7 av tidernas bästa biopics – tips på biografier om motstånd och frihet
Filmtopps Pär Thorstensson gör en djupdykning i en specifik gren av genren för biografier – en gren som döljer många sevärda och prisbelönta filmer.
Prisbelönta biografier om fångar, förtryckta och protesterande
Genom historien finns det personer som har utsatts för förtryck och ibland rena justitiemord. Bland dessa har en del valt att stå upp för sina och andras rättigheter. De har satt sig upp mot makten, strävat efter att återfå sin frihet eller protesterat för att få vara sig själv. Filmtopp ger er sju av de mest sevärda biografierna om personer som vägrade kuvas.
LÄS OCKSÅ: Alicia Vikanders film har chans på Guldpalmen i Cannes – alla tävlande 2026
Biografiska filmer vill fånga en verklig individs liv och gärningar, men även vem personen var. Ibland kan detta göras genom att försöka gestalta en hel livstid, ibland genom att fokusera på ett ögonblick eller händelse under den. För att något ska vara intressant nog för en biografi krävs en person eller ett levnadsöde som är tillräckligt extraordinärt för att dramatiseras.
Människorna som porträtteras i filmerna på denna lista består av felaktigt dömda fångar, demonstranter och visselblåsare som utmanade samhällsmässiga system, både rättsliga och sociala. Det må vara personer som är sympatiska i klart varierande grad, men de har alla på något sätt stått upp för yttrandefriheten, ett jämlikt samhälle, rätten till personligt uttryck eller att helt enkelt få vara den en är.
Tips på 7 sevärda biopics om obevekliga individer
”Serpico” (1973) – Frank Serpico
I 1960-talets New York är korruptionen utbredd och överlag accepterad inom poliskåren. NYPD-polisen Frank Serpico vägrar att korrumperas och börjar kämpa för att avslöja mutorna och skumraskaffärerna inom polismyndigheten. Hans överordnade är helt ovilliga att göra något åt problemet, vilket leder till att Serpico tar på sig rollen som visselblåsare. En kamp som innebär hot från sina kollegor och som tär på hans psyke tar vid.
Som ni kommer märka gillas biopics extremt mycket av Oscarsakademin och särskilt skådespelarinsatserna. Al Pacino nominerades för sitt porträtt av Serpico, vilket även manusadaptionen gjorde. Sidney Lumets Serpico ser djupt in i ett system som inte är villigt att förändras och Pacino leverera Serpicos raseri, mani och hopplöshet kring situationen på ett sätt som bara den gode Al kan göra.
2 Oscarsnomineringar (bästa manliga huvudroll, manus efter förlaga).
”Elefantmannen” (1980) – Joseph Merrick
I David Lynchs Elefantmannen upptäcker kirurgen Frederick Treves (Anthony Hopkins) den gravt missbildade mannen Joseph Merrick (John Hurt) på en freakshow i London under slutet av 1800-talet. Den sistnämnde har länge setts som stum och intellektuellt funktionsnedsatt. Med hjälp av Treves uppmuntran visar Merrick för första gången sitt sanna jag, en mycket intelligent och vänlig man med ett stort kulturellt intresse. De trakasserier som han fortsätter att genomleva gör dock att han behöver stå upp mot de som häcklar och utnyttjar honom för att han ska få vara den han är.
David Lynch håller i denna film igen med mycket av den absurditet som är ett vanligt kännetecken i hans produktioner. Det gör däremot inte att Elefantmannen är särskilt konventionell och en del surrealistiska element lyckas fortfarande leta sig in. I en exceptionellt mänsklig berättelse om att behålla sin värdighet och vänlighet i en grym värld är det John Hurts Oscarsnominerade porträtt av Merrick som verkligen cementera filmens humanism. Klimaxet bjuder på en av de starkaste och mest hjärtskärande scenerna i filmhistorien.
8 Oscarsnomineringar (bästa film, manliga huvudroll, regi, manus efter förlaga, scenografi, kostym, klippning, filmmusik).
”I faderns namn” (1993) – Gerry Conlon
Polisen torterar nordirländaren Gerry Conlon (Daniel Day-Lewis) till att erkänna sig som skyldig till en IRA-bombning i Guildford som han inte har utfört. På grund av det fängslas både Gerry och hans far Giuseppe (Pete Postlethwaite) tillsammans med ett antal andra oskyldiga. Från fängelset börjar sonen och fadern, med hjälp av försvarsadvokaten Gareth Peirce (Emma Thompson), en lång strid för att rentvå sina namn och bli fria igen.
Berättelsen om de så kallade Guildford Four och Maguire Seven visar ett oerhört maktmissbruk från de engelska institutionerna och deras vilja att visa resultat snarare än att hitta rätt person. Explosionen i Guildford dödade fem människor och ytterligare 65 skadades, men istället för att skipa rättvisa sattes Gerry Conlon i fängelse på livstid, precis som de tre andra Guildford Four. Jim Sheridans hyllade filmatisering lyckades Oscarsnomineras i nästan alla de största kategorierna. Filmen har en fantastisk balans mellan scenerna i fängelse och rättssal. I faderns namn vet exakt hur den ska väcka känslorna inom dig, från ilskan över orättvisorna till isoleringens sorger.
7 Oscarsnomineringar (bästa film, manliga huvudroll, manliga biroll, kvinnliga biroll, regi, manus efter förlaga, klippning).
”Larry Flynt – Skandalernas man” (1996) – Larry Flynt
Porrtidningen Hustlers grundare Larry Flynt var varken utsatt eller en kraft mot korruption. I det stora hela skulle han till och med kunna ses som en ganska vedervärdig person. Genom sina pornografiska, utmanande och kontroversiella publikationer gjorde han sig en vana att hamna i rätten, där hans vulgära beteende blev en del av hans prövande och skyddande av yttrandefriheten. Hans antiauktoritära hållning gjorde att han gick emot och häcklade många olika institutioner, men framför allt den amerikanska kristendomens makthavare. Han använde ofta vulgär satir, vilket var en stående del av hans försvar om att hans skrifter skyddades av den amerikanska konstitutionens First Amendment. Flynt må inte ha varit den bästa av människor, men han slog helt klart ett slag för att värna om att vi ska få uttrycka oss fritt från censur.
I Miloš Formans berättelse om Larry Flynts (Woody Harrelson) liv visas en hedonistisk vettvilling som ständigt utmanade ”den goda smaken”. Filmen utnyttjar Flynts ”larger than life”-personlighet till fullo och Harrelson är totalt hypnotisk i huvudrollen. Han är dessutom uppbackad av en överraskande utmärkt Courtney Love som Flynts fru Althea och i rollen som hans påfrestade advokat Alan Isaacman syns Edward Norton i en av hans absolut första filmroller. Larry Flynt – Skandalernas man är en högljudd film som framhäver denna mans liv ”in poor taste”, men också att ibland kan även ganska osympatiska människor skydda våra rättigheter.
2 Oscarsnomineringar (bästa manliga huvudroll, regi).
”The Hurricane” (1999) – Rubin ”Hurricane” Carter
1966 är boxaren Rubin Carters (Denzel Washington) karriär på väg spikrakt uppåt, innan han och en kamrat arresteras och fälls till livstids fängelse för ett trippelmord. Domen är grundad på mycket svaga bevis, men Carters oskuld spelar ingen roll i ett system som är riggat mot honom som svart man. Han ägnar sedan sitt liv åt att överklaga domen för att bli fri.
Norman Jewison har satt ihop en emotionellt kraftfull biografi som visar en man uppväxt med hat och aggression som försöker kasta av sig dessa kedjor för att finna ett nytt sätt att leva och återfå sin frihet. The Hurricane är dock helt och hållet Denzel Washingtons show. Utan honom skulle filmen inte sticka ut ur mängden. I ett mycket starkt fält av tävlande till Oscarn för bästa manliga huvudroll år 2000 borde Washington ha vunnit. Punkt slut.
1 Oscarsnominering (bästa manliga huvudroll).
”Quills” (2000) – Markis de Sade
På mentalsjukhuset Charenton i 1700-talets Paris sitter kontroversielle författaren Markis de Sade (Geoffrey Rush) inspärrad. Hans fängslande hänger mer på de pornografiska och hädiska texter han skriver än att han faktiskt har någon psykisk åkomma. Han tillåts skriva av chefen för mentalsjukhuset, Abbé du Coulmier (Joaquin Phoenix), och via tvätterskan Madeleine (Kate Winslet) lyckas han smuggla ut sina verk. Efter att hans senaste roman Justine, eller Dygdens besvärligheter har upprört kejsare Napoleon Bonaparte skickas den hårdföre doktor Royer-Collard (Michael Caine) till Charenton för att få kontroll över de Sade.
Likt Larry Flynt var inte de Sade guds bästa barn, vilket han säkerligen inte ville vara heller med tanke på sin antireligiösa ställning. Regissören Philip Kaufman har däremot använt de Sades levnadsöde ganska fritt och tagit delar av hans person och händelserna runt honom. Här framhävs hans konfrontativa och excentriska sida utan att de mer våldsamma och sadistiska (en term döpt efter skeendena i hans skrifter) aspekterna av honom. Filmskaparna använder honom och hans inspärrning för att lyfta frågor om bland annat tryckfrihet och censur. Det funkar, trots avstegen från verkligheten, för att Quills är så upphöjd att det inte går att ta berättelsen för sanning.
3 Oscarsnomineringar (bästa manliga huvudroll, kostym, scenografi).
”Hunger” (2008) – Bobby Sands
1981 sitter Bobby Sands (Michael Fassbender) och andra IRA-medlemmar i ett nordirländskt fängelse och utför protester för att de irländska republikanerna ska återfå sin status som politiska fångar. De vägrar att tvätta sig och ta på sig de brittiska fängelsekläderna. Strax leder Sands en grupp av de andra fångarna i en hungerstrejk, som en form av politiskt motstånd.
Av de listade filmerna är det bara Sir Steve McQueens debutfilm Hunger som inte har en enda Oscarsnominering. Med tanke på vilken ofattbar bedrift filmen är det uppseendeväckande förbiseende av akademin. Samtidigt är det inte helt svårförståeligt i och med Oscarsfolkets förkärlek till mer konventionella filmer. Hunger är totalt kompromisslös, där karaktärernas kroppar och deras motståndshandlingar genom dem porträtteras i grafisk detalj. En fruktansvärd plats visas upp där allt måste krossas och enbart övertygelsen överlever för de som klarar av påfrestningarna.
Genom långa klipp och brist på kamerarörelser berättar McQueen tålmodigt och detaljrikt. Anspänningen i scener som den där Sands pratar med en präst (spelad av den underskattade Liam Cunningham), i en 17 minuter och 10 sekunder lång tagning med helt fixerad kamera, är något som sällan uppnås i ett filmmedium som ofta fokuserar på snabb klippning för att uppnå intensitet. Att bara se Fassbender och Cunningham sitta mitt emot varandra och ha en konversation om moraliteten i Sands hungerstrejk är något av det mest fascinerande som har visats på en filmduk.
LÄS OCKSÅ: Filmen om ”Dödens ängel” är här – tar plats på lista med hemska huvudkaraktärer
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.