Tove Dalsryd om Love is Blind: ”Kärleken är inte blind...”

Tove Dalsryd om Love is Blind: ”Jag mår fysiskt dåligt...”

  • Netflix
Tove Dalsryd
Uppdaterad kl. 18:01 | Publicerad 25 januari 2024 kl. 18:01
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tove Dalsryd både plågas och fängslas av svenska "Love is Blind"

"Är rädslan verkligen så stor för att bli ensam att vi kan vänja oss vid precis som helst?". Tove Dalsryd laddar upp inför finalen av "Love is Blind".

Snabbversion
  • Tove Dalsryd har sett de åtta avsnitten av "Love is Blind" som finns ute. 
  • "Efter att ha sett Love is Blind känns dejtingvärlden värre än jag någonsin kunnat föreställa mig".
  • Tove Dalsryd finner det hjärtskärande när deltagarna inte delar attraktion för varandra.
  • "Love is Blind" får Tove Dalsryd att reflektera över hut många som nöjer sig med förhållanden som inte känns rätt.

Det verkar som att hela Sverige sitter trollbundet framför "Love is Blind" och nu är vi nära de efterlängtade bröllopen. Jag har precis som alla andra suttit med skämskudden framför ansiktet, skrikit på TV:n och fått kalla kårar av alla de plumpa kommentarerna. Att se människor i sina allra mest sårbara ögonblick när de går in i en helt ny relation kan vara bland det mest underhållande vi har. Egentligen förstår jag inte varför man blir så chockad då ingenting av det vi ser är okända fenomen, men att få se dessa mänskliga beteenden så nakna och på obehagligt nära håll blir likväl som en chock.

Jag, som har varit i förhållande i tio år, har inte haft så stor förståelse för när vänner uttrycker sin frustration över hur fruktansvärt det är att dejta, men efter att ha sett Love is Blind känns dejtingvärlden värre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Tove Dalsryd om Love is Blind: ”Jag mår fysiskt dåligt...”
Foto: Johan Paulin / Netflix.

”Jag mår fysiskt dåligt av vissa scener, speciellt de där den ömsesidiga attraktionen inte finns där

När deltagarna står och väljer ut sina bröllopskläder är flera av dem inte ens är säkra på om de vill gifta sig, känns det absurt i våra privilegierade, västerländska ögon. Men faktum är att globalt och historisk sätt är det inget ovanligt och min förståelse för det fruktansvärda i tvångsgifte har faktiskt ökat i och med programmet. När man ser närbilder på deras ögon och ansiktsuttryck i vissa situationer går det som en ilning genom mig då insikten slår mig att det här är verkligheten för så många. Och kanske tar den insikten udden av hela situationen. 

Min slutsats efter att ha sett programmet är att kärleken inte är blind – men desperationen efter kärleken är det. Jag mår fysiskt dåligt av vissa scener, speciellt de där den ömsesidiga attraktionen inte finns där. Det är hjärtskärande och outhärdligt pinsamt – allt på samma gång. Det är en enda stor mardröm. Det återkommande inslaget mellan nästan alla snusförnuftiga par är att de behöver “jobba” fram sin relation.

Att konstant upprepa att man behöver “jobba” fram attraktionen skulle man kanske tro var en tydlig red flag, men icke. Snarare säger de kämpande paren det med stolthet. Och konstigt nog blir det faktiskt skillnad efter en tids "jobbande”. Då börjar de helt plötsligt prata om hur de känns det som att de mycket riktigt har kommit längre fysiskt och kulmen nås när de börjar diskutera sina sexliv. Men är det verkligen på grund av allt jobbande som deras relationer går framåt eller är det helt enkelt så att de vänjer sig vid varandra? Människor är ju i grund och botten vanedjur och skulle i princip kunna vänja sig med vad som helst, till och med att leva med en annan människa som inte känns rätt från början.

Tove Dalsryd om Love is Blind: ”Jag mår fysiskt dåligt...”
Foto: Johan Paulin / Netflix.

”Hur många nöjer sig med ett förhållande som inte känns rätt?”

Plötsligt ser jag klarare på andra tvivelaktiga relationer jag har i min närhet, och tackar samtidigt en högre makt att jag inte behöver se alla intima detaljer i deras förhållande som sker bakom stängda dörrar. En fråga som oundvikligen kommer upp är, hur många nöjer sig med ett förhållande som egentligen inte känns rätt? Jag börjar tänka att det är betydligt fler än man tror. Sättet man krampaktigt försöker få en relation att funka, som utifrån sett dödsdömd ut från början, måste bottna i rädslan av att vara ensam.

På något sätt ser jag våra mänskliga behov av kärlek och tvåsamhet tydligare efter programmet men frågan kvarstår – är rädslan verkligen så stor för att bli ensam att vi kan vänja oss vid precis som helst? Jag antar att vi får svaret på fredag när vi får reda på vilka som tackar ja till varandra i kyrkan eller inte. 

Läs fler krönikor av Tove Dalsryd här

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL