Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

Original mot remake: RoboCop (1987) vs RoboCop (2014)

Original mot remake: RoboCop (1987) vs RoboCop (2014)

Fredrik Edström | Lista
05 mars 2016
Fredrik Edström | Lista
05 mars 2016

Vilken version av RoboCop föredrar du?

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Det finns få heliga kor kvar i hagen. Inget exempel förkroppsligar denna företeelse bättre än den nytolkning som "RoboCop" (1987) fick genomlida.

RoboCop
Foto: Orion Pictures

Jag håller originalet som en av de mest ursinniga, underhållande och aggressivt satiriska actionfilmer genom alla tider. Jag kan knappast påstå detsamma om rebooten. Men varför är remaken så mycket sämre när den bygger på samma källmaterial som originalet gör? I den här texten kommer jag att försöka besvara detta genom att belysa likheter och skillnader mellan filmerna.

Likheter

robo
Foto: Orion Pictures

Hämndhistorien

På denna punkt följer bägge tolkningar samma mall. Polismannen Alex Murphy (Peter Weller, Joel Kinnaman) mördas under tragiska omständigheter. I sann messiah-stil återuppstår han som ”RoboCop”. Nu ska han hämnas på de som är ansvariga för att en gång ha mördat honom.

En bra hämnarhistoria är synonym med en bra antagonist. Originalets ärkearsel är Clarence Boddicker (Kurtwood Smith). I sitt första möte med vår protagonist skjuter han handen av honom. Cirka 50 hagelskott och ett välplacerat pistolskott i pannan senare är Murphy fullständigt mos. Antagonisten blir etablerad som ett ärkesvin av rang. Jag vill och längtar efter att Murphy, iförd sin nya järn-rustning, ska återgälda tjänsten.

Läs också: Hur "In the Heart of the Sea" kunde ha räddats

Vad ger regissören José Padilha för motsvarighet i rebooten? Namnet på antagonisten i denna version är Antoine Vallon (Patrick Garrow). Vi ser sällan ansiktet på honom utan hör hans namn i förbifarten. Murphys död sker via en bomb monterad under hans bil, utan en skurk i sikte. Det knyts ingen som helst emotionellt band mellan publik och antagonist. Detta gör Murphys jakt på hämnd uddlös och kastrerad.

Satir

En film med satiriskt innehåll reflekterar alltid de rådande sociopolitiska omständigheter som är aktuella när filmen spelas in. Så är även fallet med de bägge robotpoliserna. Filmerna innehåller satir, men inte på något vis av samma sort.

Rebooten innehåller en karaktär vid namn Pat Novak (Samuel L. Jackson). Novak är värd för en talkshow. Padilha har valt att kondensera satiren till endast dessa talkshowscener. Jackson får bära filmens politiska och satiriska innehåll på sina axlar. Det är ett tungt lass att dra för en skådespelare.

Läs också: Showdown: Game of Thrones vs Shannara

Paul Verhoevens (regissören till originalet) film är å andra sidan genomsyrad av manusets satiriska röst. Världen karaktärerna vistas i är en tillspetsad och provocerande dystopi. Privatisering, kapitalism och mediasamhället får sig ordentliga slängar av sleven av Verhoeven. Och Verhoeven har en ordentlig slev som han gärna slänger med.

Skillnader

6963371-robocop-2014-movie
Foto: Metro-Goldwyn-Mayer

Åldersgränsen

Hade denna punkt inte dykt upp hade det varit direkt kränkande för likasinnade RoboCop-fantaster. RoboCop (1987) är en våldskavalkad utan dess like. Verhoeven använder splatter, avskjutna lemmar och penetrerade halspulsådror som en slägga för att föra fram sina poänger. Han vill få en reaktion av sin publik: avsky, häpnad och till och med skratt. Våldet är en essentiell del till varför RoboCop (1987) fungerar. Rebooten däremot siktar på att bredda sin publik. Därför sattes den mer barnvänliga åldersgränsen PG-13 i USA. Nytolkningen är därför inte bara mindre våldsam – det är en film som helt och hållet missförstår sin publik och det arv som den försöker att föra vidare.

Tonen

José Padilha försöker sig på en verklighetsförankrad approach. Innan filmen har hunnit över femminutersstrecket har jag kastats in i en väpnad konflikt som för tankarna till Irakkriget. Anslaget avger ett bisarrt löfte; filmen kommer att ta sin premiss på blodigt allvar. En premiss som alltså består av att en man återuppstår från de döda som en robotpolis. Suck.

Läs också: Hur "Star Wars: The Force Awakens" floppade

I kontrast till detta har vi Verhoevens original. RoboCop (1987) är lyckad cocktail av både genres och innehåll. Nattsvart humor, knivskarp satir och blytung action skakas om till en riktig häxblandning utan att det någonsin skär sig. Verhoeven försöker aldrig placera oss i verklighetens Detroit. Tonen är tillspetsad, excentrisk och självmedveten, hela vägen.