Reflektion: Game of Thrones säsong 7 – avsnitt 7

Reflektion: Game of Thrones säsong 7 – avsnitt 7

  • HBO
Andreas Ziegler | Lista
29 augusti 2017
Andreas Ziegler | Lista
29 augusti 2017

OBS! Denna artikel innehåller spoilers, så du kanske ska se avsnittet innan du läser den.

I säsongens sista avsnitt av Game of Thrones får vi se Daenerys (Clarke) och Cersei (Headey), de två drottningarna som kämpar om herraväldet över Westeros, mötas för första gången. Det är en fisljummen affär.

Kit Harington och Peter Dinklage i Game of Thrones
Foto: HBO

TV-serie: Game of Thrones: The Dragon and the Wolf (707)

Skapad av: David Benioff & D.B. Weiss

Med: Kit Harington, Sophie Turner, Maisie Williams, Lena Headey, Nikolaj Coster-Waldau, Emilia Clarke, Peter Dinklage, Isaac Hempstead Wright, John Bradley, Liam Cunningham, Aidan Gillen, Alfie Allen, Kristofer Hivju, Rory McCann, Gwendoline Christie, Hafþór Júlíus Björnsson, Pilou Asbæk, Richard Dormer, Vladimir ”Furdo” Furdik m.fl.

Game of Thrones är nu på upploppet. Efter säsong sex tillkännagavs det att det bara skulle bli två säsonger till och att dessa skulle vara kortare. Detta har gjort att saker och ting nu börjar röra sig allt fortare. Detta är problematiskt då det är lite som att Vikingarna skulle börja spela sina låtar som ett metalband. De är inte vana vid det och det är inte vad publiken har kommit för att se och lyssna på.

LÄS OCKSÅ: Reflektion av Game of Thrones säsong 7 – avsnitt 6

Littlefinger ställs till svars

Aiden Gillen som Littlefinger i Game of Thrones
Foto: HBO

Lord Petyr "Littlefinger" Baelish (Gillen) är en mästare på manipulation. Han har länge rört sig bakom kulisserna i maktens korridorer och styrt händelserna som en marionettmästare. Vi har både fått se vad han har åstadkommit, bland annat när han mördade Lysa Arryn, men även fått antydningar om andra hemskheter han har legat bakom, som mordet på Jon Arryn, som kan sägas ha utgjort startskottet för hela seriens händelser.

I den här säsongen har vi sett hur han har försökt spela ut Arya (Williams) och Sansa Stark (Turner) mot varandra genom att lämna små ledtrådar efter sig, som avslöjat för Arya hur Sansa tvingades svika sin familj under seriens första säsong. Detta ledde till att relationen mellan de två systrarna återvände till samma spända läge som när de var små. Skillnaden är nu att de är vuxna och tar itu med sina problem som sådana. Vi får sannerligen se Littlefingers sanna färg när han leder Sansa till slutsatsen att hennes syster kommer att mörda henne.

Här kan jag, för ett ögonblick, känna igen det "Game of Thrones" jag kommit att älska, som bjuder på överraskningar, ibland i form av att en långlivad karaktär plötsligt dör. När Arya kallas inför Sansa är det Littlefinger som får stå till svars för sina handlingar. Hans brott räknas upp. När han ber Sansa om nåd, får han ingen. När han ber de andra länsherrarna om hjälp får han ingen. För en gångs skull finns det inget sätt han kan tala eller manipulera sig ut ur situationen. På köpet får vi reda på att det var han som försökte mörda Bran (Hampstead Wright) under första säsongen, då Bran blev attackerad av en lönnmördare med en tjusig valyrisk kniv, som alltså tillhörde Littlefinger. Utan några som helst omsvep, skär Arya sedan halsen av Littlefinger.

Detta är en av säsongens bättre sekvenser. En av seriens mest manipulativa karaktärer får äntligen vad han förtjänar. Sekvensen förenar även Sansa och Arya, som har haft svårt att komma överens. Då Stark-huset dessutom har en lång tradition av att den som utfärdar domen även ska utdela straffet, borde det nu stå klart för alla länsherrarna att Sansa, med hjälp av Arya, kan sköta styret av Winterfell.

Sekvensen lider dock av samma sak som mycket annat under säsongen, den är för komprimerad. Det går för snabbt. Med tanke på allt Littlefinger har gjort sedan första säsongen, hade jag velat se en mer utförlig förklaring av alla hans handlingar, och hur de ofta varit katalysatorn för mycket av det som hänt. Jag hade också velat se rättegången ske inför fler betydelsefulla vittnen, eftersom hans handlingar har påverkat så många. Det är nästan så att jag hade velat se rättegången hållas i King’s Landing.

Drottning vs. Drottning

The Hound och The Mountain står öga mot öga.

Så nu får vi äntligen se Cersei och Daenerys, de två drottningarna, mötas ansikte mot ansikte. Jag kan inte säga att jag är särskilt imponerad av mötet, som borde ha varit blytungt. Tyrion (Dinklage) för Daenerys talan och leder mötet bort från konflikterna mellan de närvarande. För det är ju inte därför de är där. De är där för att diskutera hotet från norr. Det är rätt ironiskt att det mest intressanta som händer i scenen är när The Hound (McCann) står öga mot öga med The Mountain (Björnsson) och meddelar denne att en uppgörelse dem emellan kommer.

The Hound visar sedan upp den white walker de tog med sig från norr, vilket, så klart, skrämmer skiten ur alla närvarande. Euron Greyjoy (Asbæk) meddelar till och med att han tänker vänta ut vintern på Järnöarna, dit alltså Nattkungens armé inte kan nå, eftersom de inte kan simma. Efter uppvisningen kan Cersei inte göra annat än att hålla med om att hotet är allvarligt. Hennes enda villkor för att hjälpa till i ansträngningarna är att Jon (Harington) inte kommer att ta upp striden mot henne när Nattkungens armé är besegrad. Han kan inte gå med på det villkoret, menar han, eftersom han inte kan tjäna två drottningar. Tyrion sätter sitt eget liv på spel, och utmanar till och med Cersei att låta The Mountain döda honom, när han vädjar till henne att se reson och hjälpa dem. Det verkar som att hon ger efter.

I själva verket tänker hon ta tillfället i akt och erövra Westeros. Eurons sorti var bara en charad. Han har inga intentioner att fly. Hans uppdrag är att hämta Det Gyllene Kompaniet, tjugo tusen av världens skickligaste legosoldater. När Jaime får reda på Cerseis svek, blir han upprörd, eftersom han förstår vilket hot den odöda armen utgör. Cersei är slug, manipulativ och skoningslös. Hon är dessutom fruktansvärt narcissistisk. Så här tar hon återigen upp det faktum att Jaime gick bakom hennes rygg för att ordna det möte som precis ägt rum. För ett ögonblick ser det ut som att hon tänker låta The Mountain mörda Jaime. Här har vi ytterligare en scen som går alldeles för fort förbi. Detta är det ögonblick då Cersei förlorar den sista personen i världen som är henne uppriktigt lojal. Jaime klarar sig undan med livet i behåll. Och sen var det inte mer med det.

Incest och isdrakar är väl inte så märkvärdiga?

Kit Harington och Emilia Clarke i Game of Thrones
Foto: HBO

Det sista avsnittet av säsong sju av Game of Thrones slutar på ett sätt som belyser tre problematiska områden i serien.

Sam (Bradley) anländer till Winterfell för att hjälpa Jon i kampen mot Nattkungens armé. Det var rätt tydligt att de gamla stofilerna i Citadellet inte tänkte bry sig med något så ointellektuellt som en armé av is-zombier. Bran, som är den förste Sam pratar med, förklarar att Jon Snows efternamn egentligen är Jon Sand, eftersom oäktingar som föds i Dorne får Sand som efternamn och Snow är för oäktingar i norr. Sam menar då att Jon inte alls är en oäkting eftersom hans far, Rheagar, annullerade sitt äktenskap till Elia Martell och gifte sig med Lyanna Stark. Då hela Roberts krig baserades på det faktum att Rhaegar hade kidnappat Lyanna, sätts en hel del saker i perspektiv. Vi får även veta att Jon Snows riktiga namn är Aegon Targaryen, alltså ungefär den femtielfte att bära detta namn.

Här har vi ett av seriens större problemområden. Bakgrundshistorien till Game of Thrones är så komplex och stor att det blir svårt att hänga med ibland. Jag hade förstått, sedan förra säsongens avslutning, att Jon var Rhaegars och Lyannas son. Jag trodde det var självklart att han var en arvinge till tronen, eftersom jag läst mig till att paret gifte sig i hemlighet. Att jag nu fick detta ”bekräftat” var lite underligt. Och det spelar ingen roll vad han heter egentligen. Frågar ni mig är Jon finare än Aegon (öknamnet ”ägget” ligger nära till hands). Ett annat problem med sekvensen är att Jons släktträd diskuteras samtidigt som vi får se honom älska med Daenerys, som alltså är hans faster! Targaryen-släkten har en lång historia av incest och tvillingarna Cersei och Jaime har också ägnat sig åt en hel del otukt. Ska vi tyda det här som att seriens skapare tycker att incest är helt okej? Visst, det är George R. R. Martin som står för källmaterialet, men det var inte han som korsklippte sekvensen.

En drake som sprutar… ehhh… is-eld (?) och raserar den vägg som stått som ett skydd mot den odöda armén i en sisådär åtta tusen år, borde imponera. Men här har vi det tredje problemet. Det är ett problem jag nämnt flera gånger under denna säsongen. På grund av säsongens tempohöjning och komprimerade narrativ, har allt gått för fort. I förra avsnittet dödade Nattkungen en drake, som därefter drogs upp ur den sjö den störtat i för att sedan väckas till liv. Och i detta avsnitt fick vi se den göra sitt värsta. Detta är tre monumentala händelser. I en serie som ofta haft mycket uppbyggnad, går detta alldeles för fort. Det är ungefär som att någon skulle göra en version av Sagan om ringen där Gandalf kommer till Frodo på en örn en eftermiddag och undrar om de inte kan släppa ner Ringen i lavan i Mordor. Om de skyndar sig kan de vara hemma igen till kvällen. Det hade inte blivit en särskilt intressant film.

Det är visserligen effektfullt att se hur draken bara raserar Väggen. Men det känns som en genväg i narrativet för att skynda på konfrontationen. För att inte tala om att det känns som att grabbarna på Väggen förtjänar lite mer cred än så. Eller att Väggen i sig besegrades så enkelt.

Nej, HBO, till nästa säsong får ni skärpa er!

Bäst: Rättegången mot Littlefinger

Sämst: Att det är så jävla bråttom helt plötsligt