Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Dune

Original mot remake: Dune (1984) vs Dune (2021)

Fredrik Edström | Krönika
19 september 2021
Fredrik Edström | Krönika
19 september 2021

Vilken öken är egentligen torrast?

Artikelserien original mot remake är tillbaka! Idag har våra analytiska ögon satt filmatiseringarna av Dune under lupp och givetvis ska en segrare koras ur den blodiga bataljen.

Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer återvända till gammalt material, även om det smärtar oss nostalgiska stoppklossar. Därför skriver jag den här artikelserien: jag vill ta reda på vilka versioner som är bäst, helt enkelt. 

Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna mellan och låta skapelserna gå upp mot varandra i diverse dueller. Jag iklär mig rollen som domare och fäller en slutgiltig dom över vilken version som jag anser vara överlägsen. Den här gången har jag kikat på originalet och remaken av bioaktuella Dune! Första filmatiseringen av Frank Herberts novell mötte dagens ljus 1984, under regi av David Lynch, och remaken landade alldeles nyligen på våra biografer med Denis Villeneuve i regissörsstolen. 

DING DING! Låt bataljen börja!

Regissörens röst

Dune
Foto: Warner Bros.

Originalet: Det finns en anledning till att tanken på David Lynch + blockbuster bildar varlikande sår i gemene cineasts öron. Det är en ekvation som helt enkelt inte går ihop. En auteur som Lynch kvävs när han tvingas in i en lättsmält Hollywood-mall och i Dune är detta smärtsamt tydligt då vi knappt ser, eller hör, skymten av regissörens röst. Dune känns som resultatet av en misslyckad medling mellan en excentriker och torra kostymnissar.

Remaken: Denis Villenueve är ett hantverkets man som ställt in sig på en enda sak med sin remake, en sann Hollywood-epic. Och han lyckas. Dune är en nästan tre timmar lång teknisk segerdans av Villeneueve som briljerar med sitt metodiska och nästintill meditativa bildspråk som levandegör ett maktspel i ett snustorrt ökenlandskap. Villeneuves stämpel lyser på varenda bildruta i denna ypperliga remake som briljerar i samtliga tekniska kategorier.  

Vinnare: remaken!

Storyns struktur

Dune
Foto: Warner Bros.

Originalet: Undertecknad har inte läst Frank Herberts novell, således har jag ingen aning om hur originalstoryn börjar, slutar eller berättas. Det ska dock sägas att Lynchs version berättar historien om Paul Atreides från början till slut. Tyvärr känns det stressat. Lynch klämmer in enorma mängder av världsbygge och exposition genom klumpig dialog och filmens tredje akt går snabbare än tåget och drar undan mattan från den ganska sansade uppbyggnaden filmens första akt erbjöd. Originalet berättar sin historia från början till slut, men på ett mycket stimmigt vis.

Remaken: Villenueves approach kan säkert vara en s.k "deal breaker" för många biobesökare. Nyversionen är uppdelad i två delar och denna första del slutar abrupt, mitt i storyn, i en mustig cliffhanger. Detta gör mig ingenting - för den här gången erbjuds jag kött på mina dramaturgiska ben. Även om storyns centrala bitar följer samma mall som Lynchs original ges Villenueves approach tid för att smälta, förstå världen och faktiskt begripa handlingen.

Vinnare: remaken!

Ton

Dune
Foto: Warner Bros. 

Originalet: Lynchs Dune är en mycket märklig tingest. Regissören siktar på en maffig, seriös och begrundande ton men som ofta skarvar och pendlar mellan ofrivilligt komisk och befriande excentrisk. Jag blir inte riktig klok. Ena stunden kväver jag ett hånskratt och i andra är jag genuint hänförd över vad Lynch lyckas skapa. Dune lyckas bilda ett märkligt förtroende mellan tittaren och skapelsen där du aldrig är helt säker på om du skrattar med eller åt eposet. 

Remaken: Glöm allt vad charmig retro-ostighet heter. Dune är en gravallvarlig mastodontrulle som kramar allt allvar ur premissens uråldriga släktfejder och blodssvek. Jag räknade till sammanlagt ett skämt under Villeneuves 157 minuter långa epos - och i en epok när självmedvetna Marvel-rullar dominerar blockbustermarknaden var det befriande med lite rått, kallt allvar. Förvisso hade tonen gynnats av en ordentlig R-rating, men jag kan inte få allt jag önskar, tyvärr. 

Vinnare: remaken!

Och vinnare är...

Dune
Foto: Warner Bros. 

Remaken, utan tvivel. Villenueve drar upp volymknappen till max och bjuder på extraordinärt foto, produktionsdesign och skala. Ett sant science fiction-epos, med andra ord som påminner oss om varför film alltid är bäst på bio. Originalet är ett mycket märkligt mischmasch av obefruktade idéer, vansinniga överspel och produktionsdesign som pendlar mellan kreativa fullpottare och rena vansinnesdåd. Jag rekommenderar utan tvivel remaken över originalet, men unna dig gärna båda versioner, originalet är trots sin inkompetens en upplevelse utöver det vanliga.