KRÖNIKA: Sommarnattens leende – en ny midsommartradition?
En kulturskatt att vara stolt över
Dämonregissören Ingmar Bergman levererar en av filmhistoriens vassaste komedier. "Sommarnattens leende" borde vara en svensk midsommartradition.
*I vanlig ordning återpublicerar Filmtopp denna krönika och fortsätter att tjata om att IB:s "Sommarnattens Leende" skall bli midsommaraftons motsvarighet till vad "Livet är underbart" är för jenkarnas vid jul. Ty, Eric Diedrichs är fortfarande vår chefredaktör och en besvärligt envis sådan. PS. Här streamar du Sommarnattens leende.
"Jag tolererar att min fru bedrar mig, men rör någon min älskarinna, blir jag en tiger!”
— Greve Carl Magnus Malcolm
Som citatet indikerar, bjuder Ingmar Bergman Sommarnattens leende på både trassliga kärleksrelationer och dråplig humor. Denna svenska pärla är minst sagt en skarpsynt komedi om kärlek, sex, intriger, tro, tvivel, förakt och ett nervkittlande parti rysk roulette.
Advokat Fredrik Egerman (Gunnar Björnstrand) älskar sin unga hustru Anne (Ulla Jacobsson), men hon känner sig inte redo för ett intimt förhållande. Deras piga Petra (Harriet Andersson) är betydligt mer promiskuös och berättar gärna för Anne om sina sexuella eskapader samtidigt som hon försöker förföra Fredriks son, teologistudenten Henrik (Björn Bjelfvenstam), som egentligen är intresserad av Anne.
För att mätta sin sextörst besöker Fredrik sin före detta partner Desirée (Eva Dahlbeck). Desirée har dock en mycket svartsjuk älskare, greve Carl Magnus Malcolm (Jarl Kulle). Även Carl Magnus är gift och hans hustru Charlotte hatar hans kärleksaffärer.
Intriger och spel för hela slanten!
Efter att Carl Magnus ertappat Fredrik under ett nattligt besök hos Desirée inleds ett lömskt spel. Desirée bjuder hem paret Egerman, Henrik, pigan Petra och paret Malcolm till sin mors gårdshus. Planen är att föra ihop Henrik med Anne, förena paret Malcolm och sedan behålla Fredrik för sig själv.
Låter det rörigt? Oroa dig inte, alla intriger presenteras snyggt och det låter betydligt rörigare på pappret än vad det är i filmen. Låter det väldigt mycket Shakespeare? Absolut, och det är det också.
"Det är få filmer som får mig att le"
Det är inte svårt att förstå varför detta blev Ingmar Bergmans stora internationella genombrott. Manuset är finslipat, komiken vågat och skådespelet minnesvärt, särskilt fantastisk är Harriet Andersson. Dessutom bjuder regissören på ett helt genialt parti rysk roulette som borde (om det inte redan gör det) betraktas som ett gyllene ögonblick svensk filmhistoria. För en lista på alla Ingmar Bergmans filmer se hit.
Jag är svårflirtad när det kommer till komik, jag älskar att skratta men det är få filmer som ens får mig att le. Under Sommarnattens leende skrattade jag högt, flera gånger dessutom.