Return to Silent Hill – en chans att på allvar förändra synen på spelfilmer
In i dimman!
Vi ska återvända till Silent Hill! Christophe Gans tar sig an att översätta del två av spelserien till vita duken och har chansen att på allvar förändra synen på filmatiseringar av spel. Jag reflekterar och drömmer om hur han kan lyckas.
Ryktena visade sig vara sanna – vi ska få återvända till den dimtäckta hålan Silent Hill! I veckan slogs vi av beskedet att originalfilmens regissör, Christophe Gans, återvänder till den kultförklarade skräckserien med Return to Silent Hill. Karln tar sig an ett mastodontprojekt: förvandla fan-favoriten, tillika ett av historiens mest älskade spel, Silent Hill 2, till spelfilm. Något undertecknad faktiskt spekulerade i för några år sedan i följande text.
Uppföljaren ser än så länge ut att agera "soft reboot" och klippa banden till de två första rullarna. Undertecknad har tillbringat absurd mängd tid i tv-spelens dimma och håller upplevelserna som något av det starkaste jag upplevt i kulturväg – att påstå att jag är emotionellt investerad i serien vore därför att betrakta som en underdrift deluxe.
Dock tillhör jag en försvinnande liten minoritet som uppskattar den första filmen. Storyn är måhända en mycket fri tolkning som inte på något vis förstår sitt källmaterial på djupet men filmatiseringen stoltserar med några obestridliga, cinematiska styrkor som få i den bräckliga skaran av tv-spelsadaptioner besitter. Silent Hill är nämligen ett smärre tekniskt under och en rakt igenom audiovisuell hyllning till spelen. Kamerarörelser är direkt lyfta från spelens narrativ och staden förkroppsligas genom en alldeles förträfflig scenografi. Gans förlitar sig främst på praktiska effekter istället för daterad CGI och musiken är uteslutande hämtad ur Akira Yamaokas stall av tonsatt terror och melankoli. Gans älskar spelen och det här bäddar för ett återbesök som kan bli en slam dunk!
"Hoppas att Gans får en liten budget"
Ingrediens nummer ett för att lyckas med uppföljaren är dessvärre en ren och skär önskedröm. En lyckad filmatisering av Silent Hill behöver nämligen doppa sina blodiga tår i kommersiellt svårsmält konstfilm – mil bort från krossade siffror på box office. Gemene man lever fortfarande i villfarelsen att tv-spel enbart kittlar dreglande pubertetspojkar och kostymnissarna bakom filmbolagens spakar bländas av dollartecknen i filmatiseringar av mediet. Silent Hill 2 är dock en annan best. Spelet tar avstamp i Dostojevskys Crime and Punishment, där teman om skuld, sexuella övergrepp och trauman florerar – knappast en blockbuster som "the average Joe" drar igång efter sin fjärde fredagstaco. Med Return to Silent Hill finns chansen att faktiskt snickra ihop något av kulturellt och artistiskt värde.
Jag hoppas därför att Gans får en liten budget att röra sig med. Skräckgenren har en lång och framgångsrik tradition att åstadkomma mirakel med små medel. Less is väldigt mycket more i terrorns egen filmkategori och begränsningar leder till filmiskt kreativa lösningar. En mindre budget innebär även en lägre risk för produktionsbolaget, vilket vanligtvis resulterar i mer frihet för filmskaparna. Detta är Gans i behov av. Satsa stålarna på några få monster (Pyramid Head, Abstract Daddy och kanske Lying Figure?) och två större "set pieces". Skådespeleriet kan gott och väl skötas av några okända ansikten, och med Silent Hill 2 som mall behövs bara några enstaka aktörer för att iklä spelets snäva galleri av karaktärer.
"Return to Silent Hill behöver vara mer David Lynch och mindre Eli Roth"
Silent Hill 2 är ett fristående spel som klipper navelsträngen nästan helt till första spelets rabiata kulter, hedniska gudar och religiösa tokstollar. Gans behöver ta den här möjligheten och krama all kreativ juice han kan ur den. Bygg vidare på styrkorna från första filmen, den alldeles förträffliga produktionsdesignen och stämningen och därifrån rita om kartan. Gans behöver lita på sin publik och inte vara rädd att exkludera "monster-diggarna" som helst vill se Pyramid Head dra huden av religiösa fanatiker (igen). Uppföljaren behöver vara ett meditativt dyk ner i trauman – inte ännu en gore-fest. Return to Silent Hill behöver vara mer David Lynch och mindre Eli Roth.
Jag vet hur jag låter. Jag fattar att jag framstår som en skitnödig elitist som minsann besitter en ofelbar förmåga att tolka medier mellan varandra, när faktum är att aldrig varit inblandad i skapandet av varken ett enda spel eller film. Jag har ingen aning om hur den kreativa processen går till, så är det. Dock vet jag en hel del om att sitta med röven parkerad i såväl en sofistikerad biofåtölj som en svettbesudlad gaming-soffa. Jag är även en fullfjädrad expert på att hantera besvikelsen över ännu en filmatisering som behandlar källmaterialet som den sista biten toalettpapper i stundande rännskita. Mina önskemål om Gans uppföljare kanske förblir en fåfäng dröm, men Return to Silent Hill är en enastående chans att förändra synen på spelfilmer. Ta den?
Vad tycker du högst ärade läsare? Är jag helt vilse i dimman?