5-spel som faktiskt borde filmatiseras - en gamers önskedrömmar
Fem spel som faktiskt borde klara resan från spelarnas nävar till biopublikens blickar!
Det tycks ha skett ett skifte. Efter smärtsamma år av parodiskt usla TV-spelsfilmatiseringar tycks trenden nått en brytpunkt. Netflix "The Witcher" (som förvisso är en serie) har nått en enorm publik och den koffeinladdade, blå igelkotten Sonics rulle har ryggdunkats av delar av kritikerkåren.
Undertecknad är golvad. Efter en barndom med ögonen klistrade framför sunkrullar som Super Mario Bros och Street Fighter tycks framtida generationer kunna få njuta av cinematiska versioner av sina favorit TV-spel utan att tvunget tömma sina tarmar efteråt. Vår värld är bra lustig ibland.
På denna positiva trumma vill jag därför fortsätta banka och sprida ett kärlekens budskap om en hoppfull framtid för TV-spelsfilmerna. Jag har rotat bland mina mina dammiga hyllor bland kassetter och skivor och letat fram fem spel som jag tror skulle klara resan från svettigt button-mash till film-fåtöljens trygga hamn. Detta är min lista över fem TV-spel som borde filmatiseras!
5. The Darkness
Kalla mig pubertal och stereotypiskt grabbig men jag älskar en brutal actionstänkare. En simpel hämndaktion som spårar ur i ett ursinnigt blodbad där pickadoller och utomjordiska tentakler sliter motståndarna i stycken - det är min grej det.
The Darkness har sitt ursprung i serietidningens värld och stöptes om till TV-spel 2007. Vi får följa maffia-torpeden Jackie Estacados hämndresa ner i de mörkaste av hålor när han plötsligt blir förråd av sina egen organisation och hans mord beställs. Givetvis går planerna i stöpet när Jackie plötsligt invaderas av en utomjordisk kraft kallad "The Darkness", men inte ens den kan hindra att hans flickvän Jenny blir brutalt mördad framför hans egna ögon. Ljuv, slafsig hämnd står nu att vänta.
Ge mig en mix av Venom, Cronenbergsk body horror och John Wick, och projektet "The Darkness" går i lås. Scenariot är som bäddat för att floppa, men med rätt kreativt team, mörk ton och en kniveggsbalanserande självmedvetenhet så kan The Darkness bli superskoj!
4. Silent Hill - reboot/remake/uppföljare
Silent Hill är en spelserie vars startskott ljudade 1999. Genomspelningarna av del 1-3 är några av de starkaste penseldragen på min populärkulturella kanvas och agerar måttstock för hur ett konstnärligt spelnarrativ kan engagera, uppröra och beröra. Silent Hill är en guldgruva för filmmediet – något som första filmen var och nosade på.
Använd det andra spelet som mall. I Silent Hill 2 möter vi James Sunderland ståendes framför en spegel och ifrågasätter sitt förnuft på en offentlig toalett. I fickan glöder ett kärleksfullt, handskrivet brev från hans fru Mary, som ber James att träffa henne på deras "speciella ställe" i semesterorten Silent Hill. Det borgar för vuxenmys om det inte vore för det faktum att Mary dog för tre år sedan.
Säg mig hur detta inte kan vara en strålande premiss för en psykologisk skräckfilm. "Silent Hill 2" är så fullsmockat med symbolism, moralisk ambivalens och mänsklighet att jag inte kunnat släppa taget om spelet sedan dess. Historien berättas med ett visuellt öga och lämnar oftast publiken med fler frågor än svar.
3. The Last of Us
Jag kan redan höra er. Horder av rabiata fans som skriker, slåss och vevar med samtliga kroppslemmar i affekt: "hur kan The Last of Us bara hamna på tredje plats!" Låt mig förklara.
The Last of Us är en fantastisk resa i ett av de råaste gestaltningarna av postapokalymen jag avnjutit. The Last of Us är dessutom en djupt mänsklig meditation om ett kallt gubbhjärta som långsamt tinar och spelet har mycket att säga om bearbetning av sorg och vad som faktiskt sker när mänsklig egoism möter utilitarismens ideal. Givetvis en guldgruva av filmiska teman, eller hur?
Problemet är att filmvärlden redan är befolkad av liknande historier. Det finns risk att The Last of Us hamrar på spikar som luttrade biobesökare sett tusen gånger förr. Zombiegenren är överbefolkad och historien om den kyliga gubben som återanknyter med sin begravda mänsklighet genom ett ofrivilligt eskortuppdrag har vi sett i otaliga westerns. Tro mig, jag vill sätta The Last of Us på högsta plats, men hindren är för många.
2. A Plague Tale: Innocence
Fjolårets A Plague Tale: Innocence är en smäktande resa som ständigt boxar på dina tårkanaler. Välkommen till medeltidens frankrike där gatorna kryllar av pestinfesterade råttor. Befolkningen dör som flugor och panik råder och snart ska adelbarnen Amicia och Hugo de Rune lära sig att navigera och överleva stadens skoningslösa gator och torg efter att deras familj brutalt mördas av brittiska arméer.
A Plague Tale bjuder oss på en helt unikt setting. En coming of age-historia i pestens tid som i en filmatisering enkelt hade kunnat pendla mellan ljuv sentimentalitet och skräckladdade sekvenser där arméer av råttor invaderar filmskärmen. A Plague Tale är en historia om att tvingas att axla en vuxenroll långt innan tiden är mogen och resan är inget annat än en emotionell karusell - något jag givetvis vill se på vita duken.
1. Bioshock
Förstaplatsen knips av djupdykande Bioshock!
I Bioshock introduceras spelaren för ett helt unikt scenario i en än mer unik miljö: Andrew Ryans Rapture. Bioshock är fullpumpat med mogna teman redo att bearbetas av drömfabrikens hantverkare. Eller vad sägs om ett actionspel som bäddar in vetenskapens etiska och moraliska gränser, dragkamper mellan politiska dogmer förklätt i en science-fiction skrud?
Som grädde på moset är dessutom storyn i Bioshock enkel att frikoppla från spelets teman. Spelets protagonist är en stand-in för spelaren och ges inga distinkta drag - på så vis ges filmskapare relativt fria händer att konstruera en egen story som inte behöver axla spelets ok. Bioshock är oerhört potent gödslad grogrund för en mörk, mogen filmatisering.
Detta var min lista över fem spel som borde filmatiseras. Håller du med mig eller pratar jag i nattmössan?