The Story of Errol Flynn: Mannen, myten, legenden!
En av de riktigt stora myterna i Hollywoods historia.
Errol Flynn (1909-1959) levde ett skandalomsusat liv som överträffade de äventyrsfilmer han medverkade i. Han tillhör de riktigt stora ”myterna” i Hollywoods historia och är alltjämt aktuell och populär än idag – 60 år efter sin död!
14 oktober 1959 var då en av Hollywoods största och mest mytomspunna legender dog – den oefterhärmlige Errol Flynn! En av de få som verkligen skapade och stod mall för själva begreppet ”filmhjälte” och filmstjärna. En av mina personliga favoritskådisar och den ende sanne Robin Hood i mina ögon…
Så, gott folk, det här blir en fördjupning i vad som skapar en sann legend i ordets rätta bemärkelse. Filmhistorien har otaliga stjärnor, men i sammanhanget framstår Errol Flynn som en ren supernova!
Det började med min käre far som tyckte Errol Flynn var en av hans absoluta favoriter på vita duken. Då jädrar hände det saker, gestikulerade han och det var "fart och fläkt". Min farsa hatade nämligen tråkiga filmer så vikten av action var av yttersta vikt. Vi satt där framför VHS:n så som man gjorde på det glada 80-talet och hade kommit över en film med "den riktige Robin Hood" som farsan sa. Huh, Robin Hood var ju död sen flera århundraden tillbaka - hur kan detta komma sig? Jag var ju bara barnet då så jag blev en aning fundersam. Och vem fasen är Errol Flynn, tänkte jag och mumlade okunnigt för mig själv.
Snart skulle mina filmtokiga ögon öppna sig för en helt annan tid i filmhistorien. En era betydligt intressantare, roligare och mer imponerande än man kunnat ana som barn.
Errol är tidslös.
Jag fick relativt nyligen ett brev på posten, eller det var rättare sagt två gamla tidningar från ”Friends of Flynn”, som var en svensk Errol Flynn-fanclub på 90-talet. De äldre herrarna som drev fanklubben, och vuxit upp med Errol på bio som barn, hade faktiskt nyligen en Errol Flynn-festival på Boulevardteatern i Stockholm. Errol Flynns minne lever alltså och frodas i folks medvetande än idag – vilket är glädjande, milt uttryckt!
Jag blev såklart glatt överraskad av gåvan - det var från en gammal vän som vet om att jag gillar gamla coola Errol Flynn-filmer. Och det var så inspirerande att läsa dessa tidningar, det var bl a kände författaren Olov Svedelid (Roland Hassel-skaparen ni vet) som skrev en krönika om hur mycket Errol Flynn betytt för flera forna generationer biobesökare. Speciellt om man som pojke såg Errol Flynn svinga sitt svärd på bio när det begav sig på 1940-talet!
För så är det, gamle coole Errol är helt enkelt tidlös! Det är få filmstjärnor som uppmärksammats så mycket som Errol Flynn. Ialla fall förr i tiden, han var en äkta megastjärna i ordets rätta bemärkelse på 1930-40-50-talen. En skandalomsusad gigant som vid jämförelse får dagens storstjärnor att framstå som flugor på en elefant!
Nu i oktober, den fjortonde närmare bestämt, när denna artikel publiceras, är det nämligen 60 år sedan Errol Flynn dog, endast 50 år gammal, och samtidigt är det också 110 år sedan han föddes. Det tycker jag är värt en liten hyllning tametusan! Så därför bestämde jag mig för att skriva lite extra om denne suverän, en delvis underskattad aktör som var aktuell för tre Oscarsnomineringar genom åren, men som aldrig fick någon. Faktum är att han aldrig officiellt blev ens ordentligt nominerad, och enligt vissa icke tillförlitliga källor så ville Hollywood inte ge denne ”bad boy” chansen att göra skandal i direktsändning. Idag är det nog svårt att förstå vilket enormt rykte Errol Flynn stod för. Skvallerpressens guldkalv!
Den manliga motsvarigheten till Marilyn Monroe.
För det är få filmstjärnor som varit så karismatiska på vita duken som just Errol. Många av hans filmer är inget annat än ett pärlband av klassiker och pangsuccéer, det är få filmaktörer som varit så förbaskat poppis bland biobesökare över hela världen som just Errol överhuvudtaget. Både pojkar och män ville vara som Errol Flynn. En ridderlig charmör med sting i nävarna och bett i repliken, och varenda kvinna (inklusive gammelmormor!) ville vara i hans famn.
Man kan säga att Errol Flynn var den manliga motsvarigheten till Marilyn Monroe om man talar sexsymbolstatus, det är att jämföra med både George Clooney, Brad Pitt, Leo DiCaprio och ungefär 140 Justin Bieber av idag – fast i en och samma person!
Tanken är svindlande, för idag är ju varenda kotte en så kallad ”stjärna” så fort dom omnämns på nätet eller i media. Annat var det förr, då var hypen kring Hollywood så enormt stor att den framstår som ogreppbar idag. Och Errol Flynn personifierade det lika glamourösa som syndiga Hollywood mer än kanske någon annan filmstjärna. Någonsin. Dess like kommer aldrig att finnas, så är det bara.
Men, det är inte för den stilige Errol Flynn jag med stort nöje tittar på hans filmer. Nej, nej, det där låter jag hellre kvinnorna bry sig om. Däremot är jag fascinerad av hur naturligt Errol Flynn framställer ”Filmhjälten” med stort F.
Han var blott 26 år gammal när han bokstavligen slog igenom över en natt i dunder och brak-debuten ”Kapten Blod” år 1935. Han hade innan dess nämligen levt äventyrligt med ett stort antal riskabla, rent livsfarliga jobb på riktigt. Skattjägare, soldat, boxare, pärlsmugglare – och poliskonstapel! Det sägs till och med att han faktiskt varit slavhandlande pirat (!) en kort period i tonåren!
Myterna är många, men det roliga är att han (faktiskt!) var släkting i rakt nedstigande led till den riktige Fletcher Christian, upprorsmakaren som ledde det berömda ”Myteriet På Bounty”! (Den historien har för övrigt filmats minst tre gånger förr med bland andra Clark Gable, Marlon Brando och Mel Gibson...).
Märker skillnaden mot andra filmhjältar
Errol Flynn må ha varit av engelsk börd, men han var faktiskt från stilla havet. Närmare bestämt från Tasmanien, en bit av Australien där han föddes 1909 (År noll enligt ”Friends of Flynn”) och växte upp beläst och välutbildad tack vare sin akademiske far – men hans rastlösa själ satte sprätt på honom.
Vid 15 års ålder hade den unge Errol redan blivit utkastad från flertalet skolor. Han var orädd som få redan i tonåren. Errol var därför äkta på ett annat sätt än andra filmhjältar – hela han var på riktigt liksom. Det var därför han alltid, alltid, alltid övertygade som filmhjälte. När man ser Errol Flynn så märker man skillnaden mot andra filmhjältar. Det är inte bara skådespel, utan det är ”spirit, guts and glory”. Det är passion, inlevelse och ofrånkomlig utstrålning. Errol Flynns energi bokstavligen glöder på vita duken.
Hans stilfulla sätt att ge liv till knorriga repliker och gasta ut tuffa orders till sin piratbesättning i ”Kapten Blod” är oefterhärmlig och levererat med en pondus som bildade skola för alla andra i hans fotspår att följa genom filmhistorien. ”De Tappra 600” (1936), ”Dodge City” (1939), ”Slaghöken” (1940), ”De Dog Med Stövlarna På” (1941), ”Gentleman Jim” (1942) och ”Don Juans Äventyr” (1948). Och, förstås, inte minst det färgsprakande mästerverket ”Robin Hoods Äventyr” (1938) är helt enkelt äventyrsfilm som allra bäst.
Hela världen älskade dessa fenomenala filmer, de var enormt påkostade på sin tid och innehöll blixtrande, banbrytande actionscener. Ja, folk dog faktiskt under flera av hans filminspelningar! Detta resulterade i de omsorgsfulla säkerhetsregler och skyddslagar som gäller idag för både människor och djur i framförallt USA. Errol Flynn själv var privat en oerhört stor djurälskare och sägs ha påverkat så att dessa regler infördes särskilt med tanke på djuren!
Han levde hårt och hade oräkneliga kvinnohistorier
Tänk vad dagens filmskapare, särskilt då inom action och äventyrsgenren, har oerhört mycket att tacka Errol och hans manskap för! Errol Flynn lyfte actionfilmen till helt nya nivåer. Förmodligen också den filmstjärna som påverkat genren allra mest under Hollywoods guldålder, och det filmfan som (än idag!) inte anser att Errol Flynn ÄR och förblir Robin Hood i all evighet – amen! – är rent ut sagt skogstokig! Att se Errol in action idag kan tyckas vara ointressant och larvigt för dom som inte är så bekant med honom, men seriöst talat – ta en närmare titt och inse att karln var tamefan kung!
Warner Bros må ha varit ett stort bolag när de upptäckte den unge Errol, men de blev giganter tack vare hans enorma blockbusters. Enbart Errol Flynn själv tjänade över 8 miljoner dollar på sina filmer under en intensiv 10-årsperiod, och betänk då att den summan med dagens mått mätt motsvarar en rejäl miljardlön utan problem! Och ändå dog Errol utfattig. Han levde hårt, hade oräkneliga kvinnohistorier och sexorgier som ingen annan och drack alkohol i kopiösa mängder. En festprisse utan motsvarighet i Hollywood.
Errol Flynn var liksom ”rock n roll” långt innan det blev ett begrepp flera årtionden senare. Tyvärr tog han också droger (till en början för att lindra en ryggskada), ofta också offentligt bara för att jävlas med skvallerpressen – som ständigt gottade sig åt hans syndiga leverne. Errol Flynn gjorde allt som han ville, gav efter för minsta infall och levde loppan fullt ut. Men betalade också ett högt pris.
Karriären började dala
Han dog som sagt ruinerad av sin livsföring den 14 oktober 1959 i Vancouver, Canada, efter att samma dag ha tvingats sälja sin omtalade lyxyacht ”Zaca” som han älskade mer än allt annat. Den betydde nämligen frihet och avkoppling från det offentliga livet. Han var ett paparazziobjekt sisådär 50 år innan paparazzis ens fanns, om ni förstår?
Grejen med Errol var också att han spöade skiten ur dom som var oförskämda, han var ständigt i slagsmål och rättegångarna tog aldrig slut. Och likaså faderskapsmålen. Och det elaka skvallret om hans omättliga sexorgier med unga kvinnor ombord på sin berömda båt gjorde till slut att hans karriär började dala. Särskilt efter en enormt uppmärksammad rättegång 1942 där två tonårsflickor påstod att de blivit våldtagna av honom – men Errol frikändes helt på alla punkter. Dock som en onödigt smutskastad man av skvallerpressen, vilket ledde till än mer supande.
Errol Flynn var en elegant, en gammaldags gentleman och den kanske ståtligaste av dem alla. Han ansågs vara mycket intelligent, kvick och charmig av alla han mötte – men hans livsstil var modern, ja långt före sin tid. Mer lik en sentida rockstjärnas och han åldrades därför fort. Det hårdföra levernet satte sina tydliga spår och när hans kropp obducerats sa läkarna att ”på pappret var han nyss fyllda 50, men fysiskt fann vi resterna av en tärd 75-årings kropp”.
Errol Flynn dog av en hjärtattack den där Oktoberkvällen 1959 då han sålde sin båt på grund av svåra ekonomiska skäl. Kanske han aldrig riktigt fullt ut älskade någon av sina tre fruar eller tusentals älskarinnor – men den båten (friheten) älskade han uppenbarligen desto mer. Han dog, helt i sin ordning, i sin blott 17-åriga flickväns gråtande famn.
Hela Sverige tittade på Errol Flynn
Det var 60 år sen nu, den 14 Oktober 1959, och det lustiga i sammanhanget är att Svensk Television kvällen innan precis hade visat Errols Flynns kanske allra bästa rollprestation, nämligen den som General George Armstrong Custer och dennes vida omtalade öde vid slaget om Little Big Horn i ”De Dog Med Stövlarna På”. En historiskt överdriven, men som film betraktat sann westernklassiker, där Errol Flynn fick ovanligt fin kritik mer som aktör snarare än dragplåster. Och märk väl, på den här tiden var det verkligen HELA Sverige som tittade på Errol Flynn – och det fanns ju dessutom bara en enda TV-kanal! Medan svenskarna tittade på idolen – för övrigt den enda film han dör i (!) – så dog han också på riktigt en halv världsdel bort. Ni kan ju tänka er tidningarnas löpsedlar dagen efter.
Och det där gamla uttrycket ”att dö med stövlarna på” stämde nog också mycket väl med Errol själv. Han sa en gång att han möjligtvis var ett geni, men ”då enbart ett geni på att leva” och att han hade för avsikt att l-e-v-a första halvan av sitt liv – och resten struntade han i. Nu blev det ju också så, men han slapp uppleva den tunga ”livsnota” han sprungit ifrån, så fort och så länge. Hans kedjerökande började göra väsen av sig på slutet och hans kropp var i mycket illa skick. Han var sjuk, men levde loppan som vanligt ändå. Kanske ville han springa över kanten istället för att falla?
Karriären hade haft rejäl motvind på 1950-talet, han höll förvisso stilen så gott han kunde på vita duken – men publiken märkte att han sakta kom allt mer ur form. Han var trött på att spela samma typ av roller, men det fanns ingen annan som var äventyrshjälte som just honom. Han blev nästan en karikatyr på sig själv, men han brydde sig inte så mycket. Han skrev böcker (vilket han älskade!), bodde på Jamaica nära sitt älskade hav och mådde uppenbarligen bra rent mentalt. Han hade fya barn, som han glatt umgicks med och stolt visade upp på galapremiärer. De har senare berättat att deras far var mer av en ”morgonrocksmänniska” än folk kanske trodde. Han låg alltså inte alltid i någon främmande kvinnas säng! Han njöt av livet i solen, rökte pipa och läste dagstidningarna på sin stora veranda.
Där skrev han också på sin berömda, i princip banbrytande öppenhjärtliga självbiografi ”My Wicked, Wicked Ways” som kom ut strax efter hans död 1959. Den satte ribban för självbiografier och ansågs oerhört rak och underhållande, lika spänstig och viril i skrift som han varit på vita duken en gång.
Faktum är att den allt fysiskt sjukare Errol var på väg att få en nykick i karriären på slutet, då han med bravur spelade klok suput i Ernest Hemingway-filmatiseringen ”Och Solen Har Sin Gång” (1957). Många anser än idag att det var orättvist att Errol aldrig fick en välförtjänt Oscar för den rollen. Och apropå det där med Oscar, så finns det faktiskt på film bevis att Flynn faktiskt blev nominerad, men att det ”borstades bort” dagen efter som ett ”så kallat misstag”… men, alla visste att det inte var så – snarare hade högre ort bestämt att karlns rykte inte passade i ”filmens finrum”.
Rent allmänt i Hollywood är det konstaterat att även om så bara 25 procent av alla de ofantliga anekdoter och rövarhistorier som finns om Errol Flynn verkligen är sanna, så var det ett vilt liv han levde. Och det bästa är att han verkade tycka det var värt priset. ”I have lived twice” konstaterade han på ålderns höst och ångrade ingenting. De sista orden han faktiskt lär ha sagt lär vara dessa: ”I´ve had a hell of a lot of fun and I've enjoyed every minute of it”.
– ”Folk har en uppfattning om mig som den stora playboyen, och naturligtvis så vill jag vara en hygglig prick och inte göra min publik besviken”, sa Errol Flynn i en intervju. Han påpekade också att han kände sig som en lurendrejare genom att få så hutlöst mycket betalt bara för att säga 10-12 repliker om dagen, sitta upp på en häst och vifta med ett svärd. ”Men om jag någon gång gjort någon glad och har satt lite färg i den gråa vardagen, ja då är jag nöjd”…
Och DET, gamle coole Errol, det har du onekligen lyckats med! Det är jag den förste att skriva under på!
Ps. YouTube-tips! Se gärna på utmärkta ”Tasmanian Devil: The Fast and Furious Life of Errol Flynn” (med Christopher Lee som berättare!) som är en drygt 58 minuter dokumentär om denne så omtalade Hollywoodlegend! Den tar upp det mesta och visar unika bilder och klipp från en av Hollywoods mest märkliga och märkvärdiga karriärer, liv och leverne. Enjoy!