Nu på bio

Det senaste på biofronten!

HYLLNING: Gunnar Björnstrand - Birollernas mästare

HYLLNING: Gunnar Björnstrand - Birollernas mästare

Filmtopp
Filmtopp | Krönika
13 september 2022
Filmtopp
Filmtopp | Krönika
13 september 2022

Gunnar Björnstrand är en av de skickligaste skådespelarna som någonsin arbetat i svensk film. Under åren levererade han otaliga minnesvärda biroller – roliga, allvarliga, obehagliga. Han hade allt.

Om du någon gång har sett en äldre svensk film, från 1940- till 1960-talet, är det inte helt omöjligt att du har stött på Gunnar Björnstrand. Han var nämligen frekvent återkommande, inte sällan i bärande biroller, i de stora svenska filmsuccéerna. Samarbetet med Ingmar Bergman blev långvarigt och han agerade motspelare till stora filmlegender såsom Sickan Carlsson, Nils Poppe och Eva Dahlbeck.

Ja, Gunnar Björnstrand var en av de som stod strax efter huvudrollsinnehavarna när sluttexterna började rulla. Hans roller är många och majoriteten är biroller. En smårolig anekdot är att han vid sitt första engagemang som skådespelare, hos självaste Gösta Ekman den äldre, tog sig namnet Björnstrand. Han fick betala 40 kronor för att bli av med sitt gamla efternamn, Johansson.

Gunnar Björnstrand i "Det sjunde inseglet".
Gunnar Björnstrand i "Det sjunde inseglet". Foto: Svensk Filmindustri.

Den mångsidige mästaren

Efter examen vid Dramatens elevskola, där han för övrigt var klasskamrat med Ingrid Bergman, började Björnstrand att arbeta i Finland på svenska teatern innan han i början av 1940-talet gjorde entré på filmduken. Enligt Lillie Björnstrand, Gunnars fru, kom det stora genombrottet i och med huvudrollen i filmen Sussie (1945) där han fick äran att dels arbeta med den stora komediennen Marguerite Wiby, dels med den meriterade regissören och manusförfattaren Arne Mattson.

Det som utmärkte Björnstrands skådespeleri var att han var mycket mångsidig. Genom en snabb överblick i hans filmografi går det att finna billiga komedier som står i stor kontrast till seriösa dramatiska verk. Han gick från att spela iskall naziofficer i Lev farligt (1944), via en charmerande och kvinnotörstande advokat i Sommarnattens leende (1955) till en mentalt instabil präst med svår ångest i Nattvardsgästerna (1963). Den sistnämnda var en av de få filmer där Björnstrand faktiskt hade en huvudroll. Inspelningen har kommit att bli ihågkommen som problematisk då samarbetet mellan Bergman och Björnstrand var ansträngt och den sistnämnde mådde sällan bra under inspelningen.

Kvinnors väntan
Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand. Foto: Svensk Filmindustri.

De många samarbetena med Ingmar Bergman

Det är en spännande tanke att tänka hur Björnstrands karriär hade sett ut utan en viss Bergman vid sin sida. Deras samarbete var fruktbart då det resulterade i 17 filmer och bidrog starkt till Björnstrands status som en av de största skådespelarna under sin tid. Till en början var det mest ifråga om komedier men med tiden gav Bergman större och tyngre uppgifter till Björnstrand. Han var en av de som hade en självklar plats i ”Bergmans stall” tillsammans med bland andra Bibi Andersson, Max von Sydow och Harriet Andersson.

I Det sjunde inseglet (1957) krävdes en stor ansträngning hos Björnstrand, något som vi idag skulle kunna koppla ihop med method acting, då ridlektioner var ett stående inslag i vardagen och efterföljande oangenäma ridsår. I rollen som väpnare Jöns Jönsson var maskeringen en utmaning då den innefattade en mindre vacker frisyr, snaggad ner till hårbottnen, tillsammans med ett konstgjort ärr. Värvande mellan tiden hos Bergman och de enklare komedierna, oftast med Sickan Carlsson och Annalisa Ericson som motspelerskor, gjorde att Björnstrand inte tröttade ut sig med endast en typ av roller. Med facit i hand var Björnstrand en av få som fick möjligheten att förflytta sig mellan olika rollfack. Han hade förmågan att spela den hårdnackade översittaren men också den kärleksfulle mannen med nära hand till det humoristiska.

8 1/2
Marcello Mastroianni i "8 1/2". Foto: NonStop Entertainment.

Fick erbjudanden av Pasolini och Fellini

Förfrågningarna från utlandet var närvarande under Björnstrands storhetstid, stora namn såsom Dino de Laurentiis (filmproducent, Cabirias nätter), Pasolini (Sálo, eller Sodoms 120 dagar) och självaste Fellini (Det ljuva livet, 8 ½) kom med anbud om roller som de önskade ha honom i. Dessvärre gjorde hans anställning hos SF det omöjligt att medverka. När hans kontrakt hos SF gick ut under 1960-talet kunde han tacka ja och fick möjligheten att medverka i en film regisserad av den då okände Florestano Vancini. Björnstrand skulle prata engelska och sedan dubbas till italienska medan hans motspelare (Bibi Andersson) pratade svenska och skulle sedan i sin tur även hon dubbas till italienska. Inspelningen kantades av stora kommunikationsproblem, sardinstank och av en petnoga regissör (Vancini), som inte var rädd för att ta för många omtagningar. Allt detta är återberättat av Lillie Björnstrand i biografin Inte bara applåder (1975). Filmen, Ön (1972) som den skulle komma att heta, visades aldrig i Sverige och är så gott som bortglömd, till Gunnar Björnstrands stora glädje.

Efter att ha medverkat i några småroller i storfilmer på 60-talet, däribland Jan Troells Här har du ditt liv (1966) och Mai Zetterlings Flickorna (1968), började Björnstrand att dra ner på arbetstempot. Han medverkade en del inom TV-teatern och på teaterscenen. Dessvärre började hälsan att svikta och han drabbades av en stroke som fick konsekvenserna att han hade svårt att lära sig manus utantill och att röra sig fritt. I Ingmar Bergmans epos Fanny och Alexander (1982) hade Björnstrand, såsom många andra i Sveriges dåtida skådespelarelit, en roll. Han sjöng ”Narrens visa” i en scen på familjen Ekdahls teater som endast är med i den långa versionen av filmen. I bakomfilmen, Dokument: Fanny och Alexander, finns en sekvens där Björnstrand sjunger visan men får gång på gång börja om då han glömmer bort texten. Han var tydligt förändrad av den stroke som drabbat honom. Dock, när man tittar på bakomfilmen, förstår man vilken kämpe Björnstrand var som tog sig an en roll, en liten men ändock en roll, fastän han var medveten om att det skulle innebära en rejäl utmaning.

Varför inte hylla denna eminenta skådespelare genom att se någon, eller några, av de filmer han medverkat i? Här nedan följer ett litet urval av guldkornen i Gunnar Björnstrands filmografi.

Filmer med Gunnar Björnstrand du måste se

Soldat Bom
Nils Poppe krälar i leran. Foto: Svensk Filmindustri.

Soldat Bom (1948)

Det första samarbetet mellan Poppe och Björnstrand resulterade i en av de mest klassiska militärfarserna i svensk film. Björnstrand spelar rollen som Furir Berglund som ständigt häpnas, till sin stora irritation, över Fabian Boms (Poppe) friska och energirika uppsyn som ny rekryt i det militära. En av de klassiska scenerna är när Bom kommenderats straffexercis och Furiren får i uppgift att ge en rejäl omgång av de mest krävande av de olika militära kommenderingarna, allt för att få se Bom plågad. Vi får se en rosenrasande Björnstrand gång på gång förhöjas i ilska medan Poppe gör allt för att vinna sjuksköterskan Gabriellas kärlek.

Gunnar Björnstrand medverkade i fyra av de totalt sju Bom-filmerna och var ett stadigt bollplank mot Poppes komiska upptåg.

En lektion i kärlek
Eva Dahlbeck redovisar ett blåmärke. Foto: Svensk Filmindustri.

En lektion i kärlek (1954)

En av Ingmar Bergmans tidiga romantiska komedier där Björnstrand iklär sig som rollen som gynekologen David Erneman. Han har en yngre älskarinna (Yvonne Lombard), vilket hans hustru Marianne Erneman (Eva Dahlbeck) upptäcker. David skissar upp en plan för att vinna tillbaka sin hustru och överraskar henne i Köpenhamn där hon i sin tur ska möta sin älskare (Åke Grönberg). Ett klassiskt triangeldrama uppstår där vi får höra kreativa och fåniga förolämpningar och skåda en Åke Grönberg som fullständigt ballar ur.

En liten detalj är att i en av scenerna mellan Björnstrand och Dahlbeck är det i själva verket inspelningsledarenÅke Grönberg som iklätt sig peruk, hatt och kappa för att vara stand-in för Dahlbecks roll. Anledningen var att Dahlbeck var tvungen att åka till Stockholm för att repetera en pjäs på Dramaten. Björnstrand sa lite skämtsamt till Ingmar efteråt att ”Jag tålde inte att spela den där scenen. Jag har blivit alldeles galen i Gustaf Roger”.

Sommarnattens Leende
Fr.v. Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck, Jarl Kulle. Foto: Svensk Filmindustri.

Sommarnattens leende (1955)

Om den föregående filmen, En lektion i kärlek, var förspelet är Sommarnattens leende den stora höjdpunkten och finalen av Bergmans romantiska komedier. I denna historien möter vi Björnstrand som den pilska advokaten Fredrik Egerman som har ett gott öga till den uppburna skådespelerskan Desirée (Eva Dahlbeck). När sedan hennes älskare Carl Magnus Malcolm (i en fenomenal gestaltning av Jarl Kulle) dyker upp får Fredrik det hett om öronen.

Sammantaget blir allt ett komiskt och rörigt spel där svartsjuka, kärlek, hejdundrande rolig dialog och intriger samsas och skapar en av den svenska filmhistoriens roligaste filmer. Filmen fick ett mycket gott mottagande, inte bara i Sverige utan även internationellt, och prisades vid den årliga filmfestivalen i Cannes. Det var i och med Sommarnattens leende som Bergman fick sitt stora internationella genombrott och fick därefter i princip fria händer i sitt filmskapande. Björnstrand fick dessutom en BAFTA-nominering till Bästa utländska skådespelare.

Du är mitt äventyr
Gunnar Björnstrand testar på att vara hemmapappa. Foto: Svensk Filmindustri.

Du är mitt äventyr (1958)

Ett av många samarbeten mellan Sickan Carlsson och Gunnar Björnstrand resulterade i den härliga romantiska komedin om två nya kollegor som inleder en kärlekshistoria med varandra. De kivas till en början med varandra när de tvingas dela arbetsrum men fattar snabbt tycke för varandra och gifter sig kvickt därpå. Efter en kort tid som gifta börjar de konkurrera med varandra, den karriärstegrande Lena (Sickan Carlsson) börjar arbeta alltmer medan Tore (Gunnar Björnstrand) saktar ner och tar föräldraledigt. Plötsligt, en dag, hyr konstfackseleven Christina Blom (Bibi Andersson) in sig i ett av parens rum och Lena och Tore börjar glida isär och måste försöka sätta ihop pusselbitarna i deras relation innan det är för sent.

Nattvardsgästerna
Gunnar Björnstrand som tvivlande präst. Foto: Svensk Filmindustri.

Nattvardsgästerna (1963)

Den snuviga och ångestfyllda prästen Tomas Ericsson (Björnstrand) börjar förlora sin gudstro och blir fundersam över sin existens. Runtomkring i bygden finns även en lärarinna, fiskare och dennes hustru samt en introvert kyrkvaktmästare, gestaltade av Ingrid Thulin, Max von Sydow, Gunnel Lindblom och Allan Edwall. Filmen är under 90 minuter, som så många andra av Bergmans filmer, och innehåller långa scener med många närbilder där publiken får lära känna karaktärerna på ett djupgående plan.

Filmen är den andra delen i Bergmans trilogi om tro som föregås av Såsom i en spegel (1961), där Björnstrand också medverkar, och avslutas med Tystnaden (1963). För den som får mersmak av Nattvardsgästerna kan med glädje läsa boken L 136 – dagbok med Ingmar Bergman som filmregissören, då regiassistent, Vilgot Sjöman skrev under inspelningen.

Oskar Gustavsson Klingenstierna

NÄSTA ARTIKEL