Game of Thrones säsong 7 – avsnitt 3

Game of Thrones säsong 7 – avsnitt 3

Andreas Ziegler | Krönika
01 augusti 2017
Andreas Ziegler | Krönika
01 augusti 2017

Denna artikel innehåller spoilers, så ni kanske ska se avsnittet innan ni läser den.

Efter två relativt långsamma inledande avsnitt, rör sig händelserna framåt med stormsteg i veckans avsnitt av Game of Thrones.

Kit Harington och Emilia Clarke i Game of Thrones
Foto: HBO

TV-serie: Game of Thrones: Queen’s Justice (703)

Skapad av: David Benioff & D.B. Weiss

Med: Kit Harington, Sophie Turner, Lena Headey, Nikolaj Coster-Waldau, Emilia Clarke, Peter Dinklage  m.fl.

Game of Thrones är en av tidernas mest populära TV-serier. Det är en serie som bjuder oss på politiska intriger, kärlek, våld, naket, ett välskrivet manus och, för det mesta, bra rollprestationer. Den lider dock av samma problem som de flesta TV-serier; alla avsnitt är inte lika viktiga och intressanta. Eftersom de två sista säsongerna kommer att bli avkortade, förväntade jag mig dock att den sjunde säsongen skulle inledas lite starkare än vad den gjorde. De två första avsnitten imponerade egentligen inte.

Det tredje avsnittet motsvarar dock mina förväntningar. De händelser vi får ta del av är så många och betydelsefulla att det knappt är värt att nämna att vi nu får veta att Sam (Bradley) lyckades hela Jorah Mormont (Glen), som meddelar att han nu tänker återvända till Daenerys (Clarke). Då Jorah är en av mina favoritkaraktärer, på grund av sin kärleksfulla lojalitet mot Daenerys, nämner jag det dock så här lite i förbifarten.

Ett efterlängtat möte

Kit Harington och Emilia Clarke i Game of Thrones
Foto: HBO

Game of Thrones har en av de största rollistorna i TV-historien. Många av karaktärerna har aldrig träffats, trots att vi nu är inne på sjunde säsongen. Detta beror främst på att de är spridda över de sju kungarikena och bortom dessa. I detta avsnitt får vi äntligen se Jon Snow (Harington) och Daenerys mötas för första gången. Detta är en viktig händelse av många anledningar. Den främsta av dessa är att detta är två karaktärer som kan anses vara ”goda”. Att de äntligen möts är första steget mot att återställa den balans som rubbades för så länge sedan.

Då detta är en väldigt viktig händelse, främst för oss tittare, måste deras möte ha en viss tyngd. Och det har det. Trots att båda är unga härskare, med många år av strävan och lidande bakom sig, är det två giganter som möts. Det hela avdramatiseras en smula av att de möts i en tom tronsal på Dragonstone. Frågan är om denna avdramatisering är bra eller inte.

Daenerys har blivit en kultikon som den starka drottningen, men i jämförelse med Jon Snow framstår hon nu som bortskämd och äregirig. Jon sätter huvudet på spiken när han påpekar att den enda anledningen till att Daenerys gör anspråk på tronen är för att det är hennes födslorätt. Det är rätt talande att det är Ser Davos (Cunningham) som presenterar Jons bedrifter och inte Jon själv. Medan Daenerys endast är fokuserad på erövring och att Jon ska knäböja för henne, är Jons enda intresse att försöka hitta medlen att bekämpa Nattkungen och hans armé av döda.

Det är egentligen inte förvånande att dessa två, som uppvisat liknande moraliska ståndtaganden, inte kommer överens. För även om de båda vill sitt folks bästa, skiljer de sig åt när det kommer till vad de önskar mest här i världen. Detta blir skrattretande tydligt när Missandei (Emmanuel) räknar upp alla Daenerys titlar (och de är många) medan Ser Davos mer eller mindre säger: ”Detta är Jon Snow, kungen i Norr”.

Jag vet inte om det är meningen att Daenerys ska framstå som bortskämd och maktgirig. Men det är så hon förefaller. Personligen har jag alltid tyckt att karaktären är en smula överskatta och Clarke är inte heller vidare bra i rollen. För tillfället tycker jag inte ens om Daenerys.

Hämnd och Återförening

Lena Headey i Game of Thrones
Foto: HBO

Husen Lannister och Stark är varandras motsatser. Lannister-huset lägger vikt vid tillgångar och makt medan huset Stark värdesätter lojalitet och relationer. Detta exemplifieras på ett lysande sätt i detta avsnitt.

Ellaria Sand (Varma), hennes dotter, Tyene (Laurenti Sellars), och Yara Greyjoy (Whelan) leds, i en maktuppvisning, genom gatorna i King’s Landing av Euron (Asbæk). Dessa presenteras sedan för Cersei (Headey) som en gåva. Euron utropas till flottans befälhavare och det antyds att ”gåvan” för honom närmare att få äkta Cersei. Sedan är ju Cersei en Lannister, så vi vet ju vad den antydningen är värd.

Cersei har nu sin dotters mördare i sitt våld. Som den fullblodspsykopat hon är, plågar hon Ellaria med att räkna upp alla sätt som hon har föreställt sig att få straffa sin dotters mördare på. Hon avslutar det hela med att ge Ellarias dotter en kyss. Det visar sig att hon hade samma gift på sina läppar som dödade Myrcella. Då Dornes har fått alldeles för lite utrymme i serien för att jag ska ha kunnat bilda någon uppfattning om dem, kommer jag knappast att sörja för Ellaria Sand. Däremot fungerar scenen ypperligt väl som en påminnelse om att Cersei är den elakaste av dem alla.

I Jon Snows frånvaro styrs Winterfell av Sansa Stark (Turner). Hon är inte samma naiva flicka som lämnade borgen för alla år sedan. Hon är en kompetent regent, som ger order till höger och vänster och gör det tydligt för Little Finger (Gillen) att han inte har samma inflytande över henne längre.

Vi får ta del av en tårfylld återförening när Bran (Hampstead Wright) återvänder till Winterfell. Sansa menar att han är Winterfells rättmätige regent nu. Han upplyser henne dock om att han har ett viktigare syfte att uppfylla som den treögde korpen. Efter den tårfyllda återföreningen slår det mig precis hur ointresserad jag är av Bran. Jag vet att han kommer fylla en viktig roll i resten av serien, men han har länge varit den där pojken som släpas överallt och… ja, ser saker. Faktum är att den som släpade honom fram till förra säsongen var långt mer intressant än han någonsin varit.

Slag utkämpas

Nikolaj Coster-Waldau och Diana Rigg i Game of Thrones
Foto: HBO

George R.R. Martin, som har skrivit bokserien Game of Thrones, låter oss ta del av handlingsutvecklingen genom kapitel som är skrivna ur olika karaktärers synvinkel. Detta gör att vi ibland endast får höra talas om slag, eftersom ingen av hans huvudkaraktärer var med under själva slaget. I en berättelse som Game of Thrones är det fördelaktigt av många skäl att berätta på detta viset. För krig utspelar sig under ett antal slag. Och det skulle ta väldigt lång tid att redogöra för varje slag utförligt.

När nu saker och ting utvecklar sig lite snabbare, är det därför på sin plats när vi endast får korta sammanfattningar av två slag, till skillnad från exempelvis ”Battle of the Bastards”, som vi fick en skrämmande intim upplevelse av. The Unsullied intar Casterly Rock, huset Lannisters säte. Detta visar sig vara enklare än de trott, eftersom huvudstyrkan av Lannister-armén marscherat mot High Garden, huset Tyrells säte, som den tar under ledning av Jaime Lannister (Coster-Waldau).

I avsnittets sista minuter kommer Jaime in till Olenna Tyrell (Rigg), Tyrell-husets överhuvud. De har en relativt sansad diskussion om Cerseis ondska och de ondsinta handlingar Olenna utfört. Cersei hade, liksom i Ellaria Sands fall, tänkt ut ett antal sadistiska vis på vilka hon skulle avrätta Olenna. Jaime lyckades dock övertala sin syster att erbjuda Olenna en långt mer human avrättning. Den kommer i form av ett smärtfritt gift, som Olenna sväljer utan att tveka. Med sitt öde förseglat avslöjar hon att det var hon som förgiftade Joffrey. Hon plågar Jaime genom att, i detalj, beskriva hans sons död.

Scenen säger egentligen mer om Jaime än den gör om Olenna. Medan Olenna dör med flaggan i topp, genom att utdela ett sista slag mot sin fiendes hjärta, reagerar knappt Jaime. När vi först träffade honom var han mannen som hade sex med sin syster och knuffade ut en pojke genom ett fönster. Sedan blev han, efter hand och mot alla odds, allt mer sympatisk. För trots sitt sjuka förhållande till sin syster, uppvisade han en lojalitet och kärlek mot alla sina familjemedlemmar som gör honom väldigt olik en Lannister. Nu är hans far och barn döda, hans bror har svikit hans förtroende och hans syster är en tyrann. Och den tyrannen är det enda han har kvar.

Bäst: Cersei är den elakaste av dem alla

Sämst: Bran Snark