 

Äntligen får vi se konsekvenserna av att välja den ansvarsfulla vägen i livet, och framförallt, vad som händer när du tappar tron. Castingen av Alfred Molina som Doc Ock är klockren och Raimis andra äventyr känns som en lustfull serietidning som samtidigt vågar ge sig an en del mogna teman. "Spider-Man 2" är spindelns mest välspunna nät.