Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Expendables

Krönika: Fem actiontrender som måste dö!

Fredrik Edström | Krönika
07 november 2021
Fredrik Edström | Krönika
07 november 2021

Snälla, befria oss actionfans från dessa torrheter!

Få saker är så förlösande som en hederlig actionstänkare och vi tycks befinna oss i en nytändning för genren. Dock puttrar en del irriterande trender i actionfabriken som det är dags att sätta under lupp.

Jag är en ganska harmonisk person. Jag är utrustad med ett hyfsat milt temperament och konflikträdsla som en späd och bräcklig harunge. Fysiska konfrontationer eller handgemäng har jag aldrig erfarit eller eftersökt, med undantag för högstadiets pubertala, och märkligt kärleksfulla, slag mot överarmen vänner mellan. Jag lever ett ganska anspråkslöst och spänningslöst liv.

I min filmkonsumtion ljuder dock en brutalare melodi. Jag knarkar underhållningsvåld och letar febrilt efter nästa fix - så har det varit sedan barnsben. Grunden lades tidigt med 80-talets mustiga actionrökare och många tillhör än idag några av mina favoritfilmer. På det hela taget skulle jag säga att actionfilmen idag mår ganska bra där vi tycks befinna oss i en renässans av simplare pang-pang där våldsdanserna står för de filmiska bedrifterna och historierna är simpla, effektiva fordon med en mustig hämndlast i trunken. 

Dock är allt inte guld och söndersprängda skogar. Filmkonsten går som bekant i trender och actionfilm är inget undantag från denna regel. Idag tänker jag därför rensa min mentala hårddisk och spy lite högoktanisk galla över actiontrenderna som förtjänar att dö!

Pensionera dramagubbarna!

Liam Neeson
Foto: 20th Century Fox

En enerverande trend är drömfabrikens fäbless för att casta oväntade dramatiska skådespelare i actiondängor. Lastgamla skådespelare som närmar sig pension ska plötsligt kännas trovärdiga som iskalla hämnare - och det fungerar frustrerande sällan. Liam Neeson, Sean Penn, Denzel Washington m.fl är alla fantastiska skådespelare men levererar en slagsmålscen sämre än Stefan Löfven skulle överleva ett MMA-mästerskap.

Tack och lov finns undantag från de stelopererade dramagubbarna. Nu senast fick vi se den oväntade Bob Odenkirk i actiondängan Nobody och komikern visade en älskvärd hängivenhet till stunts och det sprängfulla hantverket - beundransvärt. Likaså Colin Firth i Kingsman visade vart skåpet ska stå, så det finns hopp i actionfabriken.

 CGI-blod

Wolverine
Foto: 20th Century Fox

Jag vet, jag är en bakåtsträvande surpuppa. En nitisk stoppkloss som krampaktigt kramar om det förgångna med en adamantiumförstärkt famn. Det mesta var inte bättre förr, men blodstänk i actiondängor var definitivt det. 

Under 80 och 90-talet nyttjade actionkreatörer praktiska "blood squibs", dvs små detonerande påsar med fejkblod. Effekten skedde "in camera" och såg såväl realistiskt som underhållande ut. Idag är den praktiska effekten en så gott som en utdöd relik och datoreffekterna har tagit över skildringen av bestialiska blodbad till mitt stora förtret. Jag är av den bestämda åsikten att CGI bör nyttjas sparsamt och vara en sista instans i effektmakeriet - inte standard. CGI-blod ser förjävligt ut, så enkelt är det.

Desperat world-building

John Wick
Foto: Lionsgate

Missförstå mig inte här, jag diggar John Wick men Keanu Reeves-rullarna är symptomatiska för ett brinnande problem bland dagens storfilmer: world building. 

Jag har ingenting emot uppföljare eller franchises men jag saknar verkligen "one off"-actiondängor som inte lämnar tusentals spår att följa upp i spin-offs. John Wick-hotellet The Continental var ett magiskt och uppfriskande koncept i första filmen, men i uppföljarna blåste upp idén till en oformlig koloss som desperat bad om att få spinnas vidare på. Jag saknar enkla actionrullar. 90-minutersrökare som tar oss från plats A till B utan att hinta om ett större universum.

Övertydligt *wink wink*

Expendables
Foto: Lionsgate

Att bryta fjärde väggen är skoj. Det är ett uppskattat trick när filmskapare kärleksfullt blinkar åt de redan initierande. De som fattar fattar och så enkelt är det.

Patrull uppstår när det blir övertydligt och desperat. När filmskaparna enbart förlitar sig på publikens vetskap av förgångna bedrifter faller det platt. Jag gillar Expendables-rullarna, de är självmedvetna tramsfilmer som snubblande nära halkar in i parodi-träsket, men referenserna blir till slut för mycket. Vi fattar, alla fattar, Arnold spelade Terminator och Bruce Willis John McClane - måste blinkningarna vara så pass folkliga att ingen råkar missförstå eller ska blinkningarna vara för actionfans? Jag tillhör den senare skaran.

Blåsa liv i sönderskjutna franchises

Die Hard
Foto: 20th Century Fox

Detta är knappast ett problem exklusivt för actiongenren utan symptomatiskt för hela högbudget-kolossen som stavas blockbusters. Hur många gånger ska Arnolds T-800 behöva skickas tillbaka i tiden och hur många flåsande Rovdjur ska behöva ge sig ut på färskt villebråd i Predator? Tydligen ett oändligt antal gånger. Missförstå mig rätt här, jag är som sagt inte emot uppföljare, utan desperata försök att kapitalisera på publikens nostalgibrillor. Oftast har en död actionfranchise all anledning att ligga kvar i sin grav.

Mitt gnäll har nått sin sluthållplats. Håller ni med mig?