Förhoppningar och farhågor – Zombieland: Double Tap

Förhoppningar och farhågor – Zombieland: Double Tap

Fredrik Edström | Krönika
13 oktober 2019
Fredrik Edström | Krönika
13 oktober 2019

Återigen är det dags för de döda att resa sig ur sina gravar

Det är återigen dags att sönderanalysera våra ljuvaste förhoppningar och bittraste farhågor inför en kommande biopremiär. Idag ska vi kötta oss genom ruttnande lik som sedan länge passerat sina bäst-före datum. Det är dags att sätta tänderna i "Zombieland: Double Tap".

Förhoppningar och farhågor – Zombieland: Double Tap
Foto: Sony Pictures Releasing

2009 fick vi avnjuta en skräckkomedi av hög kaliber i Ruben Fleishners sleeper-hit "Zombieland". Nu, tio år senare, är horderna av ruttnande odöda tillbaka med lika kurrande magar som alltid – "Zombieland: Double Tap" är på ingång.

Majoriteten av det kreativa teamet från den första braksuccén är intakt både bakom och framför kameran så allt tycks peka på ännu en odöd home-run, marinerad i hysterisk humor och avbitna lemmar – eller? Vi har satt vårt hopp och vår oro under lupp av Zombieland: Double Tap som har svensk biopremiär den 18 oktober.

Double Tap: Förhoppningar


Fortsatt dysfunktionell familj

Förhoppningar och farhågor – Zombieland: Double Tap
Foto: Sony Pictures Releasing

Originalet lyckades till stor del tack vara sina älskvärda karaktärer skapa komisk och dramatisk friktion sinsemellan. Gänget agerade som adoptivfamiljen från helvetet i sina upprepade försök att ta varandra som gisslan, kära ner sig, vända varandra ryggen för att till slut omfamnas och hitta gemensam mark.

LÄS VIDARE: Vår genomgång av zombiens filmiska historia

Jag hoppas att detta tema fortsätter i uppföljaren. Att allt inte är frid och fröjd de tjockhudade zombieöverlevarna emellan. Jag vill ha konflikter, gräl och tjockskallighet för att hålla filmens dramatiska motor på högvarv men även för att hålla skrattsalvorna stadigt återkommande. Jag hoppas och tror att så är fallet.

Självmedveten och lagom tramsig humor

Förhoppningar och farhågor – Zombieland: Double Tap
Foto: Sony Pictures Releasing

Jag tror att ovanstående bild är den scen som starkast lyser i gemene mans minne när jag säger "Zombieland". Bill Murray, som en ljuvligt självmedveten parodi på sin egen persona utklädd till zombie, var ett genidrag och sätter huvudet på spiken för vilken sorts humor jag hoppas få återse i uppföljaren: självmedveten och lagom tramsig.

Det ryktas att Murray ska återkomma i del två. Givetvis låter det ljuvligt, men det är främst klangen i humorn jag vill ska återkomma och utvecklas –  långt mer än enbart självmedvetna cameos av kändisar. Zombieland: Double Tap hoppas jag bjuder på ett intelligent lattjande med genrens konventioner och karaktärer som ryker ihop så skratten avlöser varandra. Jag sätter mitt hopp till en knivskarp mix av Shaun of the Dead och Deadpool – en ohelig mix av rang.

Och så mina farhågor…


Urvattnad zombiegenre?

Förhoppningar och farhågor – Zombieland: Double Tap
Foto: Entertainment One

Zombies har funnits i vår mediala sfär sedan White Zombie (1932) som sägs vara den första zombiefilmen. De odöda horderna har sedan dess ständigt lyckats pumpa ådrorna med liv i olika populärkulturella vågor. Zombiegenren var måhända överbefolkad redan 2009 då Zombieland hade premiär, men filmen lyckades ändå karva en eget plats i zombiens massmediala mark. Frågan är om det, tio år senare, är lika lätt?

Personligen känner jag mig ganska mätt sengångarnas brölande och haltande - även i komisk skrud. Vi fick nyligen se Jim Jarmouch tolkning av genren i årets The Dead Don't Die och till och med en tonårsromans i Zombiens skrud i Warm Bodies från 2013. Min farhåga är att Zombieland: Double Tap inte lyckas särskilja sig tillräckligt i en genre som varit en smula överrepresenterad de senaste åren.

Kan det bli stiliserat värre?

Förhoppningar och farhågor – Zombieland: Double Tap
Foto: Sony Pictures Releasing

Första Zombieland prickar oftast in en schysst balans i sitt extremt stiliserade berättande. Dock vet vi alla att uppföljare ofta faller offer för sin "bigger, badder, better"-mentalitet och där riskerar stilismen att bli överdriven och billig.

Får jag se för många explosioner indränkta i pubertal slow-motion till fräck hårdrock kommer jag sparka bakut. Det är helt enkelt inte speciellt coolt längre. Risken är dock hög att just dessa ingredienser ges ännu mer utrymme i uppföljaren för att locka till sig en ung publik som gärna tömmer sin plånbok. Jag hoppas innerligt att min oro är obefogad!

 Den 18 oktober är det dags för Zombieland: Double Tap. Ses vi på premiären?