Oscarsmissarna 2018

Varje år börjar det tidigt att spekuleras om vilka filmer som kommer bli Oscarsnominerade. Det händer dock rätt ofta att vissa av de som verkade vara självklara kandidater blir utan nomineringar.

I denna artikel har vi skribenter från Filmtopp skrivit om de filmer som vi tycker förtjänade att bli nominerade.

Sebastian Hansson – The Killing of a Sacred Deer

Borde ha nominerats för:

Bästa film: Yorgos Lanthimos

Bästa regi: Yorgos Lanthimos

Bästa manliga biroll: Barry Koeghan

Bästa foto: Thimios Bakatuakis

Det här är inte en film för alla. Den är mörk. Den är långsam. Den är bisarr. Men så är den också fantastisk. Oscarsgalan behöver fler mörka, långsamma och bisarra filmer som visar filmmediets bredd. Det här var den obehagligaste filmen jag såg under 2017. Obehaglig på ett bra och fascinerande sätt.

The Killing of a Sacred Deer följer inte våra världsliga lagar utan tar ett kliv ut i det okända. Det krävs en mästare i form av Yorgos Lanthimos med millimeterprecision för att kunna ro i land en film som denna. Det här är en skuta som lätt hade kunnat kapsejsa utan någon stabil regissör vid rodret. Filmen ger oss också Barry Keoghan som briljerar i rollen som ung, manipulativ psykopat. Lägg därtill på ett avskalat och kliniskt foto som arbetar hand i hand med berättelsen för att öka obehagsfaktorn. En nominering för bästa film, bästa regi, bästa manliga biroll och bästa foto hade suttit fint.

Andreas Zigler – Wind River

Borde ha nominerats för:

Bästa regi: Taylor Sheridan

Bästa originalmanus: Taylor Sheridan

Bästa manliga huvudroll: Jeremy Renner

Bästa manliga biroll: Gil Birmingham

Bästa foto: Ben Richardson

Wind River handlar om sorg och den amerikanska urbefolkningens utanförskap. Det är också en spännande film, då dessa starka teman tas upp under loppet av en mordutredning på en ung kvinna. Jag tycker denna film är spännande, rörande, omskakande och har ett starkt budskap. I min bok förtjänar den sex stycken Oscarsnomineringar.

Jeremy Renner förtjänar en nominering för bästa manliga huvudroll. Hans karaktär är en stoisk jägare, som sällan visar känslor. Den scen där vi faktiskt får se honom beskriva sin sorg är hjärtskärande. I en annan scen är han totalt skoningslös på ett sätt som träffar mitt i prick för filmens budskap.

Gil Birmingham förtjänar en nominering för bästa manliga biroll. Han förkroppsligar den amerikanska urbefolkningens utanförskap i de få scener han medverkar i. I en scen verkar han totalt oberörd av det faktum att hans dotter blivit mördad. Det är inte förrän hans vän kommer till honom som vi får se honom bryta samman. I en annan scen sitter han med målat ansikte, som han kallar sitt "sorgeansikte". Hans vän frågar honom om det är något hans folk gör, varpå han svarar att han inte har en aning; alla som kunde lära honom om hans folks sedvanor är döda.

Fotot, av Ben Richardson, förtjänar en nominering. Det karga landskapet i Wyoming, uppmålat som vackra landskapsbilder, blir nästan en karaktär, som skoningslöst suger ut livet ur den befolkning som redan har det svårt här i livet.

Taylor Sheridan förtjänar nomineringar för bästa originalmanus och regi. Han har gjort en film som kan mäta sig med de bästa thriller-filmerna från genrens storhetstid på 90-talet. Samtidigt är det en modern western med ett starkt budskap. Karaktärerna växlar mellan att vara buttra och fåordiga och att ge uttryck för en stark frustration, som de varken vill eller förväntar sig få någon sympati för.

Slutligen förtjänar Wind River en nominering för bästa film. Helheten är större än delarna i denna berättelse som är lika spännande som den är hemsk, tankeväckande och till och med vacker på sitt sätt.

Gustav Larsed – The Meyerowitz Stories (New and Selected)

Borde nominerats för:

Bästa manliga biroll: Adam Sandler

”En Oscar till Adam Sandler? Nu har han väl ändå blivit galen!”, tänker säkert många av er. Men jag kan ärligt säga att jag tycker Sandler är en av vår tids mest missförstådda skådespelare. Tyvärr är det väl främst han själv som inte förstått att det är drama han ska syssla med i stället för humor.

Första gången vi fick se prov på Sandlers talang var när han överraskade alla med sin medverkan i Paul Thomas Andersons tragikomiska Punch-Drunk Love, en roll han till och med nominerades till en Golden Globe för. Här skulle man kunna tro att hans seriösa skådespelarkarriär tar fart på riktigt, men icke. Sandler fortsätter nämligen att göra den ena tramskomedin efter den andra. Någon gång emellanåt tar han sig dock an lite mer seriösa projekt som till exempel Spanglish, Vänner för livet och nu senast The Meyerowitz Stories (New and Selected).

Den sistnämnda är regisserad av ingen mindre än Noah Baumbach och släpptes direkt på Netflix i höstas. Filmen är fylld av bra skådespelare som presterar på topp, men Sandler överglänser dom alla i vad som mycket väl kan vara hans bästa rollprestation hittills.

Han har vunnit och nominerats till ett par priser för denna prestation, men enligt mig är det alldeles för få. Jag tror en Oscarsnominering eventuellt skulle få honom att förstå att den dramatiska banan är rätt väg att fortsätta på. Sedan har han visserligen en lång väg att gå för att väga upp alla Razzie-nomineringar han fått under årens lopp. 22 stycken har det blivit för att vara exakt, inklusive en för sämsta kvinnliga skådespelare för sin insats i Jack and Jill.

Eric Diedrichs – God's Own Country

Borde ha nominerats för:

Bästa film: Francis Lee

Bästa manliga huvudroll: Josh O'Connor

Bästa originalmanus: Francis Lee

Francis Lee drama God's Own Country tycks ha hamnat i skymundan av Call Me By Your Name. De båda filmerna är utmärkta skildringar av homosexuella relationer, men God's Own Country är snäppet vassare. Framför allt på grund av hur välskrivna karaktärerna är och hur enkelt men samtidigt komplex deras relation är till varandra och till de i sin omgivning. Även dessa komponenter går givetvis att finna i Call Me By Your Name, men här skildras det med en mer vardagsrealistisk ton.

Filmen utspelar sig på en brittisk familjegård som Johnny (Josh O'Connor) hjälper sin far att driva. En dag kommer rumänske Gheorghe dit för att jobba. Så småningom inleder Johnny och Gheorghe en kärleksrelation med varandra, men av rädsla över hur omgivningen ska reagera försöker de hålla sitt förhållande hemligt.

De båda skådespelarna gör fantastiskt bra insatser. Josh O'Connor lyckas hela tiden få sin komplicerade och osäkra karaktär att kännas trovärdig. Vi förstår hela tiden hur han brottas med sig själv och sitt begär, men vi vet aldrig vad hans nästa steg blir. Effekten är gripande och spännande med en smula tragedi. I min bok förtjänar han definitivt en Oscarsnominering.

Detsamma gäller för filmens regissör och manusförfattare, Francis Lee, som med säker hand berättar en historia som lätt hade kunnat vara schablonartad. Bäst är hur han hela tiden vrider och vänder på fördomar, utan att någon gång får det att kännas konstlat.

Om du gillade Call Me By Your Name är God's Own Country ett måste. Det är en film som borde ha uppmärksammats betydligt mycket mer.

David Lindahl – The Florida Project

Borde ha nominerats för:

Bästa film

Bästa regi: Sean Baker

Bästa kvinnliga biroll: Bria Vinaite

Bästa foto

Bästa originalmanus

The Florida Projects ynka Oscarsnominering är mer eller mindre ett haveri av akademin. Willem Dafoe är väl värd sin nominering i kategorin "bästa biroll", men den totala avsaknaden av fler är skandalös. Att filmen helt saknas från kategorin "bästa film" är mycket märkligt.

Filmen utspelar sig i Orlando blott ett stenkast från Disneyland. På ett motell vars gäster till stor del består av människor från den fattiga underklassen, bor flickan Moonee med sin mamma Halley. På dagarna hittar hon på rackartyg medan Halley drar runt och försöker skramla ihop pengar för dagen.

Sean Baker guidar filmen med en stadig hand och hans regi lyser starkt igenom. Fokuset på barnen och berättandet ur deras perspektiv med lågt och rörligt kameraarbete, kombinerat med Willem Dafoes karaktär som mittpunkt i filmen. Detta är aspekter som gör att Sean Baker borde ha inkluderats bland de nominerade regissörerna. Att regissera barn är dessutom något många erkänt som väldigt svårt och vissa regissörer undviker det helt.

Bria Vinaite gör en stark insats som den problematiska unga mamman som tar till tvivelaktiga metoder för att betala mat och hyra. Bästa kvinnliga biroll består i år av både starka och svaga namn. Bria Vinaite borde ha varit med i kategorin i stället för de svaga som Lesley Manville från Phantom Thread eller Octavia Spencer från The Shape of Water. Bästa foto är i år en tuff kategori med mycket starka kandidater som Blade Runner 2049 och Dunkirk. Men gestaltningen av Orlandos soliga klimat kombinerat med färgglada byggnader och kläder, gör att en inkludering under bästa foto inte hade varit fel.

Det är mycket anmärkningsvärt att inte The Florida Project nominerades för bästa film. Den är starkare eller minst lika stark som samtliga filmer inkluderade på den listan och en av 2017:s bästa filmer. Den här artikeln från Mashable sätter ord på varför The Florida Project exkluderades i så många kategorier. Det är helt enkelt en för sann och för bra berättad historia om en verklighet för många i dagens samhälle. Det är lättare att sticka huvudet i sanden och hylla eskapism och hjältar från en svunnen tid.

Rasmus Torstensson – Thelma

Borde ha nominerats för:

Bästa icke-engelskspråkiga film

Joachim Triers mörka coming-of-age berättelse är en förbisedd pärla som definitivt hade förtjänat mer uppmärksamhet på andra sidan Atlanten. Filmen kretsar kring den unga kvinnan Thelma som flyttar från isolering och sina starkt religiösa föräldrar för att läsa biologi i Oslo. Där träffar hon jämngamla Anja och känslor uppstår. Men parallellt med deras relation framkommer det att Thelma inte är någon vanlig tonåring.

Triers lyckas med konststycket att väva ihop en raffinerande skräckberättelse med en ung kvinnas sexuella uppvaknande på ett alldeles lysande sätt. Dessutom på ett otroligt spännande och kärnfullt vis. Framför allt är det genreblandningen av vardaglig realism och mytologisk mystik som sitter som en smäck, en kombination jag sällan sett göras lika bra tidigare. Kärleksberättelsen är ömt skildrad men filmen utvecklas till något som får mig att känna kalla kårar.

Thelma blev visserligen nominerad till bästa utländska film på Critics Choice Awards och en rad andra regionala utmärkelser i USA. Men den hade förtjänat mer. Joachim Triers film kanske låter pretentiös men har i grunden ett ganska primat upplägg som jag tror tilltalar fler än bara mig. Kategorin för bästa utländska film på Oscarsgalan är i år ganska tuff – The Square och Loveless är två toppenfilmer – men i min värld skulle Thelma fått ett större internationellt erkännande.