Skam-ligt

Skam-ligt

Dennis Johansson | Krönika
01 mars 2017
Dennis Johansson | Krönika
01 mars 2017

Är succén rättfärdigad?

Det är inte alla som håller mer om hyllningarna som "Skam" får ta emot. Filmtopps krönikör, Dennis, är inte helt nöjd med vad han såg.

Foto: NRK
Foto: NRK

Premiären av "Twin Peaks" tredje säsong är snart här efter 25 korta år, men istället för att se färdigt den fantastiska 90-tals-serien inför den kommande säsongen, valde jag att ge den nya succéserien "Skam" en chans. Ett beslut som jag starkt ångrar då jag inte för mitt liv kan förstå hur denna otroligt, nästan förolämpande, mediokra serie slagit så pass stort.

Jag har en förmåga att vela när det kommer till TV-serier och jag överger fler serier än vad jag borde. Twin Peaks däremot fastnade jag för direkt och såg verkligen fram emot att beta igenom de två befintliga säsongerna. Fast även Twin Peaks fick ta ett steg tillbaka tack vare många varma rekommendationer om SKAM. Efter att ha utstått befintligt material kände jag att det räckte med SKAM för min del och jag började omvärdera en del relationer i mitt liv.

Det som nästan är mest frustrerande med denna serie är det faktum att jag bara hört lovord om den. Folk hyllar den till höger och vänster för dess igenkänningsfaktor och trovärdiga karaktärer, tack vare skaparnas research om norska gymnasieungdomar. Det är verkligen det enda som sägs, att man känner igen sig så väl.

För det första, varför vill så många svenskar sitta och relatera med omogna ungdomar som inte har något att säga? Har SKAM ens något budskap eller i alla fall något som den vill förmedla till dess tittare? Allt är substanslöst. Den platta handlingen, de ointressanta karaktärerna, de intetsägande dialogerna etcetera. Nej, SKAM är varken underhållande, spännande eller givande på något sätt.

LÄS MER: Andrea Sveinsdottir om SKAM

För det andra, jag vet inte hur er gymnasietid såg ut eller hur era klasskamrater var, men jag kan verkligen inte relatera till en enda karaktär, och det är jag nästan bara glad över. Första säsongens huvudkaraktär Eva har överhuvudtaget ingen personlighet. Jag kan verkligen inte bry mig mindre om hennes knackiga relation med pojkvännen Jonas, som jag hoppas tar slut ju mer jag tittar på serien. På tal om Jonas, finns det någon karaktär i serien av det manliga könet som är vettig? Inte vad jag sett.

Populära Noora känns nåt otroligt framkrystad. Det märks hur serieskaparna har gjort en stor grej över att hon är lite quirky och inte som alla andra. Hennes karaktärsdrag blir inte det som definierar henne, utan man ser redan från första gången hon är med i bild att "här kommer den lite mer ovanliga coola tjejen". Sedan är ju problemet att Noora inte är i närheten lika karismatisk som serien vill få henne att framstå som. Det hon säger känns inte genuint någonstans och jag bara stör mig på hur mycket serieskaparna vill få mig att tycka om henne.

Många kritiserade Richard Linklaters senaste film "Everybody Wants Some" på grund av dess brist på handling. Vad den däremot hade var roliga karaktärer med välskrivna dialoger, som gjorde att tittaren ville hänga med på varenda fest. Det samma kan jag verkligen inte säga om SKAM. Jag vill inte vara nära någon av karaktärerna eller medverka på en enda fest med dem. Efter att ha sett Everybody Wants Some var jag motiverad att utmana mitt introverta jag och hänga med på fler fester och lära känna mer människor.

Efter att ha sett SKAM vill jag bara glömma bort det faktum att jag en gång själv har varit så ointressant som människa som karaktärerna i serien är. Även jag kan bli nostalgisk till min gymnasietid och längta tillbaka då och då, men när jag sedan funderar på hur jag själv var som person skrattar jag mest över hur outvecklad jag var som människa och blir tacksam över att jag har förändrats sedan dess. Nostalgi är kul så länge man inte tänker på det för mycket.

Det faktum att SKAM sedan drog in Beastie Boys-låten "Make Some Noise" i ett avsnitts eftertexter ökade bara min frustration mot hela serien. Med det sagt vill jag där med tacka för mig och återgå till att följa Leland Palmers utvecklande danspsykos i "Twin Peaks".

Dennis Johansson