Original mot Remake: Låt den rätte komma in (2008) vs Let Me In (2010)

Original mot Remake: Låt den rätte komma in (2008) vs Let Me In (2010)

Fredrik Edström | Lista
17 januari 2017
Fredrik Edström | Lista
17 januari 2017

Sverige mot Hollywood – vem vinner?

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Frågan jag ställer mig är: är remakes endast av ondo?

let-me
Foto: Overture Films

Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer att återvända till gammalt material. Vilka argument kan detta vara? Det undersöker jag i den här artikelserien: Original mot Remake.

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna mellan och dela ut poäng efter dessa kriterier. Sadistiskt iklär jag mig rollen som både domare och bödel till denna blodiga batalj! Må bästa version vinna!

Den här gången har jag vässat hörntänderna sylvassa, druckit litervis av sunkigt smakande teaterblod och hamrat träpålar genom hjärtat på gotiska, mytologiska bestar. Givetvis är det vampyrdags! Svenska Låt den rätte komma in (2008) har krigat mot amerikanska remaken Let Me In (2010). Tomas Afredson står för originalets regi och bakom kameran för remaken står Matt Reeves. Vilken förtjänar att du sätter tänderna i den, och vilken borde lösas upp av solens obarmhärtiga strålar? Läs vidare så får du veta min åsikt!

Handling: En mobbad tolvårig pojke står inför en stor förändring i sitt liv när en ny granne flyttar in i lägenheten bredvid. Det är en besynnerlig flicka som bär på en stor hemlighet bakom den oskuldsfulla blicken: Hon är en vampyr!

QUIZ: Vad vet du om skräckklassikerna?

Likheter

Iskall vuxenvärld

Foto: Sandrew Metronome
Foto: Sandrew Metronome. Låt den rätte komma in.

Lägg dina drömlika, fluffiga pretentioner om en barndom a lá Astrid Lindgren åt sidan, dessa vampyrvärldar är kalla och karga. Alfredson och Reeves målar upp skoningslösa, döva vuxenvärldar där våra huvudpersoner agerar. Aningslösa lärare varvas med vårdnadshavare som antingen tillrättavisar eller vänder ryggen. De svenska huvudrollerna fångar mig, men det är i den amerikanska versionen stöttepelarna verkligen glänser!

Alfredsons starkaste kort är det avskalade och iskalla bildspråket, som skapar en gnagande känsla av emotionell distans – utan att för den delen tappa greppet om karaktärerna. Barnen dras till varandra och knyter starka band i en omgivning som antingen inte lyssnar eller inte förstår. Detta fångar Alfredson ypperligt.

Reeves använder en annan taktik för att isolera barnen. Regissören väljer att sällan visa huvudpersonen Owens mammas ansikte. Hon porträtteras som en religiös, om än extremt anonym kvinna och Owens pappa får vi enbart höra på telefon. Ruggigt effektivt!

Vinnare: Remake! Reeves nästintill anonyma porträttring av den frånvarande, iskalla vuxenvärlden slår originalet på fingrarna. Snyggt och effektivt!

Dramaturgi och tempo

chloe-moretz-04
Foto: Overture Film

Låt den rätte komma in och Let Me In är sannerligen slow burns. Dialog och karaktärsbygge går före spektakel och snordyra actionsekvenser. Historien förefaller som en sort lätt perverterad "coming of age"-resa och bägge filmer följer samma mall. Nästan till punkt och pricka.

Remaken står tyvärr sällan på egna ben. Dramaturgin är nästan orörd från originalet och alla brännande vändpunkter är nästan identiskt återskapade. Jag kan uppskatta remakes med tydliga nickar till originalet, men när dialog och rytm är helt lyft från källan förefaller det onödigt och repetitivt.

Vinnare: Originalet! Reeves tolkning lutar sig otroligt mycket mot Alfredsons original till den milda grad att det inte längre känns som en hyllning – snarare trygghet.

LÄS OCKSÅ: 5 underskattade skräckfilmer

Skillnader

Stilism

Foto: Sandrew
Foto: Sandrew Metronome

Detta är utan tvivel två våldsamma vampyrrullar där det övernaturliga ständigt krockar med det vardagligt triviala. Alfredsons och Reeves bildspråk och stilism bär dock olika signalement.

Alfredson anammar ett avskalat, avståndstagande bildspråk som sällan frossar i blodbad eller köttslamsor. CGI används sparsamt (förutom en ordentlig risig katt-scen) och det övernaturliga har en vardaglig, ordinär touch. Färgpaletten är isigt blå och kylan ligger som ett täcke över min blick. Avskalat, kallt och ruggigt.

Reeves gottar lite för gärna ner sig i blodigheterna. Redan effektiva, ruggiga scener får sig ett ansiktslyft av datoreffekter, som snarare distraherar än attraherar. Blodet är mer, tjockare och rödare och bildspråket är inte fullt så avståndstagande som Alfredsons. Färgpaletten går även åt de varmare regionerna. vilket underhugger den suggestiva stämningen.

Vinnare: Solklart går denna poäng till originalet!

Sidokaraktärer

koteas
Foto: Overture Films

Som tidigare nämnt håller båda versionerna sig till samma mall, där alla relevanta hållplatser i stort sett avverkas på samma vis. Let Me In introducerar dock en ny karaktär, en polis på jakt efter den seriemördande vampyrungen. Infallsvinkeln är att belysa att myndigheter faktiskt reagerar på de brutala mord som sker i kvarteret. En skvätt mer realistiskt, men dessvärre varken effektivt eller spännande.

Originalet har en liknande karaktär, en förkrossad granne vars bästa vän går vampyr-döden till mötes. På detta vis får vi se hur grannskapet påverkas av den nyinflyttade och blodtörstiga grannen. Den här approachen skänker oss lite mänsklig värme mitt i den iskalla misären.

Vinnare: Original! Polis-sidostoryn är en intressant idé, men som tyvärr inte bär frukt. Att se hur grannskapet förfaller och hur vanliga Svenssons liv raseras av vampyren bidrar med emotionell hook, som i det här fallet väger tyngre än realism.

ORIGINAL MOT REMAKE: "Män som hatar kvinnor" vs "The Girl With the Dragon Tattoo"

Och vinnaren är...

Låt den rätte komma in (2008)

Foto: Sandrew Metronome
Foto: Sandrew Metronome

3- 1 till originalet! Tomas Alfredsons iskalla vampyr-tolkning är insvept i vackert foto och ångestladdat, avskalat bildspråk. Reeves version är utan tvivel en bra film, men den söker ständigt efter egen identitet utan att våga ta ett ordentligt kliv ifrån originalet. I det här fallet vann originalvampyren den blodiga bataljen!

ORIGINAL MOT REMAKE: Ghostbusters vs Ghostbusters!

Vad tycker du, är Låt den rätte komma in eller Let Me In den bättre filmatiseringen?