Förhoppningar och farhågor: Aladdin (2019)
Kommer tiggarpojken förvandlas till prins även i live action?
Disneys segertåg tuffar vidare och fortsätter sitt ambitiösa projekt att förvandla sina animerade klassiker till livs levande live action-versioner. Nästa man till rakning är tiggarpojken Aladdin, vars animerade debut från 1992 överhettade min barndoms VHS-spelare snabbare än jag hann säga "Agrabah".
Den 22 maj är det dags att spana in Guy Riches version på svenska biografer.
I vanlig ordning kryllar min filmälskande skalle av både förväntansfulla och oroliga röster. Om sanningen ska fram överröstar de oroliga de förväntansfulla med ett flertal decibel, och i dagens förhoppningar och farhågor sätter vi dessa under lupp. Låt analysen börja!
Förhoppningar på Aladdin 2019.
1. Nostalgi done right!
Nostalgi är för mig ett extremt laddat och urvridet begrepp i film- och serievärlden 2019. Årligen bombas vi av remakes och uppföljare från vår barndoms ljuva tid och givetvis fångas även Aladdin in i detta paraplybegrepp. Jag hoppas innerligt att Guy Ritche lyckas navigera terrängen och bjuda på en precis lagom dos nostalgi och inte använder den som krycka för att inte våga berätta något nytt.
LÄS VIDARE: Vår lista över ALLA Disney-remakes och när de kommer
Måhända är detta en fåfäng och fullkomligt orealistisk förhoppning - i alla fall baserat på de trailers vi hittills har fått se. Men kanske kan Will Smith bringa nytt liv i vår blåa filur anden och kanske kan Guy Ritchies regi bjuda på lite nya energier till en klassiker som är så gott som perfekt. Servera oss gärna lite nostalgi men försök inte konkurrera med originalet om våra känslosträngar - det slaget är redan förlorat.
2. Visuell knockout
Den här punkten är nog redan körd är jag rädd. De trailers som hittills landat lovar tyvärr ganska illa med daterad CGI och ett kostymförråd som får skådespelarna att mer likna lajvare än karaktärer i en AAA-produktion.
LÄS MER: Vår recension av Dumbo-remaken
Men jag hoppas ändå. En trailer har sällan genomgått 100% postproduktion och slutresultatet ser oftare mycket bättre ut. Därför hoppas jag att Ritchie bjuder på en färgsprakande upplevelse insvepts i den patenterade regi Guy Ritchie bjöd på i början av sin karriär innan hans stilistiska svans slog knut på sig själv.
Farhågor inför Aladdin 2019.
1. Trötta, trötta Guy Ritchie
Ritchies "Lock Stock" and Two Smoking "Barrels och Snatch" är två benhårda mästerverk som navigerar knivskarp regi och pigga manus. Även The Man From U.N.C.L.E är en kompetent sammansatt actionkomedi men där slutar min hyllningskör för britten.
Jag är orolig att vi får den "nya" Ritchie i denna remake. En Ritchie som är så omåttligt förälskad i sin egna stilism att filmupplevelsen enbart blir distraherande. Lägg till smetig CGI på den ekvationen och resultatet blir likvärdig den årliga vinterkärksjukan. Jag vet inte heller hur britten navigerar ett enormt studiokomplex som Disney och om han tillåts ta ut några svängar med det omåttligt älskade källmaterialet. Björnfällorna är helt enkelt många för Ritchie.
2. Följer originalets mall slaviskt
Jag vet inte hur gemene filmälskare känner men när jag går och ser en film så vill jag bjudas på något nytt. Även i fallet med remakes. Jon Favreaus Djungelboken (2016) lyckas beundransvärt med detta knivuddsbalanserande medan Beauty and the Beast (2017) bad vid originalets altare fullt ut med undantag för någon ny sång.
Jag hoppas Aladdin vågar stuva om lite i originalets mytologi och inte ge vika för oss ängsliga 80-talister som hävdar att allt från vår barndom är heligt. Att Will Smith spelar anden är ett steg i rätt riktning i min bok, men jag är orolig att detta filmiska mod inte återspeglas i filmens manus. Vill jag se originalet så ser jag originalet, så enkelt är det.