Bortglömda mästerverk på Disney Plus

Bortglömda mästerverk på Disney+

  • DisneyPlus
Johan Andreasson
Johan Andreasson | Lista
30 september 2020
Johan Andreasson
Johan Andreasson | Lista
30 september 2020

Nu har du chansen att se dessa pärlor.

Pricken över i:et i Disney-logotypen börjar flimra och ansluter sig till ett moln av svarta prickar framför kameran. Plötsligt förvandlas de till pälsen på ett hav av skällande dalmatinerhundar. De dansande prickarna förblir ett tema genom förtexterna och uppträder som allt från ett hundhuvud i profil till nottecknen på ett partitur.

Det här är inte en tidlös Disney-klassiker, allt som har med Pongo och de 101 dalmatinerna att göra andas tidigt 1960-tal. Man kan till och med fråga sig hur mycket Disney det är. Det finns nog ingen tecknad långfilm färdigställd under Walts livstid som präglats så lite av Disney själv och så mycket av medarbetarna.

Det är framför allt tre medarbetare som satt sin prägel på filmen. Först Ub Iwerks, Disneys första medhjälpare och den som gjorde det mesta av animationen på de tidiga Musse Pigg-filmerna. Iwerks lämnade Disney 1930 för att starta sin egen animationsstudio och återvände tio år senare, nu som tekniskt snille. En av hans uppfinningar var en metod att kopiera animatörernas blyertsteckningar direkt till filmcellerna utan att de behövde fyllas i med tusch av någon annan. Utan den tidsbesparande metoden hade det varit omöjligt med så många prickiga hundar i bild samtidigt.

RELATERAD LÄSNING:

Därefter Bill Peet, som skrev manuset och gjorde storyboards till filmen. Och sist, men i mina ögon den som gjorde den viktigaste insatsen, designern Ken Anderson som skapade miljöerna som gör Pongo till en så oöverträffat trivsam film. Det finns nog ingen filmmiljö jag så gärna skulle vilja vistas i som Rogers (Pongos låtskrivande husse) bohemiska ungkarlslägenhet i London. Senare, när han gift sig, återskapas myset i arbetsrummet på vinden till Rogers och Anitas gemensamma bostad, där allt kan användas som avställningsyta för en gemytlig röra av tekoppar, pipor och allehanda musikinstrument.

Ken Anderson skiss
Ken Andersons skiss på Rogers lägenhet.
101 dalmatinerna
Rogers lägenhet i filmen.

Här finns ingenting av de tidiga Disneyfilmernas strävan efter att avbilda världen så naturtroget som möjligt. Allt är stiliserat, och mest stiliserat av allt är tidernas bästa Disneyskurk, Cruella de Vil, en kedjerökande anhopning av skarpa vinklar insvept i en gigantisk päls – och därtill en ondskefull trafikdåre som kidnappar Pongos och Perditas valpar för att göra ännu en päls av dem.

Pongo saknar det känslomässiga djup som kännetecknar tidiga mästerverk som Snövit och Pinocchio, men den har en helt annan lätthet och lekfullhet och tecknar på ett lite raspigt sätt en värld som det är en fröjd att sjunka in i. Tekniken att placera de skissartade teckningarna direkt på bioduken skulle senare komma att överanvändas för att spara pengar, men här ger den filmen ett liv och en nerv som inte hade varit möjlig med en mer polerad stil.

Pongo och de 101 dalmatinerna blev en stor framgång på bio 1961 och gick senare mycket bra på VHS och DVD, men nu har jag en känsla av att den tillhör de Disneyfilmer som har hamnat lite i skuggan. Hög tid att återupptäcka den!

Tre andra sällan sedda Disneyfilmer som förtjänar en plats i solen:

Saludos Amigos (1943) och The Three Caballeros (1945)

Under andra världskriget, när Europa till stor del försvann som exportmarknad, blev Latinamerika plötsligt viktigt för Disneystudion, som hastigt svängde ihop två rätt kaotiska episodfilmer där animation blandas med vanlig dokumentär- och spelfilm. Det låter som ren spekulation, men någonting hände med animatörerna när de lämnade USA och åtminstone i fallet The Three Caballeros kan man tala om ett bortglömt mästerverk. De avsnitt som bygger på brasilianska sambarytmer är bland det mest vilda som Disney någonsin har producerat – en stundtals psykedelisk explosion av ren skaparglädje.

Melodidags (1948)

Upplägget påminner om Saludos Amigos och The Three Caballeros, en sorts lågbudget-Fantasia med jazz- och popmusik i stället för klassiska verk. Den når inte samma höjder som Carmen Miranda-scenerna i Sydamerika-filmerna (även om den delvis är riktigt kul), men den är intressant av en annan anledning. Det här är antagligen den tecknade Disney-långfilm (om man är generös nog att betrakta den som en sådan) som har varit svårast att se i sin helhet.

När den nu finns tillgänglig på Disney+ så är det första gången sedan 1950-talet som man, utanför Japan och Storbritannien, kan se filmen i originalskick. Passa på att njuta av ett par av de mest obskyra Disney-figurerna, bogserbåten Lilla Tråget, och den flitigt rökande cowboyen Pecos Bill, vars bolmande nu kan beskådas för första gången på mycket länge.

(Film-quizets svar hittar du här!)

För mer läsning ---> Scrolla vidare!