5 bästa thrillers – som egentligen är skräckfilmer

5 bästa thrillers – som egentligen är skräckfilmer

André Sao Pedro | Lista
22 september 2017
André Sao Pedro | Lista
22 september 2017

Ulvar i fårakläder.

Thrillers som har i uppgift att förmedla intensiva ångestsalvor i form av brutalt våld och psykologisk skräck är inget annat än förklädda skräckfilmer. Filmtopp listar de fem bästa thriller-filmerna som egentligen är just skräckfilmer.

När lammen tystnar
Foto: Orion Pictures

”It’s a road movie… or a horror film. A lot of killing goes on”, säger skådespelaren Tommy Lee Jones i extramaterialet till No Country for Old Men, och menar att filmens genre är svårplacerad. Magkänslan säger ändå att filmens grundgenre är en renodlad skräckis, likt så många andra filmer. Här är de fem bästa.

5. Donnie Darko (2001)

Bild från filmen "Donnie Darko".
Foto: Pandora Cinema

Efter mörkrets inbrott sover ett idylliskt amerikanskt medelklassområde djupt. Någonstans i natten hörs en ugglas rop på sällskap. Hos familjen Darko är lamporna släckta för länge sedan, och likaså hos sonen i familjen, den plågade tonåringen Donnie. Men han väcks hastigt ur sin sömn av den människolånga kaninen Frank, som med sitt själlösa flin manipulerar Donnie till att begå brott. Han och Frank bildar en bisarr allians som i slutändan får ödesdigra konsekvenser. Detta är blott en av ingredienserna i Richard Kellys djupt underskattade mästerverk "Donnie Darko" (2001).

LÄS OCKSÅ: De bästa filmerna 2017

Kelly var endast 26 år när han skrev och regisserade kultfilmen. Han hade i början svårt att hitta en distributör eftersom många filmbolag var osäkra på filmens genre och budskap. När till slut indiebolaget Pandora Cinema nappade var den unge regissören tvungen att acceptera en lön på ynka 9 000 dollar, med en produktionsbudget på 4,5 miljoner dollar.

Det läskigaste med Donnie Darko är den psykiska ohälsan som genomsyrar filmen och som blir tittarens börda. Den innehåller en mängd populärkulturella referenser som tillsammans med den psykiska skräcken skapar en obehaglig kontrast.

4. När lammen tystnar (1991)

Anthony Hopkins förberedde sig för rollen som kannibalen Hannibal Lecter genom att studera riktiga seriemördares akter och besöka gärningsmännens fängelser. Han gick även på rättegångar för att lära sig mer om mordens brutalitet. En annan inspirationskälla var en vän till Hopkins i London som sällan blinkade, vilket enerverade många i bekantskapskretsen. Och det är just hans uppspärrade och stirrande ögon i synk med kannibalismen som gör denna kriminalthriller till en renodlad skräckfilm av chockerande mått. Lägg därtill huvudantagonisten Buffalo Bill som gärna blottar sitt stympade kön för offren, och den psykologiska skräcken är ett faktum.

"När lammen tystnar" bygger på en novell av Thomas Harris, som i sin tur är inspirerad av den verkliga relationen mellan seriemördaren Ted Bundy och kriminologprofessorn Robert Keppel. Innan Bundy avrättades hjälpte han professorn att lösa en serie av mord i Washington.

3. No Country for Old Men (2007)

Bild på Javier Bardem i filmen "No Country for Old Men"
Foto: Miramax.

”Du kommer inte att få ligga på tre månader”, påpekade Josh Brolin till sin motspelare Javier Bardem under inspelningen av "No Country for Old Men", och syftade på spanjorens bisarra pottfrilla som han tvingades bära under filmen. Trots att chanserna på köttmarknaden minskade för Bardem var hans kusliga framträdande som reinkarnationen av djävulen, Anthon Cigurh, filmens mittpunkt. Hans kliniska mördande känns oerhört obehagligt realistiskt, mycket tack vare Coen-brödernas beslut att befria filmen från all musik, och i stället låta naturens ljud agera jukebox.

LÄS OCKSÅ: De 11 bästa skräckfilmerna - dessa måste du se!

När mexikanska maffiamedlemmar får sina lemmar avskjutna i ett vrål av dödsångest, eller när polismän blir strypta, är obehaglighetskänslan på topp. Den kusliga stämningen håller publiken i ett stenhårt grepp, helt befriad från andningspauser. Detta gör "No Country for Old Men" till brödernas obehagligaste film.

Javier Bardem var till en början skeptisk till att spela Cigurh när Coen-bröderna ringde upp honom. Under samtalet ska Bardem ha sagt att han ”inte kör bil, pratar dålig engelska samt avskyr våld.” Brödernas svar är numera episkt:

”Det är kanske just därför vi vill ha dig.”

2. Se7en (1995)

Brad Pitt i "Seven"
Foto: Sandrew Film

I Davids Finchers blott andra film har den Oscarsnominerade regissören målat upp en genomrutten stad som är gråare än under Östtysklands glansdagar, och där stanken går att ta på. Där lever den realistiske polisen Somerset (Morgan Freeman) som har, likt Danny Glover i Dödligt vapen-filmerna, fåtalet dagar kvar till pensionen, och ska tillsammans med sin färska kollega Mills (Brad Pitt) lösa fallet på en seriemördare som använder de sju dödssynderna som motiv.

Se7ven är ett smörgåsbord av vämjeliga mordscener, som antingen är skildrade visuellt eller psykiskt. Den ångestfyllda förhörsscenen är kanske värst, och skådespelaren Leland Orser förberedde sig innan tagning med att andas in och ut snabbt, så att hans kropp skulle vara alltför mättad med syre, vilket gav honom en möjlighet att hyperventilera. Han ska tydligen inte ha sovit på dagar enbart för att uppnå sin karaktärs fulla drag.

Fincher plågar publiken med att inte visa händelseförloppen, och låter därmed tittare skapa sin egen traumatiska bild av morden. Det psykiska lidandet som tittaren tvingas utstå pågår i två timmar och efteråt är du garanterat utmattad. Likt Hajen, där antagonisten först bara visar sig i slutet av filmen, skapar Fincher en mystisk obehaglig aura runt seriemördaren John Doe. Den vidriga musiken gör filmen ännu vidrigare och hade gjort självaste Stanley Kubrick stolt.

Ingen lyckas skildra skräck och hjälplöshet på samma sätt som David Fincher gör i Se7en. Den är ett trauma.

1. Den sista färden (1972)

Foto: Warner Bros

”What the hell you wanna go fuck around with that river for?”, frågar sig en undrande hillbilly till en grupp kompisar som precis ska ut på kanottur på den amerikanska floden Cahulawassee, innan den ska försvinna och bli en sjö. Polarna, med Jon Voight och Burt Reynolds i spetsen, skulle efter drygt två dygn i vildmarken bli varse att man inte tog till sig främlingens retoriska fråga.

Den sista färden är en påminnelse om den amerikanska mardrömmen – polariseringen – och vad den gör med människor som hamnat utanför samhället. Den samhällskritiska skildringen av klyftorna gör filmen. Den kontroversiella våldtäktsscenen symboliserar samhällsförfallet obehagligt realistiskt, och är den scen som filmen alltid kommer att förknippas med. Exempelvis parodierar South Park övergreppet minst lika kontroversiellt i avsnittet The China Problem (2008).

LÄS OCKSÅ: 5 filmer om brott som spårar ur

Filmen är baserad på en roman av den amerikanska författaren James Dickey, som även skrev manus. Han och regissören John Boorman hamnade i ständiga dispyter under inspelningen, och ett gräl slutade med att Boorman fick sin näsa bruten och tänder utslagna.

Dickey gillade inte att regissören hade strukit de 19 första sidorna av manuset. Budgeten låg på två miljoner dollar, vilket var så begränsat att produktionen var oförsäkrad och skådespelarna fick utföra sina egna stunts. Burt Reynolds skadade sig under en flodscen och Jon Voight klättrade själv upp för ett berg. Reynolds karaktär Lewis påpekar dessutom tidigt i filmen att han aldrig har varit försäkrad i hela sitt liv och att det inte finns någon risk för att råka illa ut.